Barn ska sitta still och vara tysta

LAJ

Lars Anders Johansson

En av de allra viktigaste kunskaper som föräldrar genom uppfostran kan bibringa sina barn är förmågan att känna in och respektera olika typer av sammanhang och att bete sig därefter. Att man inte beter sig likadant på en restaurang som hemma på köksbordet, inte likadant ute på stan som i den egna trädgården.

Det handlar naturligtvis om respekt för omgivningen – övriga restauranggäster vill inte nödvändigtvis få en inblick i hur just er familj beter er hemma runt matbordet – men framförallt handlar det om förmåga att ta in och ta del av ett sammanhang.

Den som urskillningslöst rusar in i varje ny gemenskap med inställningen att det är omgivningen som skall anpassa sig efter en själv och inte tvärtom kommer inte att lära sig särskilt mycket. Barn som uppfostras enligt principen att det är okej att ”vara sig själv”, det vill säga bete sig så som man är van vid, kommer att ha svårt att relatera till nya sammanhang, men också att hitta fram till vad det innebär att vara sig själv.

I helgen besökte jag en konfirmationsgudstjänst i centrala Stockholm. Kyrkan var fylld av konfirmander och deras släktingar och vänner i alla åldrar. För många är konfirmationen en stor och högtidlig tilldragelse. Även om mässan var mer uppsluppen än en vanlig högmässa var det likväl en värdig och stämningsfull tilldragelse.

Bland besökarna denna söndag fanns många barn i olika åldrar. De flesta skötte sig exemplariskt, satt som små ljus bredvid sina föräldrar och följde nyfiket vad som pågick. En och annan gäspning kunde iakttas mot slutet och någon skruvade på sig i bänkraderna, men så är ju också en och en halv timma lång tid för den som är liten, inte minst när det är strålande sommarväder utanför de tjocka kyrkmurarna.

Några små kyrkobesökare följde dock inte sina jämnårigas goda exempel. I ett hörn av kyrkan pågick ända från början febril aktivitet. Det slamrades med kritor och leksaker, tjoades och ropades. De vuxna som översåg det hela lade sig inte i. I takt med att gudstjänsten fortskred eskalerade oväsendet. Till slut gick det knappt att höra sina egna tankar, än mindre vad som sades framme vid altaret.

När en av besökarna till slut miste tålamodet och smög bak för att konfrontera en av de vuxna som passivt satt och åsåg barnens härjande, möttes hon av oförstående och kommentaren att hon väl ”kunde flytta längre fram om hon hörde dåligt”. De ouppfostrade barnens rätt att föra oväsende var således i denna vuxna kvinnas ögon överordnat samtliga övriga kyrkobesökares rätt att ostört få ta del av konfirmandernas stora dag.

Iakttagelsen från konfirmationsgudstjänsten är inte unik utan snarast representativ för vår tid. I så gott som alla sammanhang där föräldrar tar med sina barn finns åtminstone någon som tillämpar denna typ av laissez faire-uppfostran, en uppfostringsfilosofi som går ut över omgivningen, men också över barnen själva.

Att låta barn hänsynslöst härja fritt är inte att låta dem ”vara sig själva”, de har nämligen inte hunnit komma fram till vad det innebär att vara sig själva. Att lära dem hur man beter sig i olika sammanhang är att förse dem med insikter och redskap som de kommer att ha nytta av senare i livet, när de inte längre kan falla tillbaka på sina mer eller mindre omdömesgilla föräldrar. Att inte lära ett barn att vissa sammanhang kräver att man sitter stilla och håller tyst är lika oansvarigt som att inte lära det att äta med bestick.

Sociologen Pierre Bourdieu talar om tre olika typer av kapital som kan användas för att ta sig fram i samhället. Ekonomiskt kapital, det vill säga pengar och andra tillgångar, socialt kapital, det vill säga släkt- och vänskapsband, grannar och sociala nätverk, samt kulturellt kapital, det vill säga kännedom om konst och kultur, men också sedvänjor och sociala konventioner. Tillgången till dessa olika typer av kapital bestämmer tillsammans din position i samhället.

Du kan således vara ekonomisk medelklass men kulturell underklass, till exempel en välbetald hantverkare som aldrig läst en roman, eller kulturell överklass men ekonomisk underklass, som stora delar av dagens överutbildade akademikerproletariat.

Att göra klassresor i ekonomiskt hänseende är som regel lättare än att göra det i kulturellt och socialt hänseende. Det finns många exempel, inte minst från litteraturen, på personer som arbetat sig upp men som fortfarande känner sig utestängda i de fina sammanhangen.

