Vad jag lärde mig i SIDAs direktion

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Inspirationen till dagens text kommer från Predikaren, som i 10:5,6 framför följande uppfattning:

Ett elände gives, som jag har sett under solen,
ett fel som beror av den som har makten:
att dårskap sättes på höga platser,
medan förnämliga män få sitta i förnedring.

Lite överdrivet kanske, men tänkvärt likafullt. Jag återkommer.

Vid 26 års ålder inledde jag en åtta år senare avbruten karriär som ämbetsman, närmare bestämt som byråsekreterare vid SIDA. En byråsekreterares arbetsliv ägnas till stor del åt att förbereda, skriva och presentera promemorior, eller PM, som vi sa för att spara tid.

En (eller ett, språkbruket varierar) PM är ett inom statsförvaltningen betydelsefullt dokument som i allmänhet ligger till grund för ett myndighetsbeslut. I mitt fall kunde det handla exempelvis om att beskriva, motivera och föreslå någon särskilt biståndsinsats, till exempel ett brunnsborrningsprojekt för 15 miljoner kronor i Rift Valley-provinsen i Kenya.

En del PM framkallade särskild arbetsglädje däri att omständigheterna kunde tvinga fram en lång, intressant resa med besök på platsen i syfte att undersöka de praktiska möjligheterna att faktiskt genomföra den, ofta av mottagarlandet självt föreslagna, hjälpinsatsen. (En gång träffade en halvt svenskspråkig tysk i Etiopien. Han använde inte ord som ”biståndsinsats”, utan i stället uttrycket ”biståndspresent”, helt straight face. Jag fattade aldrig om han hade språkproblem eller om han ville framföra ett budskap.)

Det där med resor till exotiska platser var för övrigt en av de stora fringisarna med jobbet. Jag minns när jag blev chef för ambassaden i det nya biståndsmottagarlandet Guinea-Bissau. Nytt resmål! Jag tror vi hade 50 nyfikna (och vetgiriga och ambitiösa, för all del) delegationer från hemmamyndigheten på tre månader.

PM föredrogs i de flesta fall i SIDAs direktion av författaren. Direktionen var Olympen. Där satt byråchefer, avdelningschefer och generaldirektören själv. Att besöka direktionen var en stor sak för en ung byråsekreterare. Man gick dit med värdig min, PM i handen, antichambrerade tills man blev inkallad, harklade sig och bockade blygt inför de samlade beslutsfattarna.

Efter några gånger insåg jag gradvis ett oväntat faktum: en del av dessa potentater fattade inte så mycket. I och för sig hade jag trumf på hand eftersom jag arbetat med PM-projektet i veckor, kanske månader, och kunde praktiskt taget allt. Men ändå var jag förvånad över hur underliga frågor som kunde ställas och vilka märkvärdiga resonemang som de höga herrarna ibland kunde ägna sig åt. Ibland verkade de inte ens kunna läsa innantill (kanske hade de inte läst de utskickade handlingarna; senare i livet lärde jag mig själv att inte läsa tråkiga styrelsehandlingar och sådant där, på sammanträdena fick man ändå reda på vad det handlade om).

Min förvåning kom sig av att jag fram till dess i livet hade tagit för givet att framgång i livet, till exempel plats i SIDAs direktion, hängde ihop med begåvning och snabbtänkthet. Men det gjorde det uppenbarligen inte.

Jag funderade mycket på det där. Till slut insåg jag att det som gjorde att man hamnade i SIDAs direktion eller på andra framskjutna poster i samhället var viljan att hamna där. Karriär är kamp. Kamp är jobbigt. Man utsätter sig inte för den ansträngningen om man inte verkligen vill uppåt. Alla begåvade människor har inte den ambitionen. Intelligens är ingen dålig egenskap att ha, men långt ifrån den enda, eller ens mest betydelsefulla, när man ska stiga i graderna.

(Som bekräftelse på detta kan man undersöka vad medlemmarna i föreningen Mensa, som består av särskilt framtestade superintelligenta människor, har nått för anseende, berömmelse och världsliga framgångar. Det är inte så många, verkar det, som skulle få över 1 000 träffar på Google.)

