Patrik Engellau

Om någon hävdar att jag är paranoid kan jag väl till dels gå med på det, men jag tycker ändå att Sverige för var dag känns allt skakigare. Det värsta är inte mord, bilbränder och bidragsbedrägerier och sådant, utan den förhärskande mentaliteten, den rådande oviljan hos etablissemanget att öppna ögonen och se verkligheten.

Jag kan ta Liberalerna som exempel, men det kunde ha varit vilket parti som helst. Liberalerna har haft riksmöte och funderar på sådant som att införa tvååriga yrkeslinjer på gymnasiet, att införa system med branschlärlingar, att bygga ut yrkeshögskolan, att ge möjligheter till permanent skyddad identitet för offer för hedersrelaterat våld.

Patrik Engellau

Vi är alla, inte minst jag, syndare och svikare om vi betraktas med Jesu ögon. Han hade en idé om att vi människor, genom att älska alla andra människor som oss själva, skulle kunna göra jordelivet till ett paradis. (Han menade allvar. I Lukas 14:26 säger han ”Om någon kommer till mig, och han därvid ej hatar sin fader och sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge”, allt för att människan inte ska prioritera sina egna nära och kära. Den verklige Jesus var, till skillnaden från den där socialsekreterarmesige figuren Svenska kyrkan vill göra honom till, en hårding.)

Jag har fem synpunkter på denna djärva plan hos vår religions entreprenör och grundare.

Patrik Engellau

Under mina idoga studier i portugisiska språket gör jag ofta intressanta upptäckter. Häromdagen blev jag uppriktigt förvånad. Jag hade stött på en journalist som heter Leandro Narloch – om du kan språket och vill bekanta dig är det bara att söka på YouTube – och har skrivit tre bästsäljare som alla heter ”En politiskt inkorrekt guide om” och sedan Brasiliens, Latinamerikas respektive Världens historia. Det som förvånade mig gällde Brasiliens historia.

Brasiliens ekonomi byggde under de första trehundrafemtio åren på slavarbete. Först år 1888 blev slavarna fria. Slavarna jobbade på sockerplantagerna, i gruvorna, på kaffeplantagerna och i alla andra verksamheter på vilka landets ekonomi vilade. Deras levnadsförhållanden var förstås förskräckliga.

Patrik Engellau

Det känns som om mitt rumpnisseperspektiv på tillvaron gradvis förstärks. Jag kommer hela tiden på mig med att fråga: ”Voffor gör di på dette viset?”

Ta det här med kampen mot våldsbejakande extremism. Problemet är i första hand att ungdomar och unga vuxna radikaliseras till jihadistiska islamister och reser till IS för att kriga eller förbereder sig för terrorhandlingar i Europa. Det finns så klart även annan våldsbejakande extremism, enligt den ”Nationella samordnarens” (Mona Sahlin) hemsida ”den våldsbejakande högerextremistiska vit makt-miljön, den våldsbejakande vänsterextremistiska autonoma miljön”. Men fokus verkar ligga på islamisterna.

Patrik Engellau

Igår skrev jag att i valet mellan att leva av eget och av andras arbete så väljer de flesta att leva av andras arbete. Det är ett resonemang som jag använt i många år, exempelvis i föredrag, och det väcker alltid mer eller mindre bestörta protester.

Varför lever du själv inte på bidrag i så fall, brukar någon fråga. Då säger jag, liksom i gårdagens text, att jag själv nog skulle lockas av alternativet om bidragen bara varit mer generöst tilltagna, så där 100 000 kronor i månaden eller mer.

Patrik Engellau

Två olika mått på migranters inträde på arbetsmarknaden är nu allmängods. Det ena är Riksdagens utredningstjänsts uppgifter till riksdagsman Staffan Danielsson att 25 procent har helårsarbete efter åtta år i Sverige och 34 procent har helårsarbete efter 15 år. Helårsarbete kan vara på hel- eller deltid. Det andra måttet, som på något sätt var vedertaget fram till denna rapport från utredningstjänsten, var att hälften av migranterna kommit i arbete efter sju eller åtta år. Vad ”komma i arbete” betyder är oklart. Det kan exempelvis vara att under någon kortare period ha gått en kurs hos Arbetsförmedlingen. Utredningstjänstens uppgift känns stabilare.

