Om drönarmoralen

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Jag (och flera andra) har ofta framfört åsikten att svenskar emellanåt har svårt att ta till sig kulturskillnadernas betydelse eller ens existens. Jag har lite skämtsamt påstått att svenskar på något vis föreställer sig att den svenska mentaliteten inte är en av många, utan den självklart, medfött, allmängiltigt mänskliga och att om man, det vill säga vi svenskar, på det rätta sättet tog hand om folk från andra kulturer så skulle dessa strax kasta av sig sin främmande kulturella mask och framträda som jobbsugna, naturliga svenskar med Idas visa på läpparna.

Max Weber förklarade kapitalismens uppkomst med hänvisning till den ”protestantiska etiken”, vars djupaste drag var en religiöst grundad drift att jobba och spara hur rik man än var. Denna arbetsetik var motsatsen till de slösaktiga, pråliga och ärelystna drifter, som var så typiska för efterrenässansens adel.

Av en lycklig slump hamnade jag i en bok, som visade sig vara en av Brasiliens sociologi- eller historikerklassiker, som beskriver landets hackiga utveckling genom seklerna just med hänvisning till den djupt kända drönarmentalitet som härskade på den iberiska halvön och genom kolonialismen slog rot i Latinamerika. Dessa människor inte bara drog sig för att arbeta; de menade att livets mening var att undslippa varje sorts praktisk hantering utom möjligtvis sådant som skänkte ära, till exempel stiliga krigiska äventyr och djärva erövringar:

Det är sålunda fullt begripligt att den moderna arbetsreligionen och uppskattningen av nyttiga och praktiska aktiviteter aldrig fått fäste hos de iberiska folken. En ärofull sysslolöshet var för en riktig portugis eller spanjor alltid mer eftersträvansvärd och förädlande än den vansinniga kampen för det dagliga brödet. Det som båda dessa folk höll för sitt livsideal var tillvaron som storherre, fri från varje slags ansträngning och besvär.

Det handlar om en bok från 1936 av Sérgio Buarque de Holanda – för övrigt far till Chico BdH, en brasiliansk motsvarighet till Evert Taube eller Cornilis Vreeswijk – som heter Raízes do Brasil (Brasiliens rötter).

BdH understryker att den iberiska drönaretiken inte på något vis var en outvecklad variant av den protestantiska arbetsetiken, utan en mentalitet som stod helt på egna ben och hade sin egen fullt utvecklade föreställningsvärld, var djupaste drivkraft var ”önskan att skörda frukten utan att plantera trädet”.

Mellan dessa två kulturer, säger författaren, ”rådde inte så mycket motsättning som total ömsesidig oförståelse”. För mig var denna formulering en ögonöppnare. Så är det ju med svenskar som inte begriper att representanter för andra kulturer än den svenska kan ha andra föreställningar än svenskarna om den svenska arbetslinjen och om livets meningslöshet vid iråkad arbetslöshet. Så är det troligen med representanter för andra kulturer som inte begriper sig på svenskarnas upprördhet över att familjehedern ibland måste sonas med blod.

BdH pekar även på en annan sak som jag anat, men inte tydliggjort för mig själv, nämligen att den allmänna solidaritet människor mellan – som vi haft i Sverige och som är den mentala grunden för vårt välfärdssystem; BdH säger inget om Sverige, men väl om den sortens solidaritet – inte kan uppstå på andra ställen än där arbetsetiken sitter i högsätet. Där drönaretiken dominerar tänkandet, säger BdH ungefär, kan människor känna närhet och solidaritet bara med de allra närmaste vännerna och med den egna familjen. Gentemot de andra har man med automatik ett slags antagonistisk attityd eftersom det ju är dessa som ska försörja drönaren och hans familj med sitt arbete. Om alla har den attityden, vilket de enligt denna teori hade och kanske fortfarande har i Latinamerika, så råder ett slags lågintensivt krig mellan alla om vem som ska försörja vem. Det är klart det inte går att inrätta ett välfärdssystem i en sådan kultur.

Om det var någon som var besatt av kalvinistisk arbetsetik vid erövringen av Nord- och Sydamerika så var det naturligtvis puritanerna, utan vilkas stränga moral det troligen inte hade blivit någon utveckling att tala om i USA (om det ens hade blivit något USA). Det är bara att jämföra resultaten. Jag kan knappt föreställa mig någon tydligare illustration av kulturernas betydelse.

Värderingar är inte lite allmänt ludd som kommunanställda tjänstemän lätt kan ändra med hjälp av en kurs för migranter om svenskarnas syn på kvinnors rättigheter. Kulturer och mentaliteter är mer olika och sitter djupare än vad Sverige, i varje fall svenska makthavare, vill begripa.

Hur ska man i detta perspektiv betrakta svenska politikers a) föreställning om alla kulturers lika värde och b) deras ambitioner att skapa ett mångkulturellt samhälle?

När det gäller a) tror jag alla kulturer har lika värde inför Gud, men om en representant för en solidarisk arbetskultur ska leva ihop med en representant för drönarkultur där envar anser det naturligt att leva av andras arbete så blir det lite asymmetriskt. Det står nog inte långt på förrän den solidariske slutar vara solidarisk.

Vad avser b) tar jag mig bara för pannan, vilken naivitet, vilken galenskap! Jag kan förstå att alltfler medborgare börjar misstänka ett ont uppsåt bland landets ledare. Men jag tror inte uppsåtet varit elakt, utan bara ett utslag av politikerväldets övermod. ”Wir schaffen das”, sa Angela Merkel.