Predikaren menade inte att alla på höga platser är dårar, bara att det finns häpnadsväckande många obegåvade människor som det gått riktigt bra för i livet.

32 thoughts on “Vad jag lärde mig i SIDAs direktion

  1. Göran Fredriksson skriver:

    Axel Oxenstierna lär ha svarat sin son Johan, när han tvivlade på sin förmåga att förhandla för Sverige rörande den Westfaliska freden som slöts 1648: Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs?

    Att det är så har blivit övertydligt i det nuvarande Sverige. Och att reglerna är sådana att folket bara kan titta på i fyra år medan den politiska klassen, folkets valda företrädare som delar säng med huvuddelen av journalistkåren, fortsätter sitt förstörelsearbete.

    Liked by 5 people

  2. Anders E skriver:

    – eller som rådet till den begåvade i folkskolan – ”Håll dig väl med de som det inte går så bra för i skolan för det är hos dem som du skall söka jobb när du är klar med din utbildning.”

    Liked by 3 people

  3. Christer Carlstedt skriver:

    Jag har själv haft den något tvivelaktiga förmånen att konstatera det Patrik beskriver.
    Inte i direktionens läderfåtöljer gubevars.

    Att företagets verksamhet skulle bli konkurrensutsatt var tämligen klart för den som ville se. Man behöver inte stå på bergets topp för att konstatera åt vilket håll det blåser. Det räcker rätt så bra att kolla på molnen.
    Det här hotet kunde ju hanteras på flera sätt.
    Ett var att spjärna emot så mycket man förmådde.
    Inte så litet fånigt faktiskt. Om konkurrensutsättningen som sådan må man ha skilda uppfattningar. Det ifrågasätter jag inte alls.
    Men när man står i en frisk nordanvind som man inte gillar så blir det litet patetiskt att ställa upp sin bordsfläkt för att ändra på riktningen. Det verkar litet vettigare att lära sig segla och t.ex. kryssa.

    För att få struktur i vår tillvaro så brukar vi människor generalisera. Jag vet att det är fel och att det krävs flera tusen samples för att fastställa ett statistiskt samband med någon form av tillförlitlighet.
    Icke desto mindre blir ju jag, som aldrig har blivit ombedd att ta ett mensatest, litet bekymrad. Någon har uppenbarligen bedömt att personer är kvalificerade trots att de ibland inte ser skriften på väggen. Dessa bedömare sitter då ännu högre upp i hierarkin och detta gör ju dem till beslutsfattare i ännu större sammanhang.

    Om då de som sitter allra som högst upp också gör missbedömningar på andra områden?
    Jag tycker mig ha sett ett antal exempel på den saken.
    Kan det vara så eländigt att de faktiskt bara är riktigt bra på en sak?
    Att kunna låta truten gå utan att säga något och ändå låta någorlunda trovärdiga?
    Då ligger vi verkligt illa till!

    Gilla

  4. BjörnS skriver:

    1. Du kan bli chef om du inte, via begåvning etc., kommer att kunna utgöra ett hot mot den högre chefen.
    2. Chefstillsättningar, även de som formellt är öppna, är i förväg uppgjorda eftersom kravspecifikationer ofta bara passar den personen som den högre chefen vill ha.
    3. Liksom det finns ett så kallat glastak finns det också ett glasgolv; den som en gång blivit chef kan aldrig bli något annat än chef hur inkompetent och olämplig denne är som just chef. Detta är det absolut märkligaste med chefsskapet.

    Liked by 4 people

    • JAN BENGTSSON skriver:

      GlasGOLV är vanliga…

      Dan Eliasson är ett talande exempel, många fler finns!

      Danielsson Migverket..
      Sjöberg m.fl.

