En mässa

8-26-13_11971

Patrik Engellau

En söndag för några veckor sedan besökte jag min första katolska mässa. Det var i katedralen Nosso Senhor do Bomfim, den kanske vackraste kyrkobyggnaden i hela Salvador, huvudstad i den brasilianska delstaten Bahia, ett stycke rokokoarkitektur med ornament och guld i hela kyrkorummet.

1  2

Jag gick dit för att bilda mig. Jag förväntade mig en högtidlig och trist föreställning med glest mellan halvt uttråkade åhörare, ungefär som i en svensk kyrka. Hej, vad jag bedrog mig. Det här var mer som en fullsatt rockkonsert än en svensk gudstjänst.

Jag kom dit kvart i elva och blev överraskad över att kyrkan redan var full med ett hundratal personer som inte fått plats sittande utanför. Men plötsligt lämnade alla åhörarna lokalen; det visade sig att sju mässor skulle avhållas under dagen och vad jag skådat var avslutningen på föregående evenemang.

Så fyllde det på igen till 11-föreställningen. Folk satt tätt i bänkarna och stod sammanpressade i raderna. Jag räknade till ett tusental personer plus det okända antal som stod utanför och lyssnade. På förfrågan från mig sa en bänkkamrat att det alltid var lika fullsatt på mässorna.

Showen började med att prästen under värdiga former rev av ett tjugotal barndop. Sedan sjöng församlingen psalmen Fader vår. När jag säger ”sjöng” så betyder det just sjöng. Alla sjöng. Med hög röst. En varm gemenskap började sprida sig som gradvis gjorde mig alltmer rörd och tagen.

Prästen övergick till att tacka Gud för att vissa namngivna personer sedan förra söndagen tillfrisknat från svåra sjukdomar och för att Gud under samma period tagit till sig andra namngivna församlingsmedlemmar.

Det sjöngs kanske tio psalmer under den en och en halv timme långa mässan. Alla sjöng. Alla verkade kunna alla orden till alla psalmerna. Alla lyfte armarna och rörde dem i takt med musiken eller klappade takten med händerna. Musiken, ja. Det kanske fanns en orgel i katedralen, men den syntes inte. I varje fall hördes den inte. I stället fanns ett band med gitarrer och trummor. Det var lika mycket gung i låtarna som om Sven-Ingvars stått på scen.

Predikan handlade om den heliga treenigheten, alltså Fadern, Sonen och Den helige anden. Prästen var en folktalare av rang. Hela församlingen lyssnade uppmärksamt, ingen satt och småpratade, mobiltelefoner var det inte fråga om. Prästen sa att det var svårt att fatta det där med trefaldigheten så om någon i församlingen inte begrep så var det förståeligt och för övrigt var det knappt så att han själv, prästen, kunde komma underfund med saken. Sedan höll han en vältalig utläggning som, om jag förstod rätt, gick ut på att den heliga treenigheten var bra även om man inte kunde begripa den.

Därefter sjöngs en psalm som prästen tyckte var så förnämlig att han föreslog att alla skulle tacka varandra. Då började hela församlingen vända sig mot sina grannar och ta varandra i hand och le. Allting var värdigt, vänligt och riktigt trevligt. Det där med granntacket återkom ytterligare en gång under mässan. På samma vis som församlingen kunde sångtexterna så visste de hur de i varje situation skulle bete sig: handflatorna framåt under psalmsångerna och uppåt under bönerna, när man gemensamt skulle ropa ”Amen” under bönerna och när man skulle ropa ”Tack Gud” och när ”Ära till Dig, Herre” var det rätta svaret. Det här var en kunnig, tränad publik.

Nästa nummer var den heliga nattvarden (bara prästen drack vinet, men oblaterna bars omkring i silverskålar till de kyrkobesökare som ville ha). Därefter insamlades kollekt. Jag betalade en hundring eftersom jag var så glad och gripen av föreställningen. Jag frågade en bänkgranne hur kyrkan egentligen finansierar sig. Kollekt och gåvor, sa hon. Betalade man inte medlemsavgift, frågade jag. Hon förstod inte frågan.

Efter kollekten fick prästen inspiration till en ny, kort predikan som gick ut på att det är fåfängt att tro att Gud ska lösa våra problem men att han ständigt försökte ge oss kurage att göra det på egen hand. Det tilltalade mig mycket eftersom jag skrivit en hel bok som delvis handlar om just detta.

Varför håller katoliker så bra gudstjänster om man jämför med Svenska kyrkan? Jag undrar om det inte beror på pengarna. Katolikerna får inga pengar och därmed ingen makt och inget inflytande om inte folk frivilligt ger ifrån sig när de kommer i stämning. Katolikerna har inga medlemsintäkter och får inte statsbidrag. Katolska kyrkan behöver sin publik. Däri skiljer den sig från Svenska kyrkan som behöver sin publik lika mycket som svenska partier behöver medlemmar. Kyrkan och partierna i Sverige grejar sina intäkter med enklare metoder, nämligen genom att fogden tvångsmässigt hämtar pengarna ur medborgarnas plånböcker. (Jo, jag vet att man kan gå ur kyrkan och spara avgiften men en sådan protest verkar sitta långt inne; själv är jag fortsatt medlem.)

