Den 8 mars trillade polletten ner. Jag hade vid ett par tillfällen bemött överläkaren och professorn Agnes Wolds felaktiga uttalanden i familjepolitiken och en minnesbild började göra sig påmind utan att klarna helt. Hennes mediala framfart som guru i alla slags frågor liknade ett fenomen jag sett förut. När Expressen utnämnde henne till ”Årets kvinna” på kvinnodagen kom jag på vem minnesbilden handlade om: den karismatiske finansmannen Refaat El-Sayed som sol- och vårade journalistkåren och näringslivet på 1980-talet.
Patrik Engellau
Migrantsituationen är praktiskt taget det enda folk talar om nu för tiden, i varje fall de som jag träffar. Uppfattningarna verkar vara ungefär så här:
- Situationen är bortom kontroll. Asylrätten gör det omöjligt för Sverige att upprätta kontroll genom att begränsa invandringen. Sverige – svenska folket, svenska myndigheter, svenska politiker – har inte kommandot. Detta bara sker, ungefär som en storm eller en jordbävning. Myndigheternas roll blir att efter förmåga reda upp konsekvenserna.
- Det fanns länge en föreställning om att migrantströmmen skulle gå över av sig själv, just som en storm eller en jordbävning. Nu börjar en isande insikt sprida sig att något sådant inte är att hoppas på. Den här stormen tar inte slut.
Mohamed Omar
Pakistan är en islamisk stat, dess officiella namn är Islamiska republiken Pakistan. Det betyder att islam har en privilegierad ställning och att andra religiösa grupper är diskriminerade. Det finns dock sunnitiska, fundamentalistiska grupper i landet som anser att den nuvarande diskrimineringen inte räcker. De vill ha hårdare tag mot kristna och hinduer, men också mot shiamuslimer. En sådan grupp attackerade kristna familjer som roade sig på en lekpark i Lahore under påskdagen. Omkring 70 människor dödades och 300 skadades. Många av offren var barn.
Det var inte den första attacken mot landets kristna minoritet och med stor sannolikhet blir det inte den sista. Den pakistanska statens kamp mot terrorismen är inte effektiv eftersom den inte vill gå till roten av problemet. Tvärtom delar den i det mesta terroristernas värderingar och världsbild. Det är små detaljer i tolkningen av sharia, islams lag, som skiljer den pakistanska staten från talibanerna. Så länge man inte på allvar reformerar islam kommer man inte att kunna stoppa terrorismen. Den pakistanska staten förbjuder i stället kritisk granskning av islams grundtexter, samma texter som terroristerna stödjer sig på, vilket hindrar reformarbetet.
Ska civila medborgargarden upprätthålla ordningen i Sverige i framtiden? Efter flera rån, slagsmål och bråk vid Skara busstation, har föreningen Skara United samlat några asylsökande och börjat patrullera vid busstationen i gula västar. Tanken är att öka tryggheten varje kväll mellan klockan 20.00 – 23.00. Lokaltidningen lyfter upp initiativet som en positiv nyhet.
Civila insatser görs på många ställen i landet. I Borlänge ska somaliska pensionärer åka med lokalbussarna för att stävja bråk, istället för de väktare som tidigare anlitats. Som ersättning får den somaliska PRO-föreningens medlemmar busskort och bidrag till en ny lokal.
Patrik Engellau
TT rapporterar att statsminister Stefan Löfven i en intervju i Financial Times ondgjort sig över svenska folkets verklighetsuppfattning:
Statsminister Stefan Löfven (S) uttrycker frustration över allmänhetens negativa bild av utvecklingen för Sverige… Att hantera det stora antalet flyktingar och migranter har varit ”surrealistiskt”, enligt Löfven.
– Men vad som är ännu mer surrealistiskt är att alla siffror går åt rätt håll, men bilden som allmänheten har är att landet är på väg åt fel håll. Det handlar inte bara om att de är oroliga över flyktingkrisen, det är som om allt går åt fel håll, säger han till FT.