      Mona Sahlin ej att förglömma)))

      Liked by 2 people

    • Lennart Göranson skriver:

      Din punkt 3 är inte korrekt. Jag har själv erfarenheter från organisationer där man tillämpat en växling mellan chefsroll och expertroll (och även haft en roll i att införa en sådan ordning). Det finns också exempel från vissa professioner där den som är chef för organisationen inte alltid är den som har högst lön och status, exempelvis advokatbyråer och reklambyråer. Om vi tänker på den statliga sektorn finns exempel på generaldirektörer för myndigheter som har förflyttats till att bli ”generaldirektör till förfogande” i det närmast berörda departementet. På en sådan post är man inte chef över någonting eller någon – det är en ren expertfunktion.

      Men jag kan däremot hålla med om att vi kan se många exempel på att personer som suttit i en chefsroll sitter kvar i motsvarande roll på andra ställen trots att vederbörande inte borde göra det.

      Gilla

  5. Lennart Bengtsson skriver:

    Jag tror det var greve Moltke som sa att mest viktiga var att identifiera kandidater för den preussiska armén som var intelligenta med inte allt för ambitiösa. De klyftiga och energiska hade man redan lyckats finna och de korkade och lata kunde givetvis inte komma ifråga. Emellertid hade han ett varningens för de ambitiösa men medelmåttigt eller svagt begåvade ty denna grupp skulle på alla sätt undvikas. Denna utmärkta strategi kan jag på alla sätt rekommendera för svenska och andra byråkratier. Dessvärre förfaller det på flera sätt som om man just följer motsatsen till greve Moltkés utmärkta strategi. Resultatet blir som sagt därefter.

    Liked by 2 people

  6. Gunhild skriver:

    Gjorde efter skolan samma erfarenhet som Patrik, fast i omvänd riktning. Tog i mycket unga år arbete på Posten mitt i Stockholm medan jag sökte arbete som skulle passa min utbildning. Upptäckte rätt snabbt att där fanns en rik mångfald av individualister, detta sagt i positiv bemärkelse. Flera av dem var mer än udda och hade aktivt valt ett enkelt arbete för att helt kunna satsa all sin energi på något fritidsintresse. En slags motsats till yrkesmässigt karriärval skulle man kunna säga.

    Minns speciellt en av dessa människor. Han var helt fenomenal på att teckna. Men använde sin förmåga enbart i ett visst syfte – att teckna historiska klädedräkter, speciellt hur Romerska soldater var klädda och utrustade under olika tidsepoker.
    I botten låg ett allmänt djupt historieintresse. Han köpte även olika föremål i antikvitetsaffärer, inklusive kläder. Bland klädskåp i omklädningsrummet klädde han ibland upp sig i dessa kläder och höll långa spontana föredrag om bakgrunden till historiska detaljer, varför olika ting och företeelser såg ut som de gjorde och hur de fungerat i olika historiska miljöer. Han tecknade ofta detaljer på ett block under dessa spontana föredrag, för att bättre kunna illustrera något speciellt.

    Vid något tillfälle hade han skickat in några av sina teckningar till en flera år lång utbildning för tecknare i USA. Utbildningen kostade en hel del. Reaktionen på hans teckningar därifrån var att han skulle få utbildningen helt kostnadsfritt om de bara fick använda hans teckningar som reklam för den flera år långa utbildningen. Men det intresserade föga min arbetskamrat. Varför han skickade in teckningarna förstod jag aldrig, kanske berodde det enbart på att han ville få dem allmänt bedömda.

    Det fanns många individualister runt mig de där månaderna på Posten. Det lärde mig snabbt att vara ytterst försiktig i att bedöma människor efter deras yrkesval eller sysselsättning. Och att tro att karriär var något som flertalet valde. Jag lämnade Posten med en ödmjuk inställning till den yrkesmässiga mångfalden i samhället, och att aldrig döma människor schablonartat efter deras yrkesval och sysselsättning. Människor är alltid så mycket mer än sina yrken, samtidigt som karriär inom ett yrke även riskerar att förstärka en viss ensidighet.

    För att ibland komma bort från samtal inom yrkesidentiteten försöker jag ibland lufta den yrkesmässiga instängdheten med att föra in samtal på personlig uppväxt och bardom. Där finner man lätt gemensamma referenser, erfarenheter och minnen från en tid innan karriärval och yrkesidentitet allt för mycket hunnit smalna av och färga ens liv. Dessutom är den tiden hos oss alla full av starka känslominnen och upplevelser bortom status och samhällsposition. Den innehåller även upplevd sårbarhet och emotionella höjder, och är därför ofta lätt att hitta mer avskalade personliga möten i.