49 thoughts on “En mässa

  1. Kim skriver:

    Jag hade aldrig trott att jag skulle går ur Svenska kyrkan, men gjorde det förra året. En kyrka som tappat bort sin kärna och omdanats till politisk megafon är jag inte intresserad av. Inte heller vill jag bidra till verksamheten. Pengarna skänker jag nu till välgörenhetsinrättningar vars verksamhet jag kan stå för. Bättre så.

    Liked by 3 people

    • Aha skriver:

      Varför inte satsa pengarna på alternativmedia? Dom behövs som motvikt mot en politiserad kyrka.
      Om du och 10 000 till anammar detta skulle det betyda ca 30-40 milj kr.
      Själv har jag sagt upp TV och gammelmedia. De frigjorda pengarna låter jag gå till alternativmedia.

      Liked by 4 people

  2. Madelaine Fusfield skriver:

    Vilken fin beskrivning, och man undrar naturligtvis hur Sydamerikas katolska kyrkor lyckas uppehålla så fin kontakt med församlingsmedlemmar. Skulle tro att det kanske beror på att kyrkan där är socialt engagerad. Kyrkan i Sydamerika har arbetat för att göra livet bättre för folk enligt vad jag förstår. Folk har kanske behövt hjälp av kyrkan, och det engagemanget är kanske viktigare än hur pengar insamlas, frivilligt som kollekt eller som pliktskyldig avgift. Vad har kyrkan att erbjuda människor som är välmående och upptagna av allt annat som livet har att erbjuda eller ställer krav på?

    Liked by 1 person

  3. pllay skriver:

    Är inte den katolska kyrkan, generellt sett, mer publikfriande än den Lutherska?
    Vår kyrka predikar skuld, försakelse, ånger och underkastelse, i vår variant av kristendomen finns ingen säker väg till förlåtelse eller frihet från skuld.
    Katolikerna har det så mycket lättare, häftiga ceremonier, mycket känsla och har man syndat kan man alltid köpa sig fri från helvetets alla plågor med en gåva till kyrkan eller, om man är fattig, några böner.
    Tro f-n att våra kyrkor står tomma, framförallt i vårt narcissistiska konsumtionssamhälle, med en starkt antireligiös kulturmarxistisk rörelse inom de ledande skikten i samhället.

    Liked by 1 person

    • Andreas Holmberg skriver:

      Du måste skämta, Pllay.

      För det första: Predikar vår kyrka i nämnvärd grad skuld, försakelse, ånger och underkastelse? (När hörde du det senast?).

      För det andra: Det är väl just i Luthers förkunnelse, se t.ex.
      http://www.logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/index.htm
      vi, liksom i Nya testamentet, visas en säker väg till förlåtelse och frihet från skuld. (”Tro på Herren Jesus, så blir du räddad, du och din familj!”).

      Att vara viss om sin frälsning ansåg romersk-katolska kyrkan, åtminstone på Luthers tid, vara rätt förmätet. Roligt om det är bättre nu. Men vi har faktiskt haft väckelsepräster och fyllda kyrkor även i vår ”lutherska” kyrka. Kan inte påstå att politiker av märket (C) och (S) gynnat dem – de har ju ibland stämplats ut som ”kvinnoprästmotståndare” (vilket alla katolska präster, inklusive påven, är).

      Gilla

    • Marie Fredin skriver:

      Vad får du allt ifrån? Svenska kyrkans som katolska kyrkan, mfl kyrkor, predikar alla samma budskap, Kristus har dött och uppstått för oss, därmed är vi förlåtna, försonade, befriade. Evangelium = glädjebudskap!

      Gilla

  4. pllay skriver:

    Sitter och tittar på vad jag skrivit och inser att jag har fullkomligt fel.
    Den kulturmarxistiska rörelsen är inte alls antireligiös, den är antikristen.
    I själva verket är den en starkt religiös rörelse som tror på ett antal obevisbara postulat, multikulti, allas lika värde, meningsmotståndarnas onda avsikter, intersektionell analys, evolutionärt nedärvd manlig skuld.
    Eftersom inga av dessa kan ledas i bevis är de per definition religiösa trossatser, och därmed är den kulturmarxistiska läran en religion, då den också är en i högsta grad politisk rörelse blir den en parallell till den Islamska. Kanske det är orsaken till att de trivs så väl med varandra, bägge är totalitärt fascistiska.
    De förenas i en gemensam fiende, Kristendomen. Och till stor del även Judendomen.
    Religioner som framhåller arbetets och bildningens värde.
    Till och med den svenska kyrkans högsta företrädare bekänner sig öppet till den kulturmarxistiska tron!
    Hur ska då någon kristet troende människa i Sverige kunna besöka den kyrka som nu välkomnar alla tänkbara religioner på den kristnas bekostnad och som aktivt hyllar och stöder Islam?