Om man vill veta vad han menar kan man slå upp synonymer.se och få ”overklig” och ”drömlik” som ersättningsord för surrealistisk. Man kan också hitta surrealistiska tavlor som illustrerar hur statsministern ser på världen, till exempel den här av Salvador Dali som ger ett nog så talande intryck av hur statsministerns hjärna kanske uppfattar verkligheten:
Vem, är egentligen den anonyme prästen, som fått den annars balanserade och återhållsamme Patrik Engellau att brista ut i en domedagsliknande litania över Svenska kyrkan?
Jo, skriver den senare, han är rädd att träda fram med namn, eftersom han anser sig ”övervakad av sina politruk-kollegor” Därför måste han också formulera sig försiktigt. Men skribentens okände sagesman drar ändock till med att kyrkan anser frågan om den globala uppvärmningen vara viktigare än evangeliet.
Engellau är ännu mer drastisk i sitt omdöme om vår demokratiska och rikstäckande folkkyrka. Den ”är mer genompyrd och värre ansatt av politiskt korrekta föreställningar än det svenska samhället i genomsnitt . . .”
Patrik Engellau Enligt Wikipedia är Soldiers of Odin ”an international anti-immigrant street patrol group founded in Kemi, Finland in […]
Bert Stålhammar
Om två år är det val igen. Många både politiker och väljare tycks redan ha börjat nedräkningen till denna efterlängtade dag. Då skall enligt Alliansen (om den fortfarande finns kvar) väljarna ha fått nog av regeringen Löfvéns misskötsel av vårt land och i stället kasta sig i famnen på oppositionsledaren Anna Kinberg Batra.
På de två år som ligger mellan nuet och valet 2018 skall oppositionen således ha utarbetat de skarpa förslag om åtgärder som skall stoppa landets allt snabbare färd mot anarki och allmän rättslöshet. Svenska lagar skall åter börja tillämpas, skola, sjukvård, äldrevård, socialvård, bostadsmarknad, försvar, polisväsen, allt skall återställas till den goda nivå de en gång hade. Bibliotek och badhus skall åter bli attraktiva platser för reflektion, läsning respektive sund hälsovård. Lammet och vargen skall för att tala bibelspråk beta tillsammans i frid på de gröna obesprutade ängarna där de skall finna ro och trygghet. Integrationen har segrat och mångfalden besegrat enfalden. Sverige skall än en gång bli världens mest beundrade land, the promised land.
Patrik Engellau
Om man ska tro media är Panamaskandalen deras största bragd genom tiderna. Bakgrunden är att en okänd anställd på juristfirman Mossack Fonseca i Panama på något vis läckt ett stort antal dokument som visar att firman hjälpt ett antal personer att öppna brevlådeföretag i det mellanamerikanska landet.
I helgen hade Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter artiklar på fyra sidor vardera för att förklara saken. Citaten nedan är hämtade från dessa två artiklar.
Den som läser dessa två artiklar (och åtskilliga andra) med den förundrade skepsis som är naturlig för mig noterar att media tycks vilja göra fyra poänger.
Patrik Engellau
Sverige har nyligen haft en debatt om huruvida media mörkar eller vinklar nyheter och information kring migranter och migrantsituationen. Ulf och Lena Adelsohn hävdade i tidning och radio att sådant vilseledande förekommer. En del journalister instämde, men de flesta journalister gjorde förtrytsamt gällande att minsann inte!
När ordkriget var som intensivast presenterade Stiftelsen Den Nya Välfärden, där jag är ordförande, en Demoskop-undersökning som visade att den andel av svenska folket som anser att invandringen är för stor hade gått upp från 58 procent förra året till 70 procent i år.
Mohamed Omar
I Marcus Birros roman Att leva dö som Joe Strummer (2010) möter vi en medelålders man som växt upp i Göteborg men som numera bor i Norrköping. Som ung i glidningen mellan 80- och 90-tal spelade han i punkbandet The Christer Petterssons.
