I dagarna är det 100 år sedan det ökända Sykes-Picotavtalet slöts där de europeiska stormakterna – främst Storbritannien och Frankrike men även Ryssland och Italien – skulle slakta och dela upp det Ottomanska riket mellan sig. Efter kriget drogs sedan gränserna så att ingen av de nya nationerna, resterna av det Ottomanska riket i Mellanöstern (ej Turkiet som genom Kemal Ataturk lyckades behålla delar av det Ottomanska riket som sedermera blev Turkiet) skulle kunna bli fungerande nationer.

Genom att rita gränserna så att varje nation innanför sina gränser fick olika folkslag och religioner, som i bästa fall misstrodde och i värsta fall hatade varandra, kunde kolonialmakterna lättare kontrollera och styra dem. Resultatet blev att envåldshärskare, sekulära diktatorer eller monarker, styrde sina nationer med hjälp av brutal militär och hemlig polis. Detta ledde bland annat till att arabvärldens (förutom Libanon och Israel) utveckling hindrades.

Men det finns även en annan intressant orsak till regionens efterblivenhet. Den har uttolkats av den Kuwaitiske imamen Dr Yousuf Al Qaradhawi vars fredagsbön kan ses på YouTube (sändes 15 april 2005 i Qatar TV).  Här ironiserar och anklagar han arabvärlden för lättja, slöseri, passivitet, bakåtsträvande, avundsjuka och att invånarna tar på sig offerrollen.

I sin predikan konstaterar han frustrerat (referatet är något förkortat):

”Vi araber använder tåg och flygplan men det är inte våra tåg och flygplan. Länderna i väst tillverkar dem och exporterar dem till oss. Vi kan köpa de mest avancerade produkterna i världen, fina bilar som Rolls Royce. Vi äger dem men har inte tillverkat dem. Vi tillverkar inte en enda skruv i någon av bilarna. 

Inkomsterna i hela arabvärlden, inklusive de oljeproducerande länderna, uppgår inte ens till Spaniens, som har en av de lägsta inkomsterna bland de europeiska industriländerna, för att inte tala om Frankrikes eller Tysklands. Inte ens. Hur kommer sig detta? Jo, vi arbetar inte, och om vi arbetar gör vi det inte professionellt.

Man gjorde en undersökning av den tid som statligt anställda effektivt arbetade i ett visst arabland. Genomsnittet var 27 minuter! Resten av tiden gick åt till att dricka kaffe, läsa tidningar och göra ärenden. Bara en liten del av befolkningen arbetar.

I mitten av 1970-talet reste jag till Berlin och anlände på morgonen. I bilen till konferenshotellet undrade jag var alla människor var, det var nästan helt tomt på gatorna. Varför var det inga människor på gatorna som hos oss frågade jag chauffören? Han svarade att alla arbetade. På kvällen i en taxi till hotellet var det återigen tomt på gatorna. Vad är det som händer, frågade jag? Människorna är hemma igen efter arbetet och är utmattade, blev svaret. De vill bara äta, se på nyheterna på TV och lägga sig för att de måste gå upp tidigt nästa morgon och gå till arbetet. De pendlar mer än en timme varje dag till och från arbetet och har en timmes lunch. De arbetar nästan non-stop. Arabstaterna arbetar inte.  Hur kan vi utvecklas om vi inte arbetar? Och när vi arbetar gör vi det inte effektivt. Vi säger bara: Don’t worry, senare, senare.

Profeten har beordrat oss att göra allting vi gör professionellt. Tyvärr excellerar vi varken i militär eller civil industri. Vi importerar allting från nålar till missiler. Inget arabland har ens tillverkat en motor.  Vi sätter ihop delar, men tillverkar inga själva. Indien har tillverkat en bil och till och med ett flygplan. Men vi går fortfarande runt i cirklar.

Hur kommer det sig att judarna har lyckats bättre än vi? Trots att de är så få? De har blivit oss överlägsna tack vare kunnande, teknologi och arbete. Vi hade öknen framför våra ögon, men vi gjorde ingenting med den. När judarna kom förvandlade de den till en grön oas. Hur kan en nation som inte arbetar växa och bli framgångsrik?”

Al Qaradhawis kritik är tankeväckande. Jag har själv upplevt frånvaron av arbetsdisciplin under flera resor i arabvärlden. I västvärlden har vi för det mesta en arbetsetik, vi har ”Luther på axeln” och arbetar idogt för att få det bättre för oss själv och våra barn. Huruvida det är islam eller den arabiska kulturen som gör att människorna i arabvärlden saknar samma arbetsetik är svårt att avgöra. Men det har bäring på det svenska samhället nu när hundratusentals migranter och flyktingar från Mellanöstern oh Nordafrika söker en ny tillvaro hos oss. Många vill säkert arbeta, medan andra varken vill arbeta eller låta sig integreras.

Kanske borde imamens predikan vara ett obligatoriskt inslag för alla invandrare som kommer till Sverige?

Lars Hässler är Jur Kand, med en Master of Comparative Law från USA och ett år vid Institutet för högre internationella studier i Geneve. Under 1980-talet arbetade han som råvarutrader för Boliden i Schweiz. Lars är flerfaldig jorden runt-seglare, har skrivit nio böcker och publicerat artiklar på bland annat Brännpunkt i SvD. Han har alltid följt med i politiken men överlåtit skötseln av landet till politikerna tills nyligen, då han känt att Sverige är på väg åt fel håll.