Patrik Engellau

Eftersom biståndsminister Isabella Lövin är påtänkt som nytt miljöpartistiskt språkrör och kanske vice statsminister tar jag mig friheten att återigen publicera den här texten om denna framstående kvinna.

Först tänkte jag rubricera den här krönikan ”Hur djävla dum kan man bli?”, men sedan hölls jag tillbaka av min mammas goda uppfostran och min motvilja mot att approchera regeringsmedlemmar som om vi hade umgåtts på erkänt oförskämda sociala medier.

Patrik Engellau

(Denna artikel har nyligen publicerats i Axess 3/16.)

I Axess nr 2/16 utnämner Torbjörn Elensky ”tredjevärldismen” till en av Sveriges ”överideologier” tillsammans med sådana idékoncept som demokratin, feminismen och antirasismen.

Tredjevärldismen är det där med att (med mina ord) u-länderna på något vis är mer rättfärdiga än i-länderna eftersom de senare byggt sitt välstånd på förtryck och utsugning av de förra och att de senare därför har en skuld till de förra. Sveriges anslutning till synsättet började med Palme och har utvecklats genom årtiondena och nu nått triumfatoriska höjder exempelvis genom Wallströms feministiska beslut att erkänna Palestina.

Patrik Engellau

Jag ska inte påstå att jag är expert på företag – vem är det? – men jag har en del erfarenhet, inte minst som ägare av en börs för små och medelstora företag, där jag rätt nära kunnat följa ett stort antal företags öden.

En provisorisk lärdom jag dragit är att när ett företag verkar bra så är det ofta mycket bättre än det inledningsvis tycks vara. Om man rotar i ekonomin och företagets situation så ser allt ännu ljusare ut än man först trott.

Även det omvända gäller. När man anar att något inte står rätt till i ett företag visar det sig häpnadsväckande ofta att verkligheten är ännu värre, vilket man upptäcker om man snokar och gräver.

Patrik Engellau

Det fanns en tid, jag minns den som igår, när invandringen ansågs värdefull och en god affär för Sverige eftersom invandrarna påstods vara så välutbildade. Syrierna var läkare praktiskt taget allihop och Sveriges stora problem var att vi inte tog vara på alla irakiska civilingenjörer utan förvisade dem till att köra taxi.

Den tiden är förbi sedan några månader. Den luttrande insikten att migranterna på det hela taget har dålig utbildning med många analfabeter sprider numera förstämning i migrofila (invandringsvänliga) kretsar.

Patrik Engellau

Jag blir rätt ofta kontaktad av läsekretsen. Många frågar vad de själva kan göra för att påverka situationen i Sverige (”Jag har ingen lust att ruttna bort utan att ens ha försökt få styr på landet”). Jag hade nyss ett möte med två personer och följande idé, som härmed går på remiss till läsarna, tog form. Idén bygger på den möjligtvis naiva tanken att demokratin kan förmås att fungera om dugliga och målmedvetna människor, som läsarna på den här sajten, engagerar sig i politiken.

Patrik Engellau

Mitt husorgan Dagens Nyheter förklarar att Ryssland numera, genom sin ”alltmer intensiva psykologiska krigföring”, är mer bakslugt illasinnat än någonsin. Ryssland ”lägger stora resurser på att vilseleda och förvilla sin egen och andra länders befolkning”. Såväl försvarsminister  Peter Hultqvist som inrikesminister Anders Ygeman vill ”motverka sådana här kampanjer” och ”destabiliserande information”. Det känns bra. Jag kanske skulle bli sosse i alla fall.

Patrik Engellau

Politiker har egentligen bara två verktyg i sin verktygslåda: budgetar, alltså pengar som ger dem möjlighet att köpa saker, samt lagstiftningsmakten, som gör det möjligt för dem att skriva och ändra regler. Dessutom kan de uttala besvärjelser, ofta på temat att ”vi måste” göra något som de inte kan göra.

Alltfler samhällsproblem verkar vara av en typ som inte låter sig lösas med hjälp av pengar och regler (och självklart inte med besvärjelser). Skolan är ett exempel. Skolans problem är en sjuk kultur med demoraliserade lärare, föräldrar som abdikerat från sitt föräldraansvar och elever med försvagade lydnadsgener. Då hjälper det inte med mer pengar eller fler föreskrifter från skolmyndigheterna.