    Liked by 5 people

    • Sture skriver:

      @PLLAY
      Marxismen (och ateismen som marxismen bygger på) är en tros-uppfattning, dvs en uppfattning som grundar sig på vad man tror – men inte vet. Det finns inget vetenskapligt stöd i form av någon eller några observationer för varken marxism eller ateism.
      Detta uttrycktes väldigt tydligt i första meningen i boken ”Nattfrost” av den tjeckoslovakiske författaren Zdenek Mlynar under det tjeckoslovakiska upproret 1968 med orden: ”Vi var troende kommunister”. Kommunismen och marxismen är alltså en religiös trosuppfattning som är immun mot fakta och enbart förlitar sig på anhängarnas starka trosupplevelse.

      Gilla

  5. Gunhild skriver:

    Både Peters och Omars krönikor kretsar idag kring kyrkorummet. Och berör båda två även frivillighet och tvång. Kommer att tänka på TV-avgiften. Har du en teve hemma, har du samtidigt en predikstol mitt i vardagsrummet. Så upplever åtminstone jag numera SVT:s nyhetsprogram Rapport. Allt färre nyheter, men desto mer av känslomässiga predikningar.

    För TV-innehav gäller ingen frivillig kollekt. Det är bara att slanta av. Snart måste antagligen TV-avgiften omformas till en mer generell skatt, detta efter Högsta förvaltningsdomstolens beslut den 13 juni 2014, som fastslog att datorer och surfplattor inte kan anses vara TV-mottagare.

    Politiskt måste snart ett annorlunda finansieringsätt hittas. För yngre samlas inte längre i vardagsrummet och tittar på teve, och då sinar på sikt SR:s UR:s och SVT:s ekonomi.
    Skall bli intressant att se hur den nya ekonomiska utformningen blir, en utformning som kräver ett oberoende av staten. Ett nog så svårt reptrick. Men att betala för själva mässan lär vi nog aldrig komma undan med.
    .

    Liked by 2 people

  6. Jan Andersson skriver:

    Troende eller inte, besök en gång i livet söndagsmässan utomhus på Petersplatsen i Rom. Det är gratis, men köerna är långa och alla måste passera en säkerhetskontroll som på en flygplats. Påven sitter i ett skottsäkert glashus. Så långt har det alltså gått, men det är ingen fel på besökarnas entusiasm. Besökarna är välklädda, trevliga och kontaktsökande. Man kommer inte därifrån med samma uppfattning om katolicismen.

    Liked by 1 person

  7. Gunilla skriver:

    Den svenska kyrkan har sedan länge förlorat sin själ. Vi har en ärkebiskop som inte ens kan teologi. På prims Oscars dop citerade hon ur dopliturgin ‘jesus sade kom till mig som barn’. Det tror hon betyder att man måste vara barn när man döps. Hon begrep inte att det betyder att mam ska vara barn i sinnet. Svensk teologiundervisning är undermålig och präster är mer att jämställa med socualarbetare. Den katolska kyrkan har en akademiskt hög nivå på sin utbildning. Den står också för sin identitet och försöker inte vinna popularitetstävling genom diverse icke-kyrkliga, påhitt. Till sist; när alla vänder sig till grannen och ger varandra handen så är det ett ‘frid-tecken’. Man säger samtidigt till grannen ‘frid vare med dig ‘ och grannen svarar ‘med dig också’ . Detta brukar förekomma mot slutet av mässan.

    Liked by 3 people

    • janne skriver:

      Hon har även blandat in Zlatan i dopet på ett mycket märkligt sätt. Tydligen skulle något barna föreslagit att barnet skulle döpas till Zlatan och ärkebiskopen tycket visst att prinsen liknande Zlatan…

      Liked by 1 person

  8. Hortensia skriver:

    Tack för en härlig beskrivning av en annorlunda kulturupplevelse, Patrik. Prästens uttalande om den obegripliga treenigheten framstår som särdeles sympatiskt, eftersom jag själv går bet på just den tankeövningen.

    Om jag har förstått saken rätt, så har katolska kyrkan börjat attrahera allt fler kristna i Sverige. Undrar om det delvis kan bero på att Svenska kyrkans gudstjänster har ”moderniserats” så hårt, att väldigt få (enligt mina iakttagelser under de senaste årens kyrkobesök) tycks känna igen psalmerna – eller ens trosbekännelsen, som alla konfirmerade torde ha lärt sig rabbla?

    Många icke-troende svenskar torde, liksom jag, delta i gudstjänster främst i samband med släkt och vänners dop, konfirmationer, bröllop och begravningar, för att känna samhörighet och trygg gemenskap under högtidliga och värdiga former i en vacker miljö.

    Politiska predikningar och obekant liturgi med horder av lekmän i alla åldrar, varav de äldsta brukar staka sig genom bibeltexter och de yngsta brukar genomföra plågsamt omusikaliska framträdanden, lockar inte till spontana återbesök – eller frikostiga kollektbidrag.

