Det är Las, dumbom!

Anders Leion

I slutet på 20-talet började min far arbeta som rörmokare i Västerbotten. Han beskrev kundernas reaktion när han och hans yrkesbröder installerat centralvärme i något gammalt timmerhus på landsbygden. Husfolket uttryckte häpnad, förundran och lättnad. Slut på det mesta av det gamla slitet med ved och eldning – som ändå aldrig kunde hålla stugan riktigt varm. Naturligtvis kände han själv tillfredställelse över att hans arbete uppskattades.

Den lyckan har jag sällan fått uppleva under mitt yrkesliv. Jag har arbetat inom olika delar av tjänstesektorn, först inom offentlig sektor och sedan inom fackliga centralorganisationer. I båda områdena var kunden näst intill osynlig. Det sista kvartsseklet var jag däremot ständigt i nära kontakt med kunderna till Sifo, där jag arbetade. Inte mötte jag någon uttalad glädje precis. I bland kom jag också med ett icke önskat resultat, men ändå framgick det oftast att arbetet var viktigt för kunden.

Både min far och jag arbetade under år då svensk ekonomi oftast uppvisade stor stabilitet. Industrin och de gamla storföretagen var dominerande. På sjuttiotalet utformades de regler som kom att kallas för Las – lagen om anställningsskydd, antagen 1982. Dess regler om sist in – först ut passade denna stabila miljö väl.

Nu har vi en helt annan ekonomi. Tjänstesektorn blir alltmer dominerande. Den, men också små- men även storföretagen inom industrin, präglas allt mer av de mycket rörliga marknaderna och den snabbt föränderliga tekniken. Det har sitt pris.

Löfven blev utskrattad när han i en TV-debatt påtalade att Las eller snarare frånvaron av denna, är en del av förklaringen till de ökande sexualbrotten. Men han har ju rätt! Ju osäkrare en människa är om att få behålla sitt jobb, desto villigare är hon att underkasta sig oförrätter av olika slag – också sexuella trakasserier, för att få behålla sin försörjning. (Annars kanske Löfvens rädsla för och oförmåga att diskutera invandringen förklarar det mesta av hans inlägg…)

Denna lag, Las, har fått allt mindre betydelse. Det sker trots att den behövs mer än tidigare för att skydda den enskilde, i ett allt rörligare och rörigare arbetsliv. Men nu kostar den för mycket. Det lilla tjänsteföretaget är beroende av att ständigt ha rätt kompetens. Tycker ägaren eller ledningen att de behöver nya medarbetare med andra färdigheter än de gamla – då måste de gamla gå. Att följa Las regler skulle kunna vara döden för företaget – och göra alla anställda arbetslösa. (Lagen om undantag för två anställda ger småföretagen en viss möjlighet till anpassning. Nu finns förslag om att utvidga detta antal.)

Offentlig sektor måste tillämpa Las och för att runda lagen använder man därför ofta tillfälliga anställningsformer som inte innefattas av Las. Och är det äldre medarbetare man vill bli av med, då mobbas de ut. Arbetsmiljön är permanent sämre i offentlig än i privat sektor.

Också andra sätt att anpassa anställningsavtalen till en rörligare ekonomi har tvingat sig fram: anställningar via bemanningsföretag, projektanställningar, vikariat och mer eller mindre påtvingat F-skattande används också. Även detta påverkar naturligtvis den anställde och gör denne mer utsatt också för otillbörlig påverkan och utnyttjande.

Alla vet att det förhåller sig på detta sätt – inte minst invandrare och ungdomar som i störst utsträckning får ta på sig bördan av denna nya rörlighet och dess krav. Men inom massmedia låtsas man att man inte vet att det också gäller den egna verksamheten.

Vissa delar av massmedia, som de traditionella, större papperstidningarna, styrs väl till viss del fortfarande av Las regler (eller kollektivavtalets bättre regler). Men mycket av texterna görs av inhyrda frilansare. De befolkar i stor utsträckning kultursidorna.

Till större delen utförs alltså arbetet inom kulturredaktionerna och andra delar av massmedia av människor, som ständigt får slåss för sina möjligheter att publicera sig – utan att någonsin få se en kund, annat än som en anonym kommentar någonstans på nätet (de flesta tidningar har ju avskaffat sina kommentarsfält, om de nu haft något). De är alltså utelämnade på nåd och onåd åt en redaktörs, en beställares, godtycke.

