Aristoteles

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Vi läser nog inte Den nikomachiska etiken av Aristoteles så ofta som vi borde. Där finns en observation som Sverige skulle må väl av att ta till sig, nämligen att människan inte har någon moral och inte vet hur hon ska bete sig när hon föds. Alla som träffat ett spädbarn vet att detta är sant. Babyn är helt egoistisk och tror att världen är inrättad enkom för hennes skull. Om världen inte uppfyller hennes krav så skriker hon. Ofta skriker hon även om världen gör allt den kan för att tillfredsställa henne.

Aristoteles understryker att det behövs mycket träning – kallas ibland uppfostran – för att omvandla en sådan asocial individ till en användbar samhällsmedborgare. Barnet måste läras att hon inte bara har rättigheter, utan även skyldigheter. Hon är skyldig att se och respektera andra människor samt att dra sitt personliga strå till den gemensamma stacken. Goda samhällen byggs av människor i produktiv samverkan. (Det är för övrigt mitt avgörande argument mot tiggeriet. Den som tigger deltar inte i någon produktiv samverkan med andra.)

Denna process är hos människan omständlig och tar mycket tid. En älgkalv behöver ett år med mamman för att inhämta allt det vett han behöver för att klara sig på egen hand, men hos oss handlar det numera snarare om 15 eller 20 år.

Jag tror att vårt moderna, svenska samhälle tar för lätt på den här uppgiften. Av någon anledning vill vi inte erkänna för oss själva att barn faktiskt är asociala, inte för att de är onda, utan för att de inte vet något. Vuxenvärlden  har en skyldighet att ta dressyren av det uppväxande släktet på allvar. Jag fruktar att vi inte gör det och att vi därför ackumulerar jätteproblem.

En första förutsättning för att en vårdnadshavare – det må vara en permanent som mamma eller en tillfällig som skolläraren – ska kunna ta sitt aristoteliska ansvar är att vårdnadshavaren sätter sig i respekt. Det får inte råda någon tvekan om vem det är som bestämmer, nämligen vårdnadshavaren.

Utan detta fundament går allt över styr. Visst ska vårdnadshavaren träna barnet i jämlikhet, exempelvis genom att förhandla och tidvis ge efter – även barn kan ju ha rätt ibland – men det får inte vara någon tvekan om den hierarkiska ordningen även om denna ordning blir desto mer diffus ju mer barnet mognar. Om barnet emellertid på allvar tror sig vara en jämlike går det åt pipan. Vi ser det framför allt i skolan, där halva lektioner kan gå åt till att få tyst på klassen och det förekommer att barn mordhotar sina lärare så att lärarna tröttnar och lämnar yrket.

Lek med tanken att Aristoteles hade rätt och att det fel vi gör i Sverige är att inte ta konsekvenserna. Vi vuxna fegar ur, skulle filosofen kanske säga om han kom på besök. Visst skulle han förstå att det kan vara svårt för lärare att ha med små monster att göra som aldrig lärt sig respekt av sina föräldrar (som för övrigt i sin tur kanske inte har någon respekt heller, utan bara en massa rättigheter), men han skulle nog tycka att framhävandet av sådana svårigheter bara är undanflykter. ”Ni smiter ifrån ert ansvar för det uppväxande släktet”, skulle han nog ryta åt den svenska vuxengenerationen.

Plötsligt får jag ångest. Det är ju jag som släpat in Aristoteles i det här. Nu har han studerat situationen i Sverige och fått tillfälle att skälla ut den svenska vuxengenerationen. Jag hade tänkt avsluta hans fact finding mission med ett besök hos de förnämsta tänkarna och ledarna inom det svenska skolväsendet, Jan Björklund och Gustav Fridolin. Men när jag i andanom hör dem förklara för Aristoteles att de ska lösa den svenska skolans problem genom att avsätta ytterligare några miljarder kronor i extralön till lärare i skolor i eftersatta utanförskapsområden blir min förlägenhet outhärdlig. Jag rodnar och kallsvettas när jag känner filosofens fråga vina som en örfil över mitt ansikte: ”Va fan skulle jag hit och göra? Driver du med mig, pladderbloggare?”