    Liked by 1 person

  9. gmiksche skriver:

    Det torde finnas ganska stora skillnader mellan å ena sidan katolska kyrkan i Brasilien och å andra sidan den i en del centraleuropeiska länder. I det senare området har en stor del av hierarkin precis på samma sätt som den protestantiska likställt koranens gud med bibelns och svalt med hud och hår PK-korridorens uppfattning om att alla nyanlända är flyktingar. Vilket lett till ett strömhopp av troende som känt sig förrådda.

    Liked by 2 people

  10. Sten Lindgren skriver:

    Jo det är ett trist ämne att ta tag i, att svenska kyrkan har spårat ur. Även undertecknad överväger nu allvarligt att gå ur kyrkan. Anledningen

    • Allt fler debattörer framhåller kyrkan och kristendomen som en viktig förklaring till den jämförelsevis positiva utveckling vi haft i vår kulturkrets, jag saknar kyrkans röst i denna debatt.
    • Vi ser idag ett intensifierat religionskrig där aggressiva företrädare för islam med vilka medel som helst vill påtvinga västerlandet sitt motbjudande system. Mitt intryck är att svenska kyrkan bemöter denna oförsonliga och intoleranta religion med flathet och till och med underkastelse. Jag har inte sett någon från svenska kyrkan som argumenterar för kristna värden, eller kvinnors och djurs rätt, med samma frenesi som man t ex argumenterar för HBTQ
    • Vi kan läsa om hur kristna på asylboenden i Sverige förföljs, för att inte tala om vad som sker i andra delar av världen, kyrkan är tyst
    • Jag tycker det är upprörande att samma stat som tar bort kristendomsundervisningen samtidigt stöder friskolor med en islamistisk profil, inte heller här hör man något från kyrkan
    Tyvärr ser jag inte en övergång till katolska kyrkan som ett alternativ eftersom dess ledare i Sverige undertecknat en debattartikel där jag hade följande invändningar:

    • Inte ett ord om att flyktingar bär med sig djupgående konflikter som de fortsätter att bråka om, shia, sunni, kristna etc
    • Inte ett ord om hur en obegränsad invandring till Sverige ska finansieras, ett underliggande antagande i artikeln var att skattebetalarna ska garantera hyra, socialbidrag, pension, sjukvård etc i obegränsad omfattning.

    Liked by 2 people

  11. Fredrik Östman skriver:

    Det där med att ta bänkgrannarna i hand och veta när man skall ropa vad är precis som här i Habsburg. Men annars är väl kyrkorna nästan lika tomma, gitarrmusiken nästan lika klämkäck, rödboksmöblerna nästan lika fula och gudstjänsterna nästan lika tråkiga som i Sverige. Och nog kräver katolska kyrkan in progressivt inkomstberoende medlemsavgifter, alltid.

    Närmast kommer en katolsk präst uppenbarligen sina församlingsmedlemmar vid det sedvanliga gossemissbruket.

    Gilla

  12. Christer Carlstedt skriver:

    Det blev med ärkebiskopens hjälp rätt enkelt att lämna in sin avskedsansökan.

    Att Svenska Kyrkan inte håller särdeles hårt på de gammaltestamentliga skrifternas betydelse kan jag nog fördra eftersom kristendom per definition kräver en Kristus och har uppstått ur honom, hans gärningar och predikningar.
    Men när man som hon även rationaliserar bort det centrala budskapet så känns det klart och tydligt att hela verksamheten har spårat ur och inte längre skall ha mitt ekonomiska stöd.

    Människan säger på tal om islam i ett sammanhang att ”det finns flera vägar till Gud”.

    Enligt Johannes 14:6 säger Jesus :” Jag är vägen, sanningen och livet. Det finns ingen väg till Fadern än genom mig”.

    Allt som oftast hör man uttryck som ”den kämpande kyrkan”.
    Att kampen skulle handla om snabbast möjliga självdestruktion hade jag nog inte förväntat mig.

    Liked by 2 people

  13. Lasse W skriver:

    Ja det finns en värme i den katolska kyrkan som inte finns hos den svenska kyrkan även om gudstjänstbruket i Sverige nu börjat närma sig det katolska eller högkyrkliga. Som procession in och procession ut vid högmässans början och slut. Och fridshälsningen som är väldigt sympatisk. Ingen rädsla för korstecken heller numera. Bra med detta mer levande gudstjänstbruk!

    Men den svenska kyrkan har gått bort sig i politisk korrekthet, feminism och identitetspolitik. Det känns inte som den är en kyrka på riktigt utan nåt sorts statligt verk. Där man duger som man är. I sin bekvämlighet och självupptagenhet. Och i sina laster konsumtion, överdåd i mat och dryck, prål och skryt. Vi är tamigsjutton syndare i dag så det står härliga till. Det var länge sedan helvetesprästerna fanns som kunde läxa upp syndarna i församlingen. Och mana till bättring. Nu duger vi som vi är enligt samma tänkande som i skolan. Det är den socialdemokratiska solidariteten: vi är alla som en familj som gäller. En politisk konstruktion. Den sätter nu sin prägel på kyrkan.