Denne beställare uppträder i kundens ställe och själv är han lika rädd om sitt jobb, sin försörjning. Ingen har kontakt med slutkunden – annat som en ständig nedgång i upplagesiffrorna. Traditionella massmedia mår dåligt, pressade av sviktande ekonomi.

Resultatet blir en nästan panisk rädsla för andras opinion. Ingen vill sticka ut och bli måltavla.
De stora tidningarna och radio och TV uppträder som ett fotbollslag före avspark. De står i en stor klunga vända inåt, mot varandra med armarna om varandras axlar. Men de börjar aldrig spela. I denna miljö och för denna miljö skall texter skrivas av, som det heter, självständigt skapande människor.

Plötsligt händer något. Metoo-kampanjen tar sig över Atlanten och det bildas olika halleluja-körer. Massmedia hakar på, understödjer och underblåser. Av de skäl som här beskrivs vågar nästan ingen vara kritisk eller ens ifrågasättande – och de få som är det hudflängs.

Representanter för etablerade media förklarar sig ha gjort ett gott jobb och är nöjda med sin insats. Och visst, för stunden fick de uppskattning men alltmer ses nu deras brist på kritisk granskning som ytterligare ett tecken på deras feghet och konformism.

Frånvaron av Las och tillkomsten av nya anställningsformer, liksom övergången till en rörligare tjänsteekonom, är alltså viktiga skäl till PK-ismens dominans. Alla försöker skydda sig genom att inte sticka ut, genom att hålla sin stämma i kören. Det finns andra skäl, förstås. En viktig förklaring till etablerade mediers feghet är deras medarbetares bristande bildning och undermåliga utbildning. Varje människa som kan läsa och behärskar de fyra enkla räknesätten borde ju ha förstått, att den så kallade Sandvikenrapporten var glättad bortom varje realistisk möjlighet till sann verklighetsbeskrivning. Men det gjorde inte DN:s medarbetare. Och var det så att de förstod men ändå publicerade, därför att det gynnade deras agenda, borde de ha insett att också andra skulle se rapportens undermålighet.

Denna miljö befolkad av ängsliga människor, osäkra om sitt eget och sina texters värde, utlämnade åt lika rädda chefer, skyddar sig alltså genom sin konformism. De ser därför varje avvikare som ett hot. Tänk om någon lyssnar på avvikaren! Det skulle ju drabba dem!

Jämför deras situation med min pappas, hantverkaren eller med alla andra hantverkare, till exempel en kirurg. Kirurgen som reparerade min frus fot, efter att hon skadat den genom för intensivt dansande, var mycket nöjd ned sitt jobb, och min fru förklarade sig vara mycket tacksam. Hantverkarna ser alltså resultatet av sitt arbete och de ser kundens reaktion. Deras trygghet är mycket större än den som erbjuds de anställda i organisationer, där bara chefen värderar den enskilde medarbetaren.

Nu är det en ny tid för massmedia. På nätet finns redan och skapas ständigt nya alternativ till de traditionella. De nya arbetar med mycket lägre kostnader och kan därför inrikta sig mot smalare segment – mot avgränsade målgrupper. Det uppstår lätt en tät relation mellan läsare och skribenter. Av detta följer större lojalitet mellan sändare och mottagare. Och man behöver inte vara rädd för någon diffus allmän opinion.

Tidningen är död! Leve tidningarna!

24 reaktioner på ”Det är Las, dumbom!

  1. Lilla fröken PK skriver:

    Ja, Sandvikenrapporten är verkligen Alla fake new’s moder. Den liksom ”Brandmannen från Boden” gjorde att jag, liksom många andra, slutade att prenumerera på DN.
    (”Hålla sin stämma i kören”- Viken talande liknelse, grattis!)

    Liked by 5 people

  2. Drutten skriver:

    Pensionerade professorer är mer att lita på än de som är beroende av extern finansiering. Är det dags att återinföra offentliga tjänster med kunglig fullmakt?

    Liked by 3 people

  3. Lars Bernhoff skriver:

    Sandvikenrapporten (som Leion förutsätter att vi alla läsare känner till) är en glädjerapport med felaktiga fakta om att Sandvikens kommun år 2012 tjänade 511 miljoner på sina invandrare. Rapporten fick stor spridning valåret 2014men bland annat de nu mer kända Joakim Ruist och Tino Sannandaji klargjorde att resultatet var felaktigt i flera avseenden. ”Alla”medier utom DN och Expressen publicerade rättelser. DN erkänner sitt misstag genom en större artikelserie först i år. Se https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Sandvikenrapporten.
    Jag gillar Anders Leions sätt att relatera sina iakttagelser men känner onte att Stefan Löfven kan ursäktas lika mycket för sitt metoo inlägg i TV-debatten som nämns i artikeln.

