Patrik Engellau

Jag hoppas, troligen mot bättre vetande, att det pågår en mental tillnyktring i väst. Vi måste sluta be om ursäkt för oss själva.

Situationen är egentligen bisarr. Västvärlden har under de senaste hundra åren utvecklats till den mest lyckade, framstående, behagliga civilisationen som världen någonsin sett. Ändå piskar vi oss själva som någon sorts medeltida flagellanter. Ändå gräver vi i vår historia och i vår samtid efter mörka och fasansfulla brott. Vår kultur lider av kollektivt dåligt samvete.

Ta kolonialismen. Den skäms vi för. Jag tror att den skammen åtminstone delvis ligger bakom västvärldens undfallenhet mot exempelvis muslimer. Det finns nämligen en svart legend som går ut på att utvecklingsländernas problem till stora delar beror på vad europeiska kolonialmakter hade för sig i dessa områden för några hundra år sedan. Svart legend? Egentligen inte, snarare vedertagen historieuppfattning.

Jag ägnade själv mycket tid för några årtionden sedan till att odla och befästa denna världsbild. Under min tid som statsanställd, lönegradsinplacerad rödgardist argumenterade jag engagerat för västvärldens skuld till allt upptänkligt elände. Det var först sedan jag bott och arbetat några år i Afrika som jag började ifrågasätta den gängse tesen om att allt kunde skyllas på Henrik Sjöfararen och drottning Victoria av England.

Jag påstår inte att kolonialismen vore fri från synd. Leopold II av Belgien, ägaren till Kongo, har en del på sitt samvete. Slavhandeln över Atlanten var vedervärdig. Men att människor begår vämjeligheter, vilket människor faktiskt gjort i alla tider och i alla sammanhang, borde inte behöva sätta stämpeln på den civilisatoriska gärning som kolonialismen faktiskt utgjorde. Det handlade om att i för det mesta outvecklade samhällen skapa de institutioner som gjort västvärlden så lyckad: ordna skola, skapa ett rättsväsende, stoppa änkebränning och andra grymma seder, bygga hamnar och vägar, etablera ett fungerande skattesystem etc. När man ser till de faktiska handlingarna är det ingen stor skillnad mellan vad kolonialismen och det moderna u-landsbiståndet försöker åstadkomma.

Det var ungefär samma sak med den kristna missionen – ”hednamissionen”, som den ibland kallades – som den svarta legenden får oss att förakta. Det står ett löjets skimmer kring missionärerna. I verkligheten gjorde dessa människor ett självuppoffrande och viktigt arbete, etablerade modern sjukvård, drev skolor och motarbetade de primitiva religionernas ibland bestialiska riter.

Varifrån västvärldens skamkänslor och dåliga samvete kommer vet jag inte.

Man kunde förstås tänka sig att den svarta legenden vore en korrekt historietolkning och att vi faktiskt har ett skändligt förflutet – inte bara förflutet förresten, minns Abu Ghraib! – och därför fullgoda skäl att skämmas.

Men jag tror inte att det är så. Jag tror att det är tvärtom: det är våra skamkänslor som driver oss att svärta ned inte bara vår historia, också nutidshistorien, utan praktiskt taget allt som vår kultur sysslar med: att producera energi, att köpa julklappar, att äta hamburgare, att åka bil, att fiska ål.

Västvärlden har helt enkelt utvecklat inte bara ett enastående välstånd, utan också en skamindustri som dagligen producerar dåligt samvete för att vi äter kött eller genom att intala oss att vi är rasister och förolämpar muslimer.

Är inte det underligt?

Fast å andra sidan är det kanske ganska sympatiskt eftersom det gör västvärlden ödmjuk och förhindrar vår kultur från att utveckla ett stötande övermod i våra relationer med andra.

PS Begreppet svart legend har jag inte hittat på själv. Det – egentligen La Leyenda Negra – är en vedertagen beteckning på den historiografiska tradition som i beskrivningen av Latinamerikas förflutna vill skylla allt ont på kolonialmaktens, framför allt Spaniens, grymhet, girighet och bigotteri.