    Det kristna budskapet slarvas nu bort och förvandlas till någon sorts allmän godhet som förmedlas av kvinnorna och barnen på gudstjänsterna. Prästen lägger huvudet på sned och ler och vinkar till 7-åringarna i barnkören. Fint i och för sig men är det en kyrka vi är i?

    Liked by 1 person

  14. Ulf Hellbacken skriver:

    Stort tack för denna Mässa (krönika). Jag bor i Bryssel sedan 29 år och besöker regelbundet var söndag, ”min kyrka”, Eglise Notre-Dame du Finistère, när jag inte är utomlands. Som säkert de flesta känner till så är Belgien också ett katolskt land, där den kristna religionen finns representerad med otaliga kyrkor, eller kanske riktigare, Katedraler, i varje stad och i synnerhet i Bryssel.

    La Finistère är en relativt liten kyrka, vilket också bidrar till den gemytlighet, som infinner sig under mässan, och som du beskriver också finns i Brasilien. Det har blivit ett måste för mig att närvara vid mässan varje söndag, där ritualen i stora drag liknar den du, Patrik, beskriver och som jag nu förstår utgör ett internationellt mönster. Kyrkan är varje gång nästintill fullsatt med ett inslag av olika nationaliteter och hålles endera på franska, vilket jag föredrar eller flamländska, men ritualen är densamma under den 1 timma långa mässan. Alla kyrkobesökare känner också väl till de olika psalmerna och böner som reciteras regelbundet under mässans gång och det som jag uppskattar mest är det lilla program som delas ut till varje kyrkogångare, där nykomlingar lätt kan följa med i ritualen.

    Vad som också är intressant är att vid ett tillfälle under mässan, före nattvarden, kallas alla barn, vilka det regelbundet finns många av, upp till prästen, varvid han läser en bön för dem, som konfirmeras med att alla vi övriga kopplar varandras händer samman och gemensamt avslutar bönen. Därefter tackar vi alla våra närmaste bänkgrannar och samtidigt uttalar: ”Paix du Christ”, vilket väl närmast kan översättas till Guds Fred.

    Jag bilägger en länk med foton till La Finistère.

    https://www.google.es/search?q=La+Finist%C3%A8re+de+notre+dame&client=safari&rls=en&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ved=0ahUKEwj_rr-lq4bNAhWLCBoKHYHbD1UQsAQIJQ&biw=1282&bih=733

    Gilla

  15. Apg17 skriver:

    I Sverige drivs medlemsavgiften till katolska kyrkan in precis som till Svenska Kyrkan. Via skattsedeln. 1% av lönen. I Brasilien finns det sannolikt liknande avgifter. Engellaus bänkgranne som låtsades inte förstå frågan om avgifter ger en god inblick i sydamerikansk kultur.

    Que? Avgifto el catolisismo? No comprende senior.

    Gilla

    • janne skriver:

      Man kan fråga sig varför skattemyndigheten skall driva in kyrkoavgiften till olika kyrkor.
      Skall de inte driva in sina skatter själva? På det viset har skattemyndigheten register över religionstillhörighet. Är det förenligt med religionsfriheten?

      Gilla

    • Redaktionen skriver:

      Jag kollade för säkerhets skull igen. Nej, det finns ingen sådan mekanism i Brasilien. I Tyskland finns ett slags motsvarighet till vårt system, Kirchensteuer, som tas ut vid inkomstkällan och levereras med automatik till kyrkan. Det är nog bara att acceptera att Sverige inte är alltings mönster.

      Patrik

      Liked by 1 person

  16. Jasa skriver:

    Som fd katolik känns det jätte jobbigt att läsa dina rader. Du gör dig skyldig till samma brist på kritik tänkande som de flesta katoliker. Usch!

    Gilla

  17. Tahmas Nuri skriver:

    Tyvärr har jag inte mycket till övers för den katolska kyrkan och framförallt inte med nuvarande påven av olika skäl men det jag dock tycker om är konservatismen som Katolska kyrkan står för. Man ändrar inte sina dogmer bara för att samhället anser att man skall göra det.
    Jag har funderat länge på att gå ur Svenska Kyrkan och har inte riktigt bestämt mig. Under de tre senaste ärkebiskoparna så har kyrkan tappat sin kompass. Kyrkan har blivit en plats för den politiska vänstern som får fritt utrymme att torgföra sina politiska åsikter utan att bli ifrågasatta. Flörten med muslimska föreningar och organisationer oroar.
    Senaste fadäsen enligt bloggen kristen opinon så har Svenska Kyrkan ändrat kollektcirkuläret till en mer feministiska pk- vänlig där den Treenige guden, Fader, Sonen och den Helige Anden är ersatt av en gud som beskrivs som ”Fader och Moder”, ”Syster och Broder” och ”livgiverska och inspiratör”.
    Å andra sidan om kyrkan tappar sina konservativa medlemmar så kommer det att bli etter värre än det är idag men kan det bli värre när vår ärkebiskop avslutar predikan med Allahu Akbar.

