”VI” HAR VARIT NAIVA – EN NY BERÄTTELSE TAR (KANSKE) FORM

Ulf Larsson DGS

Ulf Larsson

Många människor är överens om att det, lite förenklat, finns två parallella berättelser om Sverige och dess migrationspolitik. Den ena berättelsen, Berättelse 1, är den som en stor del av det massmediala komplexet regelbundet serverar. Här är alla som lyckats ta sig till Sverige flyktingar som flytt för sina liv. En absolut majoritet – förmodligen alla – som kommit till Sverige vill inget hellre än att integreras i det svenska samhället med avseende på jobb, svenskkunskaper och så vidare. I den mån oroligheter som till exempel porslinskrossning förekommer på asylboenden så beror det på att Migrationsverkets handläggningstider är för långsamma, maten för dålig, bostadsytorna är för små, avståndet till släkten i hemlandet enormt eller asylboendet ensligt beläget. Den här berättelsen utgår från föreställningen om alla människors egentliga godhet och det är denna berättelse som dagspress, SVT, SR och liknande aktörer vanligen presenterar. Detta torde vara ett helt oproblematiskt påstående för läsarna av Det Goda Samhället.

Den andra berättelsen – Berättelse 2 – presenterar en mer kritisk bild av migrationen och dess följder för det svenska samhället. Alla asylsökande är inte krigsflyktingar, välfärdssystemen blir starkt pressade, sexuella ofredanden i till exempel simhallar ökar, kostnaderna för migrationspolitiken är höga och bostadsbristen förvärras, menar man bland annat. Den här berättelsen beskylls oftast av förespråkarna för Berättelse 1 för att vara främlingsfientlig, rasistisk, fiskande i brungrumliga vatten och annat osympatiskt.

Stefan Löfvens snabbt bevingade uttryck ”Vi har varit naiva” är möjligen de ord som starkast kommer att förknippas med hans statsmannagärning den dagen vår samtid har blivit historia. Som citatet antyder så har en viss attitydförändring skett i den politiska världen. En helt ovetenskaplig hypotes, som grundar sig på daglig läsning av några större svenska dagstidningar, är att denna attitydförändring nu till sist börjat få visst genomslag i vad som kallas gammelmedia. Här tänker jag försöka exemplifiera detta med utgångspunkt i två massmediala migrationsaxiom, som man kanske kunde kalla dem, axiom som alltså nu tycks befinna sig i rörelse. Det gäller dels idén om att alla migranter ”flytt för sina liv”, dels föreställningen om att alla nyanländas högsta önskan är att integreras i Sverige.

Vi börjar med en artikel i SvD den 18 maj. Här berättar reportern Negra Efendić om två irakiska unga män som efter sju månader på ett småländskt asylboende till sist tröttnat på den svenska asylprocessen och därför, såvitt vad jag begriper med hjälp av 30.000 kronor i återetableringsbidrag, beslutat sig för att åka tillbaka till Irak. (Artikeln ligger snubblande nära den satir om samma ämne som jag publicerade på DGS den 12 maj.)  I texten berättas bland annat att:

Ali Abdulrahman och Mortada Raed kom till Sverige för sju månader sen. De är kusiner och har bott i Bagdad med sina familjer innan de gav sig iväg på resan mot Europa.

– Min pappa sålde sin bil för att betala för resan. Han ville att jag skulle studera i Sverige och få ett bra liv, säger 20 årige Ali Abdulrahman

Men hans pappas önskan kommer inte att gå i uppfyllelse. Ali Abdulrahman och Mortada Raed har beslutat att de ska åka tillbaka till Irak. De har tagit sig till Irakiska ambassaden i Stockholm från Hovmantorp i Småland där de bor på en flyktingförläggning. Mortada Raed behöver ett tillfälligt pass för att kunna genomföra resan tillbaka till sitt hemland.

Killarna tycker att asylprocessen tar alldeles för lång tid. De säger att de mår dåligt och saknar sin familj.

 – Vi kom hit för att studera, men det får vi inte göra. Vi får inte jobba heller. Det händer ingenting på flyktingförläggningen. Vi bara äter och sover, säger Ali Abdulrahman och menar att han inte kan leva så i flera år i väntan på ett beslut från Migrationsverket.

En slutsats man bör kunna dra av detta reportage är att det bland alla dem som, med massmedias uttryck, har ”flytt för sina liv” finns en hel del ekonomiska migranter som i själva verket flytt inte för sina liv utan för ett bättre liv. (Det är givetvis inget ont i det, jag skulle säkert ha gjort likadant om jag bott i exempelvis Irak eller Afghanistan.) Att det långt ifrån alla gånger varit frågan om någon bokstavlig flykt för livet har dessutom visats av det faktum att de flesta migranter passerat flera säkra länder på sin väg till Sverige. Detta har påpekats otaliga gånger i en massa olika sammanhang av företrädare för Berättelse 2, men faktumet har inte blivit någon publiksuccé bland anhängarna av Berättelse 1.

