Patrik Engellau

För ungefär ett år sedan skrev jag en krönika om ungdomens uppfostran. Poängen var att barn och ungdomar, kanske särskilt pojkar, är potentiella monster och att de skadligaste uppfostringsteorierna av alla är de rousseauanskt inspirerade svärmerier som överlevt seklerna och ”tagit boning i vår tids skolpedagogiska teorier”, till exempel det samhällsfarliga trams som Ilan Sadé nyligen så väl beskrev.

Vad det handlar om är föreställningen att barn är sköra små tingestar som aldrig får utsättas för någon hårdhänt behandling. Jag talar då inte om aga utan sådant som fasthållning och skarpa tillsägelser. Det anses numera olämpligt om det inte rentav är förbjudet. Vuxna, enkannerligen lärare, bör enligt det moderna synsättet inte använda sådana medel som auktoriteter genom årtusendena använt för att sätta sig i respekt.

(Häromdagen träffade jag ett antal gamla studentkompisar från Högre Allmänna Latinläroverket för Gossar å Södermalm, alltså Södra latin. Det där med gossar togs på så stort allvar att det inte fanns några flickor i min studentklass. Vi berättade minnen, bland annat om lektor Lindroth som, när han tyckte att gossarna stojade för mycket, tog av sig glasögonen och knackade bågen lätt mot katedern varvid total och uppmärksam tystnad utbröt.)

Om man inte visste någonting om någonting och fick frågan vad som skulle hända om auktoriteter inte fick sätta sig i respekt hos underlydande så skulle man nog ändå gissa sig till ett svar av innebörd att de underlydande troligen inte skulle utveckla någon respekt för auktoriteterna. Vore man riktigt djärv kanske man skulle förmoda att de underlydande inte ens skulle fatta att de var underlydande utan betrakta sig någon sorts jämlikar eller till och med överordnade. Man kanske rentav skulle gå så långt som till att anta att en del av ungdomsgruppen, kanske särskilt bland gossarna, skulle bli djäkligt stökiga och att de före detta auktoriteterna – vi kan kalla dem ”lärare” – i många fall skulle få ett helvete.

Om man fortfarande inte vet någonting om någonting och får frågan hur ”lärarna” – samt föräldrarna, som i många stycken sitter i samma båt – skulle kunna tänkas reagera på en sådan besvärande situation så skulle man nog lägga pannan i djupa veck och ta sig en rejäl funderare. Att de pedagogiska teorierna håller är själva utgångspunkten för resonemanget. Att det skulle vara något fel på ”lärarna” eller föräldrarna går inte att tänka och ej heller att barnen skulle ha några moraliska defekter. I själva verket finns bara en enda acceptabel förklaring, nämligen att de stökigaste ungarna har en sjukdom eller medfödd hjärnskada som man kanske skulle kalla för uppmärsamhetsbristsöveraktivitetssjuka (och översätta till engelska som Attention Deficit Hyperactivity Disorder).

Om man nu börjar bli varm i kläderna och får gissa vidare så skulle man nog erinra sig att sjukdomar bekämpas med läkemedel och att det som skulle ligga närmast till hands i en situation som denna naturligtvis vore att droga ner ungdjävlarna så att de lugnar sig, till exempel med narkotikaklassade centralstimulantia som metylfenidat och amfetamin.

Se! Det rena förnuftet har genom ren deduktion kommit fram till att världen ska göra precis det den gör vilket bevisar att världen gör rätt. ”De långsiktiga effekterna av behandling med [centralstimulantia] är ännu ofullständigt utvärderade”, förklarar en relevant myndighet. ”På kort sikt kan man dock se goda effekter på barnets/ungdomens möjligheter att tillgodogöra sig utbildning och att anpassa sitt beteende socialt.”

En risk är att knarket klingat av till kvällen och att barnet får ”insomningssvårigheter”, men då får man ge en liten snabbdos till så att den hyperaktive faller i sömn.

Om den som inte vet någonting om någonting får frågan hur den här sjukdomen kunnat formligen explodera bland svenska barn under de senaste årtiondena så går han nog bet. Den frågan har inte ens vetenskapen något svar på.

Tycker du att jag är fullkomligt bindgalen som föreslår att utbrottet av ADHD åtminstone delvis beror på att vi inte uppfostrar barnen? Eller, ännu värre, som antyder att sjukdomen ADHD kanske bara är ett påhitt?

Kanske det, men psykforskarna är notoriskt hjälpsamma med att sjukdomsförklara och hitta på diagnoser för saker som samhället besväras av. Betänk att homosexualitet fram till 1979 betraktades som en psykisk sjukdom.