    Liked by 2 people

  18. tirutaa skriver:

    Med mindre kan man bli avundsjuk. Trots att jag inte ens är gudstroende, avundas jag också den stämning som man har i de ortodoxa kyrkorna, den katolska i Sydamerika har jag inte besökt. Min yngsting konverterade till ortodoxi, grekisk sådan, och bor i England, så det har blivit ett antal besök i deras kyrka vad gäller bröllop och antal dop.

    För någon månad sedan bestämde jag mig för att hänga med på en vanlig lördagsmässa. Denna lilla kyrka, inrymd i en villa, inrättad av fyra små palestinska nunnor för evigheter sedan, av vilka två fortfaran är vid liv och sitter med under hela ceremonin, vördnadsfullt hälsade på av alla, är till sist till bristningsgränsen fylld denna lördag. Och alla andra lördagar också.

    Den vackra ikonostasen översållad med ikoner av olika storlekar, guldet som blänker, de otaliga tända ljusen som tindrar, någon som rör på sig, hämtar ljus, sätter det i en ställning och tänder, tittar efter barn, står stilla, lyssnande på mässandet från biskopen. Detta entoniga mässande som jag hade svårt att alls följa med, fast det gjorde ingenting, även jag greps av suggestionen i rösten. Kanske att det är just mässandet som gör att inte ett enda barn, och de är många, stör. Folk droppar in hela tiden. Nästan alla har barn med sig, små barn som så väl vet hur man beter sig i dessa trånga utrymmen. Inte ett enda av barnen pockar på uppmärksamhet. En enda, en tvååring, har spring i benen och vill ständigt undersöka omgivningen, men är tyst när han gör det. Alltid är det någon i släkten som till sist lyfter upp honom och de tar sig en stund ut på gården, men snart är de tillbaka igen i gemenskapens värme.

    Jag kommer ihåg en gång, när Joseph Brodsky hade uppläsning av sina dikter på Kulturhuset, så läste han dem först på ryska. Fast han ”läste” inte, han mässade, som om han hade varit en ortodox präst. Det blev mycket suggestivt; rösten och melodin och tonfallet som sjönk och steg och ökade allt eftersom dikterna fortskred. Och jag förstår honom nu när jag har lyssnat på de ortodoxa prästerna i min sons kyrka; det är som om man grips med i en varm våg av gemenskap. Du bärs. Men frågar någon mig om jag håller med om vad som sägs, när de till exempel döper, så kan jag baxna. De spottar fortfarande tre gånger mot ytterporten medan de förbannar djävulen så den inte kan komma in i de små barnens liv. Men vad vet jag – symboliska handlingar kan ju ha hur stark psykologisk verkan som helst.

    I alla fall – något gick definitivt förlorat med Luther, det som har med våra känslor av värme och gemenskap att göra. Något som kan gripa tag i en.

    Liked by 1 person

    • gmiksche skriver:

      Jag är agnostiker men håller med dig. De ortodoxa kyrkorna ställer upp för sina troende. De ställer inte upp för en tolkning av Bibeln och Nya Testamentet enligt vad som är PK. Katoliker och protestanter har vanan inne att ställa upp för vad som är PK eftersom de under århundraden var med att befästa det som var PK. De likställer inte Gud med Allah och inte Jesus med Mohammed. De ortodoxa har inte heller bränt kättare på bål såvitt jag vet eller godtagit att häxor skulle avrättas.

      Liked by 1 person

  19. Jan Karlsson skriver:

    Jag undrar just vad lönegradsprästerna skulle göra om Jesus plötsligt en dag skulle bulta på kyrkporten för att ta reda på hur de förvaltat det klerikala pund han givit dem och om de verkligen vandrat barfota i hans fotspår. Panik förstås….
    Veckans avslöjande om alkoholdrickande gåsleverpräster som lever gott på 5-stjärniga hotell fick mig att rikta en tacksam tanke till mitt eget beslut att lämna Svenska kyrkan för 40 år sedan.
    Jag respekterar naturligtvis de som vill bidra, men för egen del tror jag varken på fan eller trollen och spenderar därför min kyrkoskatt på mera påtagliga nöjen.

    Liked by 2 people

  20. Jasa skriver:

    Jag tar mig för pannan över din naiva inställning till den katolska kyrkan. För du vet mycket väl att det fanns en tid då den kyrkan stod för samma vridiheter som ISIS idag. För att inte nämna pedofilin som pågår än idag. Att människor söker tröst för sin fattigdom och elände är en sak. Det kan det göras på olika sätt, men att tycka det är originellt det man ägnar sig åt i Salvador är kanske del av det beundran svenskar känner för det främmande. Oj vad intressant de gör, varför kan inte vi stela och fyrkantiga svenskar göra likadant? Det är det som gör att vi självmant överger vår kultur och traditioner och låter andras kulturer ta över.
    Att överklassen och speciellt de adliga i hela världen, historisk sätt haft ett drönarmentalitet (även i Sverige) är förvisso sant. Men blanda inte in folket och de som såg till att drönarna fick mat på bordet.