Att lära sina barn att ta in och respektera skiftande sociala miljöer och situationer är dock ett utmärkt sätt för föräldrar oaktat socioekonomisk ställning att ge barnen redskap att föra sig i och tillägna sig de sammanhang de kommer att möta senare i livet.

Det som är ett störande moment för omgivningen är i själva verket ett svek mot barnet.

64 reaktioner på ”Barn ska sitta still och vara tysta

  1. Crowbar skriver:

    Tråkig inställning på många ställen i kommentatorsfältet från inläggen om hur ”elaka” människor är mot barn med diagnoser och hur de ”utestängs”. Första förutsättningen måste väl vara att barnen har något intresse av det som ska hända (eller ska tränas socialt). Så man undrar helt stilla vad barnen i artikeln har för utbyte av själva konfirmationen om de sitter i en lekhörna och tjoar och skriker hela tiden. Varken deras egna föräldrar eller några andra kan följa med i vad som händer då. Vore det inte bättre om de fick vara i en lekpark i stället?

    Gilla

  2. Andreas Stenberg skriver:

    Till att börja med: Det är klart att barn i allmänna gudstjänster kräver ”special arrangemang” av arrangörerna och ett visst mått av tolerans från andra gudstjänst deltagare. Det är väl inte vad jag förstår något som blogg skribenten ifrågasatte. Men det krävs nog också ett visst mått av jämkning från barn familjernas sida. Ingen förutsätter väl att den första kontakt med seriös-musikkonserten som social arena för ett barn i 3 – 4 års ålder skall vara en 1 – 2 timmar lång kammarmusikkonsert som ungen tas med på utan föregående inskolning. Förvånande många vuxna tycks ändå tro att det är möjligt och korrekt att göra så när det gäller en Gudstjänst. Istället skall man göra ungefär så här: Om barnet är tillräckligt stort och förståndigt pratar man igenom vad som kommer att hända på förhand, hur man skall bete sig, och man sätter gränser. Man tar också med ”vi kan gå ut emellan om det behövs”, inte som ett hot utan som en överenskommen handlings plan. Vet man som vuxen inte själv vad som sker och hur man skall bete sig är det ens ohemula plikt och vuxenansvar att ta reda på. (Jag tror inte att den ens mest stressade överarbetade präst eller ungdomsarbetare blir sur om man nån vecka före en konfirmation ringer och frågar både om gudstjänsten i allmänhet och om hur man gör när man har småbarn med.) Är barnet mindre får man bara ha en viss beredskap att försöka avleda eller om inget annat hjälper plocka upp ungen och gå ut en stund. Om jag förstod bloggen rätt var det väl något åt dethär hållet skribenten frågade efter. Man förbereder sig själv och barnet – barnen på situationen och har handlings planer som om möjligt båda parter vet om. När det gäller barn med ADHD, autism eller andra liknade kognitiva hinder är det min erfarenhet som proffs i branchen att föräldrar till de här barnen hastigt lär sig just det: förbered om möjligt barnet, ha avledningsmanövrar klara och alternativa strategier och var lyhörd på när barnets stresskonteiner börjar bli full och en paus behövs.

    Gilla

  3. fab4 skriver:

    Har fyra barn, en flicka och tre pojkar. Far ofta hora hur trevliga och väluppfostrade dom ar. Larde mig tidigt att ‘nej’ ar ett valdigt bra ord i samband med barn. Larde mig också tidigt att vanner ser mig som alltför kontrollerande… Mina barn, de tva äldsta med valdigt olika forutsattningar, en med larosvarigheter, har just gatt ut universitetet och har jobb, no 3 ska just borja, gick ut med basta betyget av alla fran high school, och no 4 ar likaså en high achiever, det kom inte fran ingenstans, viljan att gora det basta man kan. Barn behöver granser och en förståelse for att dom har ansvar for sig själva. Det far man inte med dagens ‘vi maste ju prata om det har’ inställning till uppfostran. Och kan vi inte också komma överens om att ha barn ar ‘jobbigt’, det kravet tid och tålamod, inte ‘me time’ som jag ser sa mycket av bland mina vanner. Bor utomlands, har uppfostrat mina barn i 3 olika lander pa tre olika kontinenter och en oandlig mangd langa flygningar. Och tank dom l satt stilla pa vartenda en! Sa det har med att det blir ju valdigt langt med 2 timmar ar att undervärdera vad ungar faktiskt ska klara av! Gor jobbet som foralder istället!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.