Patrik Engellau

Med flum menar jag hela det i vårt samhälle dominerande paket av idéer som står i motsats till den skötsamma medelklassens världsuppfattning, till exempel:

• den postmodernistiska föreställningen att det inte finns någon sanning, bara åsikter och partsinlagor,
• att man inte kan ställa krav på svaga människor (eller krav över huvud taget),
• att föreställningen om att man inte ska ligga andra till last är gammaldags och dum,
• att dagens svenskar ska skämmas för att det fanns svenska slavhandlare på 1600-talet och att vi har någon sorts skuld gentemot slavarnas ättlingar,
• att det finns en könsmaktsordning som utsätter alla kvinnor för ett strukturellt förtryck,
• att det är onödigt med kunskaper eftersom all information finns på internet.

Syftet med allt det där är, tror jag, att förmå den anständiga medelklassen att skämmas så att den inte sticker upp utan, ehuru motvilligt, låter sig hunsas av flummets intressenter. Kom ihåg att idéernas kamp egentligen handlar om makten i samhället. Som Karl Marx sa: ”idéerna hos den härskande klassen är i varje tid de härskande idéerna, det vill säga den klass som är den styrande kraften i samhället rent materiellt, är samtidigt samhällets styrande intellektuella kraft” (ur Den tyska ideologin).

Frågan är varifrån flummet kommer, eller, närmare bestämt, om det, som många borgerligt sinnade människor anser, egentligen handlar om vänsteridéer.

Visst finns mycket som talar för denna uppfattning, inte minst att flummet började vinna politisk styrka i och med den socialistiskt inspirerade 68-rörelsens genombrott. Det är svårt, för den som minns, att tänka bort Olof Palmes inflytande över idéutvecklingen sedan Palme blev statsminister 1969 (och dessförinnan också, förresten). För övrigt har socialdemokratin varit vid makten under den största delen av den period som flumtänkandet utvecklats, så det kan vara svårt att skilja på vänstern och flummet.

Å andra sidan har den svenska arbetarklassen, den svenska socialismens kärna och kraft, aldrig varit ansatt av flummiga idéer. Jag känner tillräckligt med före detta arbetarbarn som berättat för mig vilka medelklassiga, för att inte säga småborgerliga, idéer som dominerade arbetarklassen så länge den definierade sig just som arbetarklass. Det handlade om att komma till skolan hel och ren och med nödiga läromedel försedd, om att anstränga sig att göra nytta, hedra mor och far, lyda skolläraren och göra sina läxor. Att göra sin plikt och kräva sin rätt.

Jag tror flummet till en början var lika främmande för vänstern som för högern, lika sällsamt för socialister som för borgare.

Numera är det annorlunda. Nu har flumtänkandet vunnit insteg i alla politiska partier även om det verkar mer framträdande i vänsterpartiet än hos kristdemokraterna. Å andra sidan råkar man då och då ut för vänsterpartister som tänker på samma medelklassiga sätt som gamla arbetare.

Spelar detta någon roll i den politiska kampen för ett gott samhälle med sunda, utvecklingsfrämjande värderingar? Jag tror det, ty det visar att den framtida politiska kampen inte följer den gamla vänster-högerskalan. Skiljelinjerna är annorlunda. Blockpolitiken drar gränsen fel.