För ett par veckor sedan rasade en intensiv debatt i lokalpressen i Borås. Boråsborna har de senaste åren fått se våld och skadegörelse eskalera i socialt utsatta stadsdelar, vilket kulminerade i knivskärningen av en polisman den tionde maj. Arga och rädda kommuninvånare ropar nu efter åtgärder, samtidigt som polisen konstaterar att det hädanefter behövs förstärkning vid polisinsatser i området Hässleholmen.

På likartade grunder publicerades den trettonde maj en debattartikel från Kristdemokraterna i Eskilstuna-Kuriren. Artikeln lyfter fram att KD vill anställa 2 000 fler poliser och fördubbla den nationella insatsstyrkan. Som orsak anges stor migration. Ett annat skäl uppges vara terrorhotet.

Undertecknad har inga större invändningar mot varken argumentationen eller handlingsförslagen. Förmodligen är det nödvändigt att öka antalet poliser när samhället nu kokar av otrygghet och motsättningar. Utbyggnaden av statens ordningsmakt är emellertid en del av en våldsspiral, där tilltagande konflikter bemöts med allt större tvångsmedel. Ovan nämnda artikel presenterar inga förslag som vänder trenden. Orsakerna till det växande polisbehovet skymtar fram i texten, men insatserna riktas mot symptomen.

Det vi nu ser är resultatet av ett samhällsexperiment som urartat. I decennier har landets ledande skikt, oavsett politisk färg, odlat en dröm om Sverige som kulturellt lapptäcke. Ett kraftigt tillskott av individer vars värderingar, livsstil, världsbild och tankesätt påtagligt avviker från våra har ansetts kunna lyfta nationen. Tanken har varit att kulturella olikheter ska kunna existera sida vid sida, korsbefrukta varandra och generera ett idealtillstånd där alla mår väl.

Det torde utifrån samhällsutvecklingen vara svårt att förneka misslyckandet. I takt med stigande invandringstal har vi fått se allt fler illaberyktade förortsområden, där kriminalitet och bidragsberoende frodas. De så kallade no go-zonerna, där polis, ambulans och brandkår inte kan utföra sina uppdrag, karakteriseras av ett utanförskap baserat på utländsk härkomst. Dessa problem har successivt trappats upp under många år, samtidigt som alla försök till åtgärder varit fruktlösa. Stat och kommuner har omfördelat pengar till utsatta skolor, startat integrationsprojekt, byggt fritidsgårdar, anställt etableringslotsar, genomfört etableringsreformer, skapat snabbspår, öppnat telefonlinjer och utbildat i kulturell kompetens i en oändlig kedja av kostsamma försök att få verkligheten att överensstämma med idealen. De önskade effekterna har dock uteblivit. Trots det har samma hjul fått fortsätta snurra och slitna fraser använts till att motivera dessa strategier.

Vid en bakåtblick kan man se att mångkulturpolitiken har vunnit samma status i Sverige som kommunismen i det forna östblocket. Den har hyllats, förklarats oantastlig och gjorts immun mot kritik. Ifrågasättanden har bemötts med anklagelser om felaktig värdegrund och lett till utfrysning av personer som velat synliggöra komplikationer.

Kommunismen föll när dess konsekvenser blev alltför uppenbara. Frågan är hur stora skadeverkningar mångkulturalismen kommer att tillåtas orsaka innan någon klär av den ideologi som skrivits in i vår grundlag. Vi kan skönja en försiktig perestrojka bland de styrande, men ännu har ingen vågat påpeka att mångkultur som politisk ledstjärna inte verkar fungera.

Folket ute i stugorna saknar mandat att åstadkomma en snabb förändring. En sådan kursändring kräver handlingskraft hos den politiska makten. Vi kommer inte att få se en genomgripande omorientering innan framträdande politiska profiler konstaterar att det mångkulturella samhällsexperimentet har fått oönskad utgång. Sverige behöver ett ledarskap som fastslår att visionen var vacker, men saknar fungerande praktik. Vår nyvunna kunskap är att invandringen måste överensstämma med landets behov och att de som invandrar bör styras till anpassning snarare än beviljas undantag. En annan nödvändig lärdom är att hjälp till nödställda inte ska bygga på folkförflyttning till västvärlden, utan förmedlas via internationella hjälporgan i konflikthärdarnas närområden.

Det handlar inte om rasism. Inte heller handlar det om en nedvärdering av människovärdet. Vad det handlar om är att kultur har betydelse och att alla kulturer inte kan tvingas att samexistera. Projektet Sverige är i sig ett facit på att den splittring som då uppstår inte kan hanteras. Tecknen har funnits länge och blivit allt tydligare. Det är osannolikt att samhällseliten saknar individer som sett och förstått. Frågan är vem som ska våga lyfta fram de oundgängliga slutsatserna.

Arvid Nilsson är offentliganställd med stort samhällsintresse. Han har tidigare ägnat sig åt internationellt arbete i utvecklingsländer, men har nu slagit ner sina rötter på den svenska landsbygden.