Piska och morot

Patrik Engellau

Min farbror Gunnar var chef för Volvo i en tid – nittonhundrasextiotalet – när man ännu inte var så ideologiskt sofistikerad utan mest tänkte på hur bilar skulle kunna skruvas ihop så effektivt som möjligt och hur motvilliga norrlandsbönder skulle förmås att ta löpandebandarbeten på industrier i södra Sverige. Idéer som att ”medarbetaren är den främsta resursen” och ”vi måste förmå papporna att ta barnledighet” och ”hållbarheten är vår ledstjärna” hade ännu inte slagit rot i näringslivets tänkande eftersom näringslivet framför allt ägnade sig åt att leverera vattenklosetter och mopeder till människor som tidigare hade haft torrdass och sparkstötting.

Jag gick på Handelshögskolan i Stockholm och läste amerikanska böcker om ledarskap och hur man bäst skulle motivera arbetskraften så jag passade på att fråga farbror Gunnar hur han motiverade arbetskraften på Volvo. Han såg förvånad ut som om han aldrig tänkt på det. Sedan sa han: ”Tja, det är väl med piska och morot”. Jag fick en vag känsla av att han misstänkte att man höll på med onödigt och världsfrånvänt filosoferande på Handelshögskolan.

De incitament som människan utsätts för indelas i piskor och morötter. Piskor är, vilket hörs på namnet, obehagliga saker. De kan vara just piskor typ den niosvansade katten med vilken man pryglade olydiga sjömän på 1600-talet. Men under mer civiliserade skeden av människans historia har piskorna varit mer mentala. En modell är den regelrätta utskällningen som för extra effekt kan utdelas inte privat till den felande utan offentligt inför alla hans kollegor, typ löjtnanten som ryter åt en försumlig soldat medan soldatens kamrater står på raka led med armlängds lucka och lyssnar. Det ansågs tidigare särskilt verkningsfullt eftersom det var så förnedrande.

En annan sorts mental piska, den troligen mest effektiva av alla, är det internaliserade tvång som människan riktar mot sig själv och som går under beteckningar som dygd och plikt eller rentav moral. Att ge lönen till hustrun för familjens försörjning i stället för att supa upp den var dygdigt och plikttroget men för många arbetare inte så kul. Att dö för fosterlandet i krig kunde vara en ärofull plikt (fast i verkligheten var det nog mer fasa än ärelystnad som uppfyllde den stackars soldatens sinne; just i det avgörande ögonblicket längtade han nog mer efter sin mamma än efter det postuma hederstecknet).

Morötter, å andra sidan, är trevliga incitament, incitament som gör oss glada och som vi glatt eller rentav girigt suktar efter. Det kan vara ett uppskattande ord från en respekterad överordnad, det kan vara en löneförhöjning eller en upphöjelse till en ny nivå i företagets hierarki, en bonus eller en extraersättning för obekväm arbetstid.

Själva poängen med att indela de mänskliga incitamenten i de obehagliga piskorna och de behagliga morötterna är framhållandet av att båda behövs. Jag tror att min farbror och alla andra bonnförnuftiga människor, som tänkte som han, hade rätt i att respektera visheten hos en sedan årtusenden nedärvd självklar fras som ”Tja, det är väl med piska och morot”.

Vår tid gillar inte det där med att det kan behövas både piska och morot. Vår tid anser att det räcker med morötter och att vi kan strunta i piskorna. En chef får inte förklara för en medarbetare att han anser medarbetaren försumlig och otillräcklig. En lärare får inte ta en elev i upptuktelse. Inom rättsväsendet har hela idén om att straffet ska vara ett obehag och en typ av hämnd fått ge vika för en annan tankefigur som går ut på att brottslingen ska omhändertas för att genom vård och terapi återställas till social användbarhet. Brottslingen ska lockas med moroten ”svenssonliv”. Bödel ut, socialsekreterare in.

Vår tid har kort sagt fått för sig att den klarar sig bättre med ett enda verktyg – morötter – än med två verktyg – såväl morötter som piskor. Själv tycker jag att detta är huvudlöst och högmodigt. Varje dag får vi nya bevis för att vårt så politiskt korrekta samhälle misslyckas med sina mest grundläggande uppgifter som att hålla kontrollen över brottsligheten och att utbilda barn i skolor.

Ett samhälle som styrs av ett felaktigt tänkande blir ett misslyckat samhälle. Hur skulle det gå till att rädda Sverige, vad nu Sverige är? En modell är att försöka återskapa de värderingar och tänkesätt som gjort oss till den framgång vi varit och till viss del fortfarande är. Ett ohyggligt och skrämmande men i min eventuellt överhettade fantasi tänkbart alternativ är att vi i stället heilar fram och bekänner oss till den nordiska motståndsrörelsen eller motsvarande.

Säger jag att Sverige kan bli nazistiskt om vi inte lär oss att piskor är kraftfulla och nödvändiga incitament? Det låter hårdraget men är i någon bemärkelse vad jag menar. PK-ismen ljuger om människan och det är farligt. Otäcka krafter kan ta makten över ett samhälle om samhället inte erkänner att människan är som hon är.