En av de gamla polarna dör av ett medfött hjärtfel, precis som Joe Strummer, punkbandet i The Clash, och huvudpersonen återvänder till hemstaden för att få ihop sitt gamla band och spela på begravningen.
Jag och Birro tillhör samma generation, den som ibland kallas ”den ironiska generationen”, även om han är några år äldre än jag. Vi är alltså födda på sjuttiotalet och var unga på nittiotalet. Han har sitt magiska Göteborg, jag mitt Uppsala. Det är nog så att varje stad är magisk för den som varit ung där. Helt enkelt för att barn- och ungdomen är magisk. Jag spelade inte i något band själv, men jag hade kompisar som gjorde det. Jag minns hur stor Thåström var, vi lyssnade också på honom, men jag blev aldrig ett lika fanatiskt Thåström-fan som Birro.
Patrik Engellau
Den mest högklassiga intellektuella underhållning man kan få, vad jag har upptäckt, erbjuds gratis av brasilianska professorer i form av föredrag på YouTube och andra sajter. Nyss såg jag en filosof som heter Clóvis förklara hur man sett på etik genom tiderna (kolla på följande länk om du förstår språket).
Clóvis sa att filosofins historia uppvisar fyra distinkt olika ”idépaket” i ärendet. Jag vet inte om han har rätt (vad det nu skulle betyda), men jag tycker hans klassificering var så enkel och hjälpsam att jag gärna delar med mig.
Mohamed Omar
I Miljöpartiet finns en politiker som diggar Erdogan, Turkiets ”moderate” islamistiske president som stödjer jihadister i Syrien, fängslar journalister och människorättsaktivister.
I en ledare i Expressen den 3 april, ”MP-politiker försvarar despoten Erdogan”, pekar skribenten Johannes Forssberg på det olämpliga i att ett progressivt parti som MP är i färd med att välja en Erdogan-anhängare till sin partistyrelse.
Han heter Yasri Khan och är helt öppen med sitt stöd till Turkiets islamistiska AK-parti. När den turkiska militären massakrerar oppositionella kurder kommenterar Khan att kurderna nu “åtnjuter de största friheterna och erkännandet någonsin i Turkiet”.
Patrik Engellau
En präst som jag känner förklarar att han ”alltid måste skriva i kod” när han skriver artiklar eller Facebook-inlägg. Han delar nämligen inte Svenska kyrkans politruk-uppfattningar. Till exempel anser han att förkunnelsen av Evangeliet är viktigare än kampen mot global uppvärmning. Han menar att han är övervakad av sina politruk-kollegor. Han måste därför formulera sig mycket försiktigt ”för att ha ryggen fri” om han blir påkommen med sina normalsvenska idéer.
Svenska kyrkan är mer genompyrd och värre ansatt av politiskt korrekta föreställningar än det svenska samhället i genomsnitt men sjukan har ätit sig långt in även i den övriga samhällskroppen. Sjukan? Ja, jag kan inte hitta något bättre ord ty det handlar om en åkomma som verkar sätta sig på hjärnan och sätta förnuftet ur spel.
Mohamed Omar
Mustafa möter mig vid Medborgarskolan i Uppsalas entré. Det är tisdag eftermiddag den 5 april och han ska hålla i en kurs för nyanlända, ensamkommande unga män från Eritrea. Mustafa är född i Saudiarabien men har eritreanska föräldrar och talar tigrinja, som är Eritreas officiella språk. Han har bott i Sverige i mer än tjugo år.
Kursen skulle börja klockan fem, men den första deltagaren kommer ungefär kvart i sex. Mustafa berättar att det är si och så med närvaron. De flesta kommer för sent och vissa kommer inte alls. Vad är det de får lära sig på kursen? Det är en grundläggande orientering i det svenska samhället. Det kan till exempel handla om att förstå och fylla i blanketter.
