Hur folk gör

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Jag har tjatat ganska mycket om att uppfattningarna i vårt land befinner sig i snabb förändring. Åtminstone känns det så. Den utlösande faktorn tror jag var den väldiga migrantvågen förra hösten, men de uppfattningar som förändras handlar inte bara om migrantfrågan. I dess följe kommer sådant som svenska folkets inställning till tiggeriet, skolan, infrastrukturen och så vidare hela vägen bort till om kristna ska få bära korssymboler eller om sådana symboler är en förolämpning mot ickekristna.

Folk håller helt enkelt, kanske, på att byta uppfattning. Att jag skriver ”kanske” beror på att folk, tror jag, inte riktigt vet om de har för avsikt att byta uppfattning. Det är inte så att kroppens celler kallats till en cellomröstning varvid det visat sig att beslut fattats om en helomvändning i migrationsfrågan och hjärnan uppdragits att arbeta ut detaljerna i det nya åsiktspaketet, till exempel om volymerna ska begränsas och i så fall hur Sverige ska förhålla sig till asylrätten.

Jag kan såklart inte påstå att jag vet att detta slags intellektuella sökande pågår hos min nästa, men eftersom människan är ett meningssökande djur och jag en människa så försöker jag genom studier av hur andra människor gör dra slutsatser om vad som pågår i deras skallar.

Följande diskussion mellan mig och min nästa hade varit naturlig för ett år sedan:

Jag: Jag anser att tiggeriet bör förbjudas.

Min nästa: Fascist!

Därmed hade saken varit utagerad. Häromdagen lät samma diskussion i stället så här:

Jag: Jag anser att tiggeriet bör förbjudas.

Min nästa: Hur tänker du då? Fascist, förresten.

Och så förde vi en meningsfull diskussion i frågan. Det var först senare jag insåg att vi faktiskt hade resonerat. Där vi för ett år sedan bara hade klippt till varandra med spadar i sandlådan presenterade vi nu i stället så kallade argument som i lyckliga fall faktiskt innehöll begripliga tankar. Jag vet inte om du någonsin varit med om sådant, men det kan vara riktigt kul. Kändes civiliserat på något vis.

En annan gång, också helt nyligen, satt jag på ett livligt födelsedagskalas och skrek tvärs över bordet till en invandrad kvinnlig östeuropeisk medicinprofessor som förklarade som sin benfasta och oomkullrunkeliga uppfattning att Sverige måste öppna sina gränser för alla migranter eftersom det är synd om barnen. Barnens väl var det enda och avgörande argumentet.

Efter en kort stund insåg jag att hon inte ville att jag skulle hålla med. Min uppgift var inte att bekräfta henne utan att presentera alternativa synsätt som inte var bigotta och rasistiska, utan genomtänkta och respektabla. Men så cyniska är inte folk, i varje fall inte den här människan. Hon sa inte ”min kropp har kommit fram till att det nog är nödvändigt med migrantstopp, men jag vet att detta fortfarande anses vara en skämmig åsikt så du kan väl hjälpa mig med argument som övertygar min egen hjärna och förhoppningsvis även andras”. I stället för att säga detta förklädde hon sig till aktivist och utmanade mig. Lite senare sa hon – skrek hon över sorlet – att vi såklart måste ha migrantstopp som om det varit den naturligaste sak i världen.

Ett ord jag ogillar är ”opinionsbildare”. Den som låter sig beskrivas med den titeln är pretentiös. Det går inte att bilda opinion. Däremot går det att ge folk förslag på begrepp och synsätt som de ändå, på eget bevåg, är ute och söker efter. Det går också att tala om saker för folk som de redan vet. Detta är för det mesta en tacksam uppgift eftersom det bekräftar för folk att de tänkt rätt och framför allt att de inte behöver besvära sig med att tänka nytt. Jag är inte ironisk. Det är jobbigt att tänka nytt. Varför besvära sig om det inte behövs?