    Gilla

  21. Tahmas Nuri skriver:

    Jesus sade bygg inga tempel över mig, så ser jag på min Messias. Jag behöver egentligen inget Gudsrum för att utöva min tro. Det blir ännu klarare när jag vet att företrädarna för kyrkan egentligen inte tror på varken Gud eller Jesus. Det finns eldsjälar men dessa är snart bortsorterade.
    Kyrkan har blivit det tempel som Jesus härjade i. Då var det valutaväxling, försäljning m.m nu är det politik och omvändelse till en kvasireligion som inte är speciellt kristen.
    ”Det flera vägar till Gud” Jesus och ”Muhammed står lika nära Gud” är två antikristna uttalande som vår nuvarande biskop har fällt.

    Gilla

  22. Rolf Ahlqvist skriver:

    I två olika men bra texter på denna sajt idag 1.6.2016, kommer den religiöst kristna, goda samvaron fram, i det annars så religionskritiska, sekulära samhället.

    Är det inte så att vi lever i en ny tid där vi måste vara ordentligt tydliga, och inse att samhället går mot en definitiv polarisering. Ett faktum, eftersom det för oss människor djupast sett omedvetna skeendet, syns på väg mot divergerande horisonter. Dels å ena sidan, en inre horisont mot en religiös tid i postmodernitetens eviga nuflöde. Och inför det hjälper det om vi inser, att den vanliga människan ofta har varit kränkt och undertryckt under modernitetens sekulära, ateistiska framfart. Så att en del av oss, nu gärna kan tänka oss en personlig förändring, och väljer att konvertera mot en tro som leder tämligen omgående, mot såväl ett materiellt som andligt välfärdsparadis och Guds rike. Detta även om svenska kyrkan är mycket otydlig om sådant skeende, och mångsidigt famlar och fumlar med de teologiska begreppen.

    Dels å andra sidan finns det politiskt, ekonomiskt, sekulära samhället, som fortsätter i sin bortvändhet från ”det heliga”. Och genom typisk manlig, vetenskaplig hållning och ”egenmaktsgudshandling” sätter in sin kraft på återstart för en högre politisk rättvisa, och en allt bättre vetenskaplig sanning i verklighetens värld. Och ytterst kanske då på annan plats än på planeten Tellus. Dock, att en paradoxalt nog bibehållen sammanhållning kan ske mellan de åtskilda världarna. Men så, att en klarsynt dualistisk samverkan ändå kan ske, i det såväl samtida som framtida skeendet..

    Gilla

  23. Lennart Göranson skriver:

    Det är en stark upplevelse att vara omgiven av en stor mängd människor som lever ut en gemensam hänförelse. Som förenas i sång eller rop. Och det har inte bara med religion att göra. Vietnamdemonstrationen den 1 maj 1972, då 50 000 människor marscherade till Norra Bantorget, var också en stark upplevelse, en folkmassa förenad i hänförelse.

    När hänförelsen förstärks av att deltagarna förenas i en gemensam trosuppfattning (något som jag har förstått inte gällde för Patrik i kyrkan i Salvador) blir kraften än starkare. En kraft som ger människor resurser att göra saker de inte skulle klara som enskilda individer med vacklande tro. Och som flera kommentatorer har påmint om, det behöver inte bara handla om en tro på Gud, det kan också handla om Marx-Lenin. Eller Allah, eller Hitler.

    Tro och hänförelse kan vara mäktiga vapen, men farliga. Som en osäkrad Kalashnikov bland obeväpnade. Men hur lockande det än kan vara att sugas med i en gemenskap som är övertygad om att man har tillgång till den enda sanningen – det är trots allt bättre att behålla huvudet kallt, att söka men ifrågasätta, att tvivla och ompröva. Det är snarare där vårt västerländska kulturarv finns, det som har tjänat oss väl.