    Liked by 4 people

  4. Stig Fölhammar skriver:

    Två synpunkter på en utmärkt text:
    1. Jag delar helt uppfattningen att ”arbetsmiljön permanent är sämre i offentlig än i privat sektor”. (Varför utnyttjas aldrig detta faktum i debatterna av marknadsliberalerna?)
    2. Jag vill göra ett tillägg i stycket ”De stora tidningarna och radio och TV uppträder som ett fotbollslag före avspark. De står i en stor klunga vända inåt, mot varandra med armarna om varandras axlar. Men de börjar aldrig spela, I STÄLLET TITTAR DE ALLA UPPÅT – EFTER PENGARNA!

    Liked by 1 person

    • S Eriksson skriver:

      Tittar uppåt efter pengarna. Ja delvis , men jag tror att man kan säga . Tittar sig ängsligt runt, om de inte avviker från normen och får behålla jobbet. Men tack för kommentaren din kan vara minst suverän.

      Liked by 1 person

  5. Göran Fredriksson skriver:

    MSM-media innehåller alltför mycket som är ointressant för en genomsnittlig läsare för att det skall vara lönt att prenumerera. Faktabaserad information, frånsett bl.a. dödsannonser, är i MSM-media alltid underlägsen sådan som finns på de verkliga specialisternas bloggar. MSM-journalister vågar sällan kliva utanför åsiktskorridoren, t.ex. rörande klimat, migration och religion vilket ger ofullständig och vinklad information. MSM-journalisternas åsikter kan vara kul att ta del av men varför betala för detta, att dela med sig av åsikter ligger väl i MSMs eget intresse då avsikten torde vara att påverka? Inte ens korsorden håller särskilt hög klass numera.

    Sotdöden är framtiden för prenumererade MSM samtidigt som medborgarna blir alltmer välinformerade.

    Liked by 7 people

  6. Kungskobran skriver:

    Hej Anders
    Du har fel att dagens skribenter inte har kontakt med sina läsare , de flesta lämnar ut sin e-mail och får mängder av e-mail , tyvärr många hat.
    Det hänger förstås ihop med konkurrensen, för att få uppdrag bör man helst vara känd i alla fall inte anonym

    Gilla

    • jvk skriver:

      Haha, jag skrev i två år till ledarskribenter som nästan alla fortfarande är aktiva, de flesta svarar aldrig, kvinnorna endast när de undanber sig fler mail och männen i yttersta undantagsfall. I Sverige, galningarnas land, så gäller att inte hålla med för hat.

      Liked by 2 people

    • Lilla fröken PK skriver:

      Jo, man kan kommunicera med enskilda journalister, och det bör man göra ibland, både med ris och ros. Men de flesta tidningar har stängt sina kommentarsfält, tyvärr! De tål lika lite kritik som politikerna, som inte uppskattar att bli strukna, vilket inte går längre, endast att personkryssas.

      Liked by 2 people

  7. Jan Bengtsson skriver:

    Du skrev om Stefans slingrande på Jimmies fråga…

    Här blandar både Du och Stefan äpplen och päron!

    Vad har ett ökat antal publika gruppvåldtäkter,
    med (brist på) LAS att göra?

    Detta är ENBART en fråga om OSVENSK/NYSVENSK kultur!

    Däremot kan givetvis krav på sexuella gentjänster,
    mer eller mindre implicit framställas,
    för att en ung novis skall få sitt livs chans,
    till ett åtråvärt jobb i hårdaste konkurrens…

    Som vi vet gäller i alla ”bedömningssporter” att domaren har MAKTEN…

    Vilket enligt många källor påstås ha skett på vår allra största dagstidning…
    På allra högsta nivå!

    Men vem skulle vilja träda fram,
    chikanera sig själv publikt,
    erkänna att så var fallet…

    Att inte enbart den verbala skickligheten med ordet,
    som avgjorde hur det GICK?

    Synnerligen osmakligt,
    gränslöst hyckleri,
    minst (S)agt…

    #timeforhetoo!

    Kanske en dag i framtiden?

    Gilla

  8. olle holmqvist skriver:

    Dumboms leverne af Kjellgren

    Go herrar, länen mig ert öra
    till salig Dumboms leverne.
    Om det ej ledsnar er att höra,
    så tör det roa er kanske.