Stefan Hedlund
Ett av de mest fundamentala kraven på en fungerande rättsstat är att lagen måste äga företräde framför moralen. Anledningen är mycket enkel. Lagen skall vara objektiv, tydlig och lika för alla. Moralen är subjektiv, ofta otydlig och mycket varierande mellan individer. Om moralen tillåts vinna företräde framför lagen innebär det att rättstillämpningen också kommer att bli subjektiv. Den kommer att bli beroende av vem som lyckas tillkämpa sig ett tolkningsföreträde, och den kommer inte längre att gälla lika för alla.
Det senare är precis vad som håller på att ske i Sverige, och det är djupt oroväckande. Det postmoderna etablissemangets triumf över rättsstaten ligger i att man med så stor framgång lyckats etablera att den egna moraluppfattningen måste ges företräde framför laglig myndighetsutövning. Den omfattande kontroll man lyckats etablera över medierna gör att den som söker kritisera denna utveckling måste räkna med att bli utsatt för omfattande konsekvenser, i form av misstänkliggöranden och ren brännmärkning.
Ilan Sadé
Berättelser från andra tider och platser där levnadsbetingelserna skiljer sig drastiskt från våra egna visar vilka frågeställningar och dilemman som är allmänmänskliga. En sådan evig fråga är det konfliktfyllda förhållandet mellan kultur och individuell frihet, en annan är för- och nackdelarna med mänsklig migration. Båda företeelserna förenas i musikalen Spelman på taket, vars mäktiga filmatisering från 1971 finns ett par knapptryck från dig, med en briljerande Chaim Topol i huvudrollen som den knegande och knorrande mjölkmannen Tevje.
Inledningsnumret Tradition sätter grundtonen för vad allt handlar om: i byn Anatevka i det tsarryska imperiets västra delar (sannolikt i dagens Vitryssland eller Ukraina) under 1900-talets första skälvande år är det traditionerna som bestämmer vem du är och vad du förväntas bli. Tevje har begåvats med fem döttrar, vilka han måste gifta bort med så goda partier som möjligt för att säkra allas väl och ve. Så har det alltid varit och så – tror han inledningsvis – kommer det alltid att förbli.
Patrik Engellau
För några år sedan skrev jag en bok om Gud (Guds tredje strategi – ska Han lyckas den här gången?) och i samband med det har jag träffat en hel del präster i Svenska kyrkan. I kraft av att jag noga läst Bibeln och inbillar mig att jag fattar vad som står där så har jag lite förmätet känt mig som yrkesbroder bland prästerna.
Som allt annat folk kan präster indelas i två huvudsakliga grupper: politruker och andra. Med politruk menar jag en anhängare av de gängse politiskt korrekta idéerna, alltså att kvinnor, HBTQ-folk och aboriginer är förtryckta, att Israel är ont och palestinierna goda (och förtryckta, såklart), att invandringen är en kanonaffär för Sverige (nåja, den uppfattningen har blivit kantnaggad under det senaste halvåret), att huvudfienden är vita män med hyggliga löner som kör bil och äter kött, att den globala uppvärmningen håller på att föröda jorden och så vidare.
Bert Stålhammar
Nu inleds den tid då alla vårens gigantiska skaparkrafter krafter släpps lösa. I luften hörs lockropen från hundratusentals flyttfåglar som är på väg till sina gamla häckningsplatser i Sverige. Autostyrda av magnetfält eller vintergatsljus med en precision som får våra satellitsystem att påminna om indianernas rökpuffarmorse hittar de fram till målet. Förklara hur det går till den som kan.
I myrstackarna kryllar det av liv och det som ser ut som kaos är i stället en exemplarisk uppvisning i effektivitet, organisation och måluppfyllelse. Utanför bikuporna dansar drönarna sina orienteringsdanser för att demonstrera för sina arbetskamrater var den bästa nektaren kan hämtas. Plötsligt en dag har träden nya lövkronor utan att Miljöpartiet på minsta vis har bidragit till denna allt omfattande grönska.
Patrik Engellau
Det här är en ny berättelse från asylboendenas värld som jag fått från rimligt säker källa.