    Liked by 7 people

    • Gunilla skriver:

      Rätt. Livet har lärt mig också att intellekt och intelligens är inte samma sak. Intellekt(uell) betyder egentligen bara att man har läst högre teoretiska studier. Många högt utbildade kan faktiskt vara riktigt dumma. Det är nog här vi touchar Patriks resonemang. Och i Sverige lever vi ofta fortfarande i tron att enbart skolutbildning bevisar intelligens. Väldigt fel.

      Liked by 3 people

    • Anna skriver:

      Även min erfarenhet! Den som förknippar karriär ( enligt vårt inskränkta sätt att se fint jobb och hög lön) med intelligens och kunskap har en tämligen enkelsidig bild ( och ofta felaktig) Tyvärr så finns möjligheten till dessa jobb ,där man jobbar bara för lön för att istället leva ett fullt och insiktsfullt liv på sin fritid, den möjligheten har alltmer minskat i dessa slimmade organisationer. Individernas möjlighet har försvunnit, vi blir alltmer strömlinjeformade. Jag har själv valt den vägen, trots hög utbildning, jag ville inte slåss med vassa armbågar för de få jobb som fanns inom mitt utbildningsområde, så det har blivit enkla jobb genom livet, men med en mycket meningsfull fritid där jag helt och fullt levt mitt liv.

      Gilla

  7. Sten Björnberg skriver:

    Det du skriver Patrik påminner mig om en orgnisation ISO ”International Standardnisation Organisation” som sysslar med att standarnisera olika saker t.ex. olika provningsmetoder så att de utföres på samma sätt i hela världen.

    I den organisitionen sitter i stor utsträckning olika chefer med begränsade kunskaper om hur provningarna i verkligheten går till (experten labbassistenten som i detalj känner till provningen, metoderna och problemen sitter inte med i mötena men tillfrågas emellanåt)
    Mötena hålls i olika länder över hela världen.
    Organisationen har därför av belakarna döpts om till ”International Sightseeing Organisation”

    Liked by 1 person

  8. Sten Lindgren skriver:

    En viss betydelse har det att titta på vilka kriterier som chefen utses och senare mäts efter. Om hela organisationens syfte är diffust, komplext och/eller svårt att mäta så blir de nämnda kriterierna därefter.
    I politiska organisationer som SIDA påverkas allt beslutfattande av det politiska spelet om makten i organisationen. Det Du uppfattade som irrelevant i beslutet om Din PM var säkert irrelevant ur den aspekten men inte ur aspekten ”spelet om makten”. I detta spel handlar det hela tiden om att visa upp att man har kontakter, är informerad, har pratat med rätt personer etc.

    Liked by 1 person

  9. Bengt Berndtsson skriver:

    En kollega uttryckte det så här för ganska många år sedan om en av Göteborgs ledande politiker: Man ska inte underskatta sådana som överskattar sin förmåga.

    Gilla

  10. Staffan Persson skriver:

    Man får anta att begåvning,omdöme,praktisk organisationsförmåga,förmåga till reflektion och självkritik,integritet m fl är egenskaper som varierar tämligen oberoende av varandra.Därför är det en enorm lyckträff om man stöter på en insiktsfull person som också har förmågan att omsätta sina insikter med kraft.Inga träd växer som bekant ända upp i himlen.Ofta ser man att människor som utrustats med stor förmåga att göra sig gällande har brister vad gäller intelligens,eller integritet,eller empati för att bara ta några exempel.Det kan också vara så att vissa personlighetsmässiga brister underlättar framgång inom vissa sektorer,som bekant.

    Liked by 1 person

  11. dolf skriver:

    ”Till slut insåg jag att det som gjorde att man hamnade i SIDAs direktion eller på andra framskjutna poster i samhället var viljan att hamna där. Karriär är kamp. Kamp är jobbigt. Man utsätter sig inte för den ansträngningen om man inte verkligen vill uppåt.”