    På sina resor han förnam,
    hur väl försynens nåd reglerat,
    som floder över allt placerat
    där stora städer stryka fram.

    Till ingen man han avund bar,
    han såg väl ganska snett på alla.
    Men det bör man ej lastbart kalla,
    ty han var vindögd, stackars karl…

    I politiken var hans tro,
    vad ingen bonde plär förgäta,
    att om man mjölka vill sin ko,
    bör man ock ge den till att äta.

    En hans finansplan väl förtjänar
    att nämnas för sin nyhets skuld.
    Den lyder så: ”Ju mer man länar,
    dess mer man sätter sig i skuld.”

    Man hört hur mången auktor skriker
    när minsta fel bestraffning fann.
    Men Dumbom tålte lätt kritiker,
    så snart de rörde någon ann.

    m m

    https://sv.wikisource.org/wiki/Dumboms_leverne

    Liked by 2 people

  9. jvk skriver:

    Jag försöker råda mina barn att ta med denna aspekt när de väljer yrkesliv, gillar man att ha en chef, och att vara beroende av att följa företagets senaste värdegrund är lika viktigt som dina yrkeskunskaper, eller gillar man oberoende och att bedömas för sina kvaliteér så objektivt som möjligt? Dessutom så är större företag och organisationer riggade så att några politiskt skickliga opportunister stiger till toppen och tar allt överskott, rättvisa kommer inte med i bilden, självklart för många men det tog många år för mig att fatta det, jag hade fokuserat på att bli bra på vad jag gjorde, en drömanställd. Att behålla sitt oberoende och integritet är guld värt och omöjligt idag i de flesta organisationer, man blir en prostituerad. Tidsandan har infekterat även företagen så om man inte vill vara pk så måste man hålla sig till små organisationer, och inte ens där är det lätt. Dessutom så gäller det att göra något som har värde i den fysiska världen, det tror jag ger mest tillfredställelse, något man kan se.

    Liked by 5 people

  10. Svarte Petter skriver:

    Hur mycket elektronik har man inte slängt genom åren. Nytt blir snabbt gammal. Och även yrkeskunskaper blir gamla. Högre skolor pumpar ut mer modern kunskap, i form av välutbildade unga. Och äldre hamnar lätt på den överblivna kartan. Förutom att vi alla någon gång faller för ålderssträcket.

    Alla företag och organisationer suboptimerar. Rensar bort och undan för effektivitetens skull.

    Men till skillnad från företag och organisationer blir de ratade kvar i samhället. Även en arbetslös och äldre måste ha mat på bordet och bostad. Och få iväg ungarna till skolan.

    De kostnader som det slimmade företagen slipper undan måste likväl betalas, av oss övriga.

    Kostnader för en dålig integrationspolitik hamnar även den på det allmännas bord. Samhället kan inte som företagen kapa bort de olönsamma delarna. Hela länder kan inte suboptimera särskilt väl, inom bundna demografiska ramar.

    Samtidigt bestäms lön och beskattning av hur många olönsamma var och en av oss bär på sina axlar.
    Blir de för många drivs även företagen lätt iväg till länder där kostnader blir mindre. Suboptimering liknar svarte Petter. Någon måste hålla även i de olönsamma bitarna.

    Sammanblandningen av flyktingar och ekonomiska migranter är påtaglig i media. Skillnader mellan arbetsmarknad och rena hjälpinsatser görs medvetet diffus.

    Beräkningar visar att 5 procent av migrationen handlar om krigsflyktingar. Resten är ekonomiska flyktingar. De söker primärt en mer ekonomisk trygg tillvaro. Kanske inte så mycket ett arbete, utan mer en plats inom ett västerländskt välfärdssystem.

    Kanada försöker sig på att suboptimera även inom migrationspolitiken. Ställer krav på kompetens för ekonomiska migranter. LAS utgör enbart en liten del av en större problematik. Vägen till helhetssyn tycks ännu vara lång.

    Gilla

    • Jan Bengtsson skriver:

      Du borde skriva ”Flyktingar”…

      Hög tid att omarbeta/begränsa asyllagstiftningen!

      Naturkatastrof kan väl gå?
      Då saknas ett eget ansvar…

      Man har väl aldrig rätt till smörgåsbords-shopping?

      Att välja bort säkra länder,
      bara för att vårt smörgåsbord är delikatare!

      Värnpliktsvägrare eller påstådda sexuella skäl är väl knappast hållbara,
      för att vi skall tillhandahålla livstids försörjning?

      Inte vårt problem,
      på minsta sätt!

