
Om jag vill ge intressanta exempel på hur människan kan gripas av uppblåst enfald behöver jag bara söka bland mina egna livserfarenheter. Jag kan gå tillbaka till min tid för några decennier sedan som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau, en före detta portugisisk koloni i Västafrika.
Afrika var ett av de många högre lärosäten vid vilka jag studerat. Om man bor där några år kan man inhämta värdefulla lärdomar av en art som aldrig förekommer vid tentamina på svenska universitet. Exempelvis förstod jag ganska snart att det här med mångkultur, där olika kulturer fredligt skulle existera vid varandras sida och alla kulturer anses lika värdefulla, vilket hade blivit svensk lag ett tag innan jag flyttade till Bissau, var helt snurrigt. Lejonen betar inte med lammen och det går inte att göra vargen till vegetarian. Men de över partigränserna helt eniga svenska riksdagsledamöterna, som unisont röstat igenom detta förslag, hade inte gått i högskolan Afrika utan i stället förkovrat sig på institutioner som Runö folkhögskola där en helt annan typ av lärdom presenteras.
Det fanns två slags svenskar i Guinea-Bissau, allihop, förstås, finansierade genom det svenska biståndet. Dels fanns vi som jobbade på ambassaden (som inte hade annat att göra än att förvalta det svenska biståndet), dels fanns några dussin så kallade biståndsarbetare som jobbade i den afrikanska verkligheten. De kunde till exempel vara fiskare som skulle hjälpa till att organisera upp fiskenäringen eller träarbetare som skulle leda arbetet på sågverket eftersom den gamla chefen som var portugis försvann hem till Lissabon när den gamla kolonin blivit fri.



Dagspolitikens motsättningar mellan nationalister och globalister aktualiserar liberalismens framtid. Denna ideologi har en självdestruktiv tendens. Konflikter är en del av dess tankesystem alltsedan begynnelsen. Om jag väljer upplysningstidens som startpunkt – någon föredrar kanske renässansens humanism – så möter vi tidigt en grälsjuk liberal förnuftstro, i kombination med en strävan efter medborgerlig frihet. Frånsett tendensen att träta i en anda av att veta bäst (Rousseaus vänner betraktade honom som notoriskt grälsjuk) så har liberalerna lämnat ett storslaget arv efter sig. Detta syns tydligt i nutida samhällen. I form av demokrati, välfärd och en skön strävan efter mänsklig frigörelse. Men nu tycks det som om liberalerna är på väg att förskingra sin kvarlåtenskap.