    Därav följer också att koncentrationen av psykopater i politiska hierarkier ökar kraftigt med höjden och att vi på riksdagis- och regeringsnivå har i det närmaste renodlad psykopati.
    Förklaringen till detta ligger naturligtvis i att psykopater älskar makt för maktens egen skull och de möjligheter den ger att förtrycka andra. Människor som kan hantera makt, men inte är psykopater, använder makt som ett medel att åstadkomma resultat, och blir företagsledare eller arbetar inom andra sektorer där makten används för att åstadkomma (nödvändiga) förändringar. Men inom politiken är makten målet i sig, och det enda makten används till inom politiken är att tvinga på andra inskränkningar, samtidigt som man själv friskriver sig från dessa inskränkningar.
    Människor som inte är psykopater men politiskt intresserade gallras ur i den politiska karriären då det politiska spelet i sig gynnar psykopater. Goda och förnuftiga människor ser snusket och skiten för vad det är och får förr eller senare nog och lämnar spelet. Därmed är naturligt PK-I (PsykopatKoncentrations-Index) proportionerlig mot kvadraten på höjden i det politiska livet.

    Det heter ”en promemoria”, men bör givetvis vara ”ett PM”, eftersom det heter ”ett M”, och det är ”bakdelen” som styr artikeln.

    Liked by 5 people

      • dolf skriver:

        Intressant fråga det där. Jag har (som redaktör och översättare) hamnat i många diskussioner om det där med en och ett. Det finns inga fasta giltiga principer för när det skall vara det ena eller det andra utan att det dyker upp undantag. (Och det finns förvånansvärt många ord som förekommer med både n- och t-genus: öl, näbb, sylt och test, för att bara nämna några, ibland är det betydelseskillnader beroende på vilket genus det har, som ”test”, vilket alltid är n-genus om det handlar om en hårtest, men kan vara både n- och t-genus när det handlar om prov.) Jag bodde i Danmark i över 20 år, och en rolig sak som jag noterat är att jag ofta spontant väljer motsatt genus på ord som blivit gängse under tiden jag varit utomlands. Det tog mig t.ex. lång tid att vänja mig vid ”en policy” och jag lär nog aldrig vänja mig vid ”ett paradigm”.
        Men allmänt brukar väl gälla att ord med ”mjuka” ändelser brukar få n-genus medan de med ”hårda” ändelser får t-genus.
        Rent logiskt borde man säga ”ett SUV” om man uttalar bokstavsmässigt som ”S-U-V”, men jag tippar att de flesta (och förmodligen jag själv med) skulle säga ”en”, vilket jag kan tänka mig komma av att man transfererat ”en” från att det uttalas som ett ord (”suv” som rim på ”huv”) då det har en mjuk ändelse som ger ”en”. Alternativt att man tidigare sagt ”suv-bil”, ”suv-jeep” eller något sådant där efterledet varit ”en” och så har det fått leva kvar när efterledet föll bort.
        Jag har inte tänkt på det tidigare, men alla bokstäver är ju faktiskt ”ett”, så enligt min egen utsaga borde då alla akronymer (som inte uttalas som egenord) bli ”ett”.
        Men jag vidhåller att det heter ”ett PM”. Jag har rätt, ordboken har fel.

        Liked by 1 person

      • Sixten Johansson skriver:

        Det bakomliggande begreppet bakom bokstavsordet spelar nog in: en TV = en television(sapparat), en HD (= en (speciell) motorcykel, en mc). Min gissning är att konkreta företeelser tenderar att bli n-ord, medan abstrakta lätt blir t-ord: ett (malplacerat) LOL, ett (aggressivt) NATO. Varje enskild bokstav är ett t-ord, men det bakomliggande begreppet är kanske inte ”en bokstav”, utan ”ett tecken”? Testa gärna den egna språkkänslan om det här! Och kolla ofta i ord- och handböcker, därför att många språkvana litar för mycket på att de i alla avseenden alltid har rätt.