      Gå i kloster istället,
      på med tagelskjortan…

      Liked by 1 person

    • Jan Bengtsson skriver:

      Under föregående konservativa styre gällde kunskapsinvandring i Canada!
      Krav på egen försörjning…

      Nu gäller det hejdlös bidragsberoende röstboskapsimport från tredje världen,
      allt enligt det destruktiva Globalistiska konceptet!

      För att säkra det Marxistiska (Liberala) maktinnehavet…
      Uffe K:s, enligt egen utsago, politiska förebild!

      Man häpnar!
      Fast vill man gå efter i Reinfeldts lukrativa fotspår, så…

      Gilla

  11. Hovs_hällar skriver:

    Tja, det fanns väl en avlägsen forntid före ”LAS”.
    Strindberg jobbade visst en period som journalist har jag för mig.

    Inom media råder väl alltid ett arbetsklimat med osäkra anställningsvillkor för de flesta, helt enkelt för att marknaden kräver det.
    PK-sekten drar förstås fördel av detta, då det bidrar till att skapa lydiga journalister som inte törs gå mot strömmen.

    Men hur är det inom ex-vis SVT? Finns där inte många fast anställda, ex-vis sådana som Hanna Stjärne, som är rabiata PK-politruker?

    Det ligger nog i sakens natur att individer som har huvudet fullt av extremistiska idéer (och inte heller kan något annat) gärna dras till yrken där de kan ge uttryck för dessa tankar så att de kan spridas till en större publik.
    Och 68-generationen hade dessutom det gemensamma målet att riva ner vårt samhälle. Vilket deras arvtagare nu håller på att lyckas med.

    Liked by 1 person

  12. Jan Andersson skriver:

    ”Ju osäkrare en människa är om att få behålla sitt jobb, desto villigare är hon att underkasta sig oförrätter av olika slag”.

    Du menar väl inte ”underkasta” utan ”ägna sig åt” för det finns väl ingen utom sjuka masochister som vill underkasta sig en oförrätt.

    Sedan är det ändå helt fel. Arbetslös, fattig, sjuk eller annat så har man den stolthet och det rättsmedvetande man fick av föräldrar och lärare i sin uppfostran.

    Har sådan uppfostran inte bibringats en individ kan det däremot vara en grund för både uppsägning och intresse för att ägna sig åt oförrätter eftersom man aldrig fått lära sig skillnaden.

    Mängder av svenska småföretag har lagts ner därför att man har anställt fel personer och inte kunnat bli av med dem. I många framgångsrika tjänsteföretag är därför alla anställda egenföretagare och delägare i det gemensamma bolaget som marknadsförs. I andra branscher tar man personalen från bemanningsföretag, passar inte galoscherna så är man av med dem på måndag utan snack. Merkostnaden är rimlig i förhållande till vad det skulle kosta att ha en anställd som inte jobbar på det sätt som krävs. Slirar en på tio försvinner lönsamheten.

    Gilla

  13. Glen Lester skriver:

    När jag ser på mitt eget tidningsläsande så är mina vanor tydliga nu. Svenska mainstreemmedia läser jag överhuvudtaget inte längre. Ja, det kan väl vara att jag bläddrar igen någon som råkar ligga på bordet nånstans där jag sitter och väntar i kösamhällets alla väntrum, eller att jag klickar på en länk till en artikel refererad från något alternativmedia. Av svenska tidningar läser jag alltså i princip bara alternativmedia. På TV ser jag bara på naturprogram, producerade utomlands för att slippa för mycket multikultiromantism. På svenska kan det naturligtvis också bli finlandssvenska tidningar, som är betydligt ärligare än svenska. Annars så blir det på andra europeiska språk. Tyskspråjiga mainstreemtidningar har en spännvidd och en raktpåsakattityd som är svårslagen av andra länder. Så tack och lov är min tyska utmärkt. I de andra länderna så kan det finnas en eller annan som är intressant, utom i Frankrike där det är nästan lika illa som här, så på franska håller jag mig mer till litterära klassiker, förutom något nyhetsinslag. Men tendensen är tydlig, Sverige har västeuropas oärligaste mainstreammedia, inkusive radioTV, tätt följt av Frankrike. Fast TV är något bättre i Frankrike än i Sverige, även den republikanska statliga ”service public”. För den intellektuella överlevnaden så är alltså kunnadet av grannspråken av oerhörd vikt. Svenska har alltid varit ett sekunda språk i Europa, mycket tack vare Akademien som väl inte gjort annat än skada på språket under modern tid.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.