Hemmagjorda problem

8-26-13_11971

Patrik Engellau

I serien hemmagjorda problem har vi idag kommit till bråket inom det liberala partiet. Jag har inte fattat riktigt vad bråket handlar om, men det verkar som om Jan Björklund ogillar Birgitta Ohlsson medan Birgitta Ohlsson ogillar Jan Björklund. Jag kan känna sympati för båda synpunkterna, men jag fattar inte varför det ska bli offentligt bråk och mediauppmärksamhet bara för att två politiker inte kommer överens.

Först tycker man kanske att det hela är självklart. Om Jan tycker si och Birgitta tycker så i en viktig fråga så blir väljarna förvirrade och säger som den gamle kommunistledaren C H Hermansson att ”någon jävla ordning ska det va i ett parti”.

Men vid närmare eftertanke inser man att detta är ett onödigt bråk som inte borde få stjäla både trycksvärta, tidningsutrymme och folkets uppmärksamhet eftersom det hela bara beror på den underliga tanken att alla individer som känner sig hemma i ett politiskt parti måste ha samma uppfattning. Så måste det inte vara. Se bara på USA, där en himla massa personer som alla tillhörde det republikanska partiet men hade helt olika uppfattningar tills nyligen slogs om att bli partiets presidentkandidat. Debatten handlade, ibland i alla fall, om de sakfrågor där kandidaterna hade olika synsätt. I Liberalernas fall är nyheten själva bråket.

Det svenska problemet beror på partiväsendet, hela tanken att ett parti måste vara helt enigt, vilket alltså leder till en massa onödigt strul. För det första måste politikerna, till exempel riksdagsledamöterna, lyda sin partiledning, vilket gör att folk som kan tänka själva normalt inte gör sig besväret att engagera sig i politiken. Tänk på boken Knapptryckarkompaniet av den före detta moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson! Varför organiserar vi partier som om de vore militära enheter?

För några år sedan skrev jag boken Personvalsparti tillsammans med ett antal kloka människor. Där finns en inom ramen för gällande lagar fullt fungerande plan för hur ett parti skulle kunna locka andra människor än lydiga och strömlinjeformade politikerbroilers in i de beslutande församlingarna.

Låt mig ge två exempel på hur det skulle bli om riksdagen bestod av personvalda i stället för partivalda ledamöter. Skillnaden är att ledamöterna inte behöver lyda någon partiledning utan måste tänka själva och försvara sig inför väljarna vilket gör att man ofta inte i förhand kan veta precis hur de kommer att ställa sig.

Det första exemplet är decemberöverenskommelsen, DÖ, visserligen officiellt upphävd men i praktiken fortfarande i funktion. Den hade inte kunnat ingås om det inte funnits partier som kunnat binda sina ledamöter.

Det andra exemplet är relationen med sverigedemokraterna. I ett parlament med personvalda ledamöter skulle de som hatar sverigedemokrater vägra tala med dem, medan de politiker som inte hatar sverigedemokrater uppta diskussioner med dem. Vi hade sluppit positioneringarna och poserandet på partinivå. Den som vill prata pratar, den som inte vill prata pratar inte. Återigen hade vi sluppit en massa förpostfäktningar och i stället kunnat ägna energin åt sakfrågorna.

Det påstås att man vid fredsförhandlingarna inför Vietnamkrigets slut ägnade några år till att diskutera om förhandlingsbordet skulle vara fyrkantigt eller runt innan man kunde komma till saken. Det är ungefär så vi håller på.

Det där med förhandlingsbordet är kanske en skröna, men Sveriges riksdag är det inte.