Sverige är ett feministiskt land med såväl feministisk inrikespolitik som feministisk utrikespolitik. Självklart vill Sverige, i det här fallet representerat av Migrationsverket, att migrantkvinnor ska anamma den svenska feministiska synen på saker och ting.
En afghansk kvinna på boendet tilltalas av det svenska synsättet och börjar betrakta sin afghanske man med svenska ögon. Hon står, sedan hennes ögon öppnats av myndigheterna, inte ut med karln. I kraft av sina nya insikter betraktar hon maken som en machoförtryckare.
Mohamed Omar
En poet har gått bort, en Uppsalapoet. För det är så jag minns honom. Lars Gustafsson var många saker – romanförfattare, redaktör, filosof och professor. Men för mig var han framför allt poeten som skrev ”Öfre Slottsgatan-svit”. Dikten fanns i Gustafsson debutsamling Ballongfararna från 1962.
Övre Slottsgatan, som numera stavas med v i stället för f, är en av få miljöer som finns bevarade i universitetsstaden efter 60- och 70-talens brutala rivningsvåg. ”En delvis ålderdomlig och i många avseenden betydelsefull gata i Uppsala”, skriver Gustafsson.
I mainstream-media skälls det jämt och samt på nationen. Ja, nationalismen har fått riktigt dålig press. Den för med sig krig, förtryck, mord, sägs det. Och nationalstaterna bör försvagas, inte försvaras.
Det är en märklig melodi. Nationer finns ju, de är inga hjärnspöken. Den som har fått för sig att norsk nationalism är ett fanstyg får med fridsamma norrmän att göra. Men den som talar om en sund svensk nationalism riskerar att bli sedd som Sverigedemokrat.
Ändå ingår ju nationen, dess värden och manifestationer i vårt vardagsspråk.
En vän vågar inte låta sin fru gå till jobbet ensam längre. Hon brukar ta en rask promenad över hela stan, som tar 20 minuter. Istället kör han henne tidigt på morgonen. Själv går hon på självförsvarskurs sedan några månader. Och har i likhet med många andra köpt försvarsspray som ligger i handväskan.
”Så länge de tre är på fri fot tar vi inga risker”, säger min vän.
”De tre” är de okända förövare som överföll en 20-årig kvinna i centrala Skara på påskdagens morgon. Ett brutalt våldtäktsförsök, där kvinnan först förföljdes med bil varefter männen klev ur och knuffade omkull henne. Två höll fast henne och en försökte slita av henne kläderna, de tafsade på henne och brände henne på handen med en cigarett.
Patrik Engellau
Som redaktör för denna blogg – eller sajt eller vad det heter – har jag vid flera tillfällen fått anledning att fundera över det här med tolerans och yttrandefrihet. Vad får sägas? Jag önskar alla motsvarande prövning. Det är inte alls så självklart som man kan tro.
Yttrandefrihet stadgas i regeringsformens andra kapitel, första paragraf:
Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor
Här handlar det om att staten lägger band på sig själv. Den lovar att inte ingripa mot en person som på något vis, till exempel i en tidningsartikel, torgför sin mening även om staten själv ogillar meningen.
Kultur är det kitt som binder oss människor samman. Så är det i det lilla sammanhanget – familjen eller vänkretsen. Samma sak i det stora – nationen eller, för den som så vill, den europeiska identiteten.
Kultur yttrar sig på många sätt. Ett av dem är matkultur. Runt middagsbordet bygger vi gemenskap med vår familj och våra vänner. Och genom våra matseder delar vi en gemensam svensk identitet. Ätandet är inte bara en central del av vår kultur i dag, mycket talar för att den gemensamma måltiden knöt människorna samman redan i människosläktets tidiga gryning.
Ett tidigare inlägg av Ulf Larsson ser den svenska matkulturen hotad av en ny frimärksserie som avbildar maträtter typiska för Italien, Japan, Mexiko, Mellanöstern och USA. Jag tror det finns fler, och kanske allvarligare, hot mot den svenska matkulturen. Och det handlar då inte bara om vad vi äter utan också om hur vi äter.