En annan artikel, i DN den 17 maj, tecknar en liknande bild. Här får läsaren veta att många av de migranter som blivit utvalda att ingå i EU:s omfördelningsprogram tenderar att ”försvinna” om man inte får komma till det land man helst vill:

Vissa destinationer är mindre populära än andra. Av de 47 flyktingar som hade accepterats för mottagning i Bulgarien i förra veckan drog sig 36 ur programmet, medan sju försvann. I slutändan transporterades bara fyra personer till Bulgarien.

När det gäller Rumänien var bortfallet 32 av 67 personer, och i fallet Estland åtta av 27 accepterade flyktingar. Men även rikare länder som Frankrike får nobben av vissa. Av 388 som fått placering där valde 26 att dra sig ur.

Man ratar alltså inte bara Bulgarien och de baltiska länderna utan även Frankrike. Vad kan detta bero på?

Det är uppenbart att länder som Tyskland och Sverige, där många har släkt, fortfarande är de mest populära destinationerna. Samtidigt har just dessa länder stängt mottagandet efter fjolårets stora flyktingvåg.

Fotini Rantsiou, en grekisk tidigare FN-tjänsteman och migrationsxpert, säger till Financial Times att det stora antalet avhoppare beror på rädsla att hamna långt från släkt och vänner.

– Folk känner att de inte hamnar med sina släktingar, och då väljer de att avvika, säger hon.

I belysning av vad som sägs i DN-artikeln verkar det uppenbart att flyktprocessen – åtminstone för vissa – nu inte längre handlar om att fly för sitt liv, i den mån den någonsin har gjort det i en bokstavlig mening. Man kan notera att diskrepansen mellan Berättelse 1:s ”flytt för sina liv”-story och vad tidningsartiklarna nu berättar om migranternas prioriteringar inte formuleras explicit, än mindre problematiseras av journalisterna. Slutsatserna är dock enkla att dra för den normalbegåvade läsaren. De innefattar även en antydan om att det spelar mindre roll vad EU:s omfördelningsprogram hittar på: migranterna åker ändå ingenstans dit de inte vill. Därmed torde också en del av det ständiga och i synnerhet svenska resonemanget om att EU-länderna måste ”ta sitt ansvar” förlora en aning i aktualitet. Oavsett frånvaron av explicita slustatser i reportagen så får det ändå betraktas som en för svenska förhållanden extrem kursändring att detta slags artiklar överhuvudtaget kan publiceras i tidningar som SvD och DN.

En annan helig sanning i Sverige har varit att de problem som dykt upp i samband med migrationen till stor del beror på brister i mottagningssystemet och/eller otillräcklig integrationspolitik. Den underliggande idén här är att alla migranter inget hellre vill än att integreras i det svenska samhället, vad nu ”integreras” kan tänkas betyda. Detta har ägnats åtskilliga spaltmeter och sändningstimmar i till exempel dagspress och TV. Men i ett reportage i DN den 16 maj framkommer det att det emellanåt kan vara lite sisådär med intresset och engagemanget hos de nyanlända:

Dagens Nyheter kunde på söndagen visa att de som läst SFI klarar sig bättre på arbetsmarknaden. Men bara var tredje flykting som kom 2007 genomgick hela utbildningen.

Aida Hadzialic (S), gymnasie- och kunskapslyftsminister, är ansvarig i regeringen för frågor som rör SFI. Hon reagerar starkt på resultatet i granskningen. Hon tycker att det är allvarligt att en stor grupp människor sannolikt inte har tillräckliga svenskkunskaper:

– Det är naturligtvis ett väldigt stort problem. Jag vill vara tydlig med att jag förutsätter att de som kommer till Sverige tar sitt ansvar, lär sig det svenska språket och att de måste ta de chanser som finns i det svenska utbildningssystemet, säger hon.

Nu vore ju Sverige inte Sverige om inte en del av denna språkflopp skylldes på ”förutsättningarna som har brustit” med slutsatsen att ”kommunerna och Arbetsförmedlingen måste samarbeta bättre”, men det tycks hur som helst vara uppenbart att här finns ett problem. Nämligen att många nyanlända inte intresserar sig för den SFI-utbildning som Sverige erbjuder dem; i själva verket är ju detta problem orsaken till att artikeln överhuvudtaget har skrivits.

Nya tider skapar nya berättelser. Och när till och med ett notoriskt Berättelse 1-fäste som DN publicerar ett reportage av det här slaget, där slutsatsen rimligen måste bli att exakt alla som kommit till Sverige kanske inte är sådär värst intresserade av att ”integreras”, så säger det något om hur de offentliga berättelserna sakta men säkert tycks förändras. Ett inte orimligt antagande är att den utomjournalistiska verkligheten till sist blivit så påträngande att berättelsen måste revideras för att inte totalt tappa trovärdighet.

Eller med Stefan Löfvens ord: ”Vi” har varit naiva.