        I både blogg- och massmedietexter ser man nu förvånansvärt många fel t ex på n- och t-genus. Kan bero på interferens = något annat språk spökar i bakgrunden, t ex danskan eller norskan, men även invandrarspråk och engelskan skapar osäkerhet, t ex i valet mellan c och k eller mellan c och s. Den stavning som etableras i svenskan beror på när och från vilket språk inlånet har kommit och på vilka principer som då tillämpades. Etablerad svensk stavning är t ex faSett (”litet ansikte”, från franskan) och alltså mångfaSetterad, fast engelskan och franskan har c.

        Margareta anför en ganska modern tumregel för ante- / anti-, men egentligen är det väl samma ord och ungefär samma betydelsomfång: mot, motstående. Engelskan har faktiskt stavningen antechamber, anteroom = förrum. Svenskans antichambrera, som kom direkt från franskan / italienskan, har väl både betydelsen att behöva sitta länge och vänta på en audiens och att enträget uppvakta någon potentat.

        Gilla

  12. Hortensia skriver:

    Tack, Patrik, för en intressant tillbakablick med, som vanligt, välgrundade iakttagelser och kloka slutsatser samt ett helt nytt, underbart passande ord!

    Sveriges frikostigt utdelade, generösa ”biståndspresenter” torde vara frukten av snålt begåvade beslutsfattares bristande omdöme när de beretts närmast obegränsad tillgång till solidariskt inbetalade skattekronor.

    Tänk hur annorlunda dagens arma fattigpensionärers tillvaro hade kunnat te sig, om Sveriges oändliga, godhetsvurmande, oanständiga resursslöseri hade kunnat hejdas genom att staten ställt sig på svenska folkets SIDA.

    Liked by 3 people

  13. Jan Andersson skriver:

    Det viktigaste vid chefstillsättning är att hitta en överlevare, annars måste man snart rekrytera igen.

    Gilla

  14. Lennart Göranson skriver:

    Föreställningen att det är de mest intelligenta människorna som borde ha de mest framskjutna positionerna tror jag är felaktig. Ett skäl är att superintelligentia personer ofta har svårigheter att kommunicera med andra människor, om inte annat för att de flesta i deras omgivning befinner sig på en annan nivå och tänker annorlunda. Men det är också annat än formell intelligens som är viktigt, förutom kommunikationsförmåga också energi, uthållighet, självuppoffring och mycket annat. Man kan också tala om olika slags intelligens, utöver den sort som man traditionellt mäter med intelligenstest. Rollen som ledare kräver dessutom olika egenskaper i olika situationer, det finns inte en uppsättning ledaregenskaper som passar i alla sammanhang. Och så ska man inte bortse från betydelsen av tillfälligheter, att råka befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle.

    En av mina första chefer förklarade för mig att ”den Gud ger ett ämbete ger han också förstånd att förvalta det”. En vacker tanke, även om jag senare i livet inte har funnit övertygande empiriskt stöd för att det alltid stämmer.

    Gilla

    • Fredrik Östman skriver:

      Vänder mig mot att alla möjliga slags egenskaper skall kalla just ‘intelligens’. Zlatan har spänstintelligens i benen ich nickintelligens i pannan. Börje Salmings skjutintelligens räckte till hundra km/h o.s.v.

      Liked by 1 person

  15. Anna skriver:

    Bra skrivet! Min utbildning syftade till arbete i museivärlden. Snart insåg jag att de som fick arbete på museer inte var de som hade bäst kunskap eller läshuvud. De var de med vassast armbågar, helt oavsett vad de presterat på universitetet. Jag var naiv och trodde att mina goda studieresultat skulle öppna dörrarna till det som då var mitt drömyrke, ack så fel jag hade! Numer är jag otroligt skeptisk när jag ser företrädare för museivärlden och för högre akademi uttala sig, jag vet att de troligen inte fått sina poster på kunskapsmeriter utan på sin manipulerande förmåga och sina vassa armbågar! Själv ville jag inte spela det spelet utan valde en annan väg där jag fortfarande kan unna mig ett samvete!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s