Patrik Engellau
En för några årtionden sedan mycket uppskattad och hyllad Egyptienfödd affärsman – han blev ”Årets svensk” år 1985 – heter Refaat El-Sayed. Om jag fått bestämma så hade han inte bara betraktats som just det årets, utan även alla efterkommande års, svensk, ty den optimistiska, trosvissa och, tror jag, ursprungligen rätt osvenska attityd till verkligheten som han personifierade verkar ha blivit trendsättande.
Refaat El-Sayed hade svårt att skilja på å ena sidan hur saker och ting objektivt ligger till och å den andra hur han önskade att de skulle ligga till. Det är ett i många stycken sympatiskt och tilltalande förhållningssätt till tillvaron. Det kan även under långa perioder påverka människor att känna sig bättre till mods än de skulle göra om de lyssnade på sådana som tjurskallar som jag (på lång sikt är vi ju, som lord Keynes påpekade, alla döda, så va fan).
Stefan Hedlund
Ett av de helt centrala dragen i den svenska flyktingdebatten är att det har etablerats ett starkt tabu mot att sätta grupp emot grupp. För dem som önskar hålla sig inom åsiktskorridoren gäller att man inte får peka på att ungdomars behov av bostad kommer att ställas emot behovet av ett massivt byggande av boende för asylsökande. Man får inte antyda att vårdköerna kommer att bli väsentligt längre, då många av de nyanlända har omfattande vårdbehov. Man får inte peka på att svenska skolbarns rätt till god utbildning kommer att urholkas, då de nyanländas barn har behov av stort stöd och så vidare.
Patrik Engellau
Nu talar jag inte i första hand om migrantsituationen i Sverige, utan i Europa. Den svenska situationen vet jag också plågsamt lite om. Jag har aldrig förut känt mig så övergiven av de normala nyhetskanalerna. Vare sig de mörkar eller vinklar så lyckas jag inte få någon hygglig bild av läget. Ibland läser jag Daily Mail som verkar följa situationen i Sverige bättre än svenska medier. Nyligen kom en artikel om att det finns en högerextremistisk grupp som heter Nationell Framtid som med hjälp av uniformerade män patrullerar Öresund med två båtar för att förhindra flyktingbåtar att ta sig till Sverige. Det hade jag ingen aning om.
Hela ämnesområdet ligger öppet för rykten, lösa antaganden och vad som troligen är överdrifter från det ena och det andra hållet. Så här ska det inte vara i ett modernt, välorganiserat, demokratiskt land med en fri och sanningssökande press.
Den 30 mars meddelar företrädare för de fyra allianspartierna att de kommer att gå till val under alliansplattformen även nästa val 2018. Det är på flera sätt ett märkligt besked.
Sverige befinner sig i kris. För ett halvår sedan tvingade verkligheten fram en omläggning av migrantpolitiken. Sedan dess har opinionsbildare ur skilda läger föreslagit att krisläget borde föranleda mer lämpade regeringskonstellationer än den nuvarande koalitionen. Det har funnits förespråkare för en ren S-regering, som man menar lättare skulle kunna nå blocköverskridande överenskommelser. Andra har föreslagit att en S+M regering genom sin styrka vore bäst skickad i dagens läge. Somliga har rentav nämnt alternativet samlingsregering.
Från K-G Hammars tid som ärkebiskop och fram tills nu, präglas Svenska kyrkans gudsbild av otydlighet. Nu senast ställer biskopen Åke Bonnier frågan i Dagen, om inte Gud är bortom alla religioner. Han frågar också om kristen tro verkligen har monopol på sanningen. Det sägs inte rakt ut i artikeln, men mellan raderna kan jag uppfatta att Bonnier menar att judendom och islam är alternativa vägar till Gud. Min reflektion runt detta blir att det som de tre religionerna har gemensamt med varandra, är tron på en Gud, men att det för övrigt finns betydande skillnader. Framför allt mellan islam och kristendom.
DET GODA SAMHÄLLET 