    Gilla

  24. Tomas N skriver:

    Låter som en god balans av mänsklig gemenskap och samhällsbygge där Gud får en bra plats i det hela. Bra predikan också om att vi skall arbeta och bygga våra liv med Guds ledning utan att det blir alltför konstigt eller alltför fritt.eller lagiskt.Den kristna tron i stora drag går att förstå sig på och logisk,men lite svår att begripa i detalj. Men för den som säger ja i sitt hjärta öppnar sig mer och mer av förståelse.
    Jag skulle nog säga att påståendet att vi är skapade att följa och tillbe Gud är bevisat ,då vi alltid följt de konstigaste systemen ,gudarna eller andra mäktiga män eller t om oss själva.
    Varför det ändå inte blir riktigt bra med kristendom beror på människans felbarhet och att Gud gett oss fri vilja och aldrig kör över den
    Dessutom så finns en ond kraft i världen och den har kristna kyrkan som huvudfiende att förvränga det som skall vara människornas räddning.
    Kristna tron förhärligar inte svaghet som en del tror,men uppmanar till att de som fått mycket
    skall dela med sig i rimlig omfattning. Utan nåd,förlåtelse och tacksamhet blir människan lätt brutal som t ex i Romarriket.
    Marxismen som kan sägas vara satt att förstöra både sunda samhällen och krsitna kyrkan som byggt Europa vid dess födelse är enligt min mening en förvrängning av det nytestamentliga evangeliet och söker uppfylla samma mening.
    Katolska kyrkan har många fördelar och protestantiska historiskt vissa svagheter i sin närhet till staten. Men för den som väljer att tro på allvar så borde sägas att vissa trosuppfattningar är lite snett.
    Gudstro är inte så konstigt som det verkar och det är många respekterade män som har haft Gud med i sitt liv på ett eller annat sätt. T ex Strindberg som verkar ha sökt och försökt förstå.

    Dessutom så springer väl mycket av denna kategoriska och hånfulla Gudsförnekelse från Nietzsche och hans gelikar och vem vill spela i samma lag som honom?

    Gilla

  25. janne skriver:

    Den katolska kyrkan är sträng. dömmande och oförsonlig. Se, hur de har lyckats att dirva abortförbud i Polen. Och det verkar inte räcka, nu skall det bir förbud att göra abort vid våldtäkt, incest, och när amammans liv hotas… Och alkla dessa pedofoilprester….

    Gilla

  26. skaaning skriver:

    Jag gick ur kyrkan redan när KG Hammar blev ”ärke” och började bojkotta israeliska viner till nattvarden. Sedan kröp jag till korset och gick med igen när jag skulle gifta mig och döpa min son, eftersom jag håller med Mohammed Omars resonemang om traditioner. Min fundering just nu handlar om att jag inte vill stödja en politiserad kyrka. Däremot vill jag bli begravd på en kyrkogård under en rejäl gravsten i granit. Såvitt jag förstår så får man inte det om man inte är medlem. Är det någon som vet hur det ligger till?

    Gilla

    • Hortensia skriver:

      Du kan lugnt välja ut din granitsten, SKAANING. I Sverige går det (ännu) inte för sig att gräva ner sina anhöriga var som helst.

      ”BEGRAVNINGSAVGIFTEN ÄR OBLIGATORISK

      Om du är folkbokförd i Sverige och har en inkomst måste du betala begravningsavgift. Riksgenomsnittet för avgiften 2016 är 0,24 procent av den kommunalt beskattningsbara inkomsten, i de kommuner där Svenska kyrkan är huvudman för begravningsverksamheten. Även 2015 var riksgenomsnittet 0,24 procent.

      Svenska kyrkan är huvudman för begravningsverksamheten i nästan hela Sverige, utom i Stockholms stad och Tranås kommun.

      DETTA GÅR BEGRAVNINGSAVGIFTEN TILL

      Begravningsavgiften finansierar krematorier, begravningskapell och begravningsplatser. Den går också till lön för personal inom kyrkogårdsförvaltningen. Enkelt uttryckt används begravningsavgiften för att se till att alla människor, oavsett tro och samfundstillhörighet, får en värdig behandling när de avlidit.

      ENHETLIG BEGRAVNINGSAVGIFT FRÅN 2017

      Riksdagen har beslutat om en enhetlig begravningsavgift. Lagändringen träder i kraft den 1 januari 2016 och gäller när en församling eller ett pastorat i Svenska kyrkan är huvudman för begravningsverksamheten. Nivån på avgiften kommer att beslutas av Kammarkollegiet i november 2016. Först från och med 2017 kommer den nya avgiften att betalas och synas på skattesedeln.”

      https://www.svenskakyrkan.se/kyrkoavgiften

      Liked by 1 person

  27. Jonas Nilsson skriver:

    En sak är säker: mässan som PE erfor har inte formats av att människor gick ur utan att det fanns präster som vill nå ut, och biskopar som understödde dem, trots stark kritik från centralledningen. Rom har gjort helomvändning i detta. Förrförre påven exkluderade de mer färgstarka präster i Latinamerika (marxistkritikern från Polen). Nuvarande Franciskus är hämtad från dessa ”marxistiskt” inspirerade influenser.
    Enligt andras kommentarer har dock de flesta av dessa nydanade influenser blivit så politiserade att man lämnat kyrkan. Kyrkfolket som blev kvar tog intryck av karismatikmissionärerna och är en anledning till att Latinamerika nu får fler frikyrkor än tidigare. Relevant kommentar för oss? Ja, enligt min mening för den ödeläggelse som nu sker av församlingslivet i Sverige kan leda i flera olika riktningar. Mest vinner givetvis de som inte vill se någon kristen kyrka överhuvudtaget (riktiga marxister som länge nog bestämt svensk vardagsmentalitet).
    Men PE exempel är inte längre bort än Sankta Klara i Stockholm.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s