För 35 år sedan skrev jag en bok om 1 000 års svensk historia. På spaning efter Moder Sveas själ heter den. Den kom ut i två upplagor och fick ett blandat mottagande. ”Bär helt enkelt genialitetens prägel”, skrev Svenska Dagbladet. ”Lite för prillig”, tyckte Clarté.

Jag hade upptäckt en periodicitet i den svenska historien. Även om föreställningen om att saker återkommer efter ett bestämt mönster alltid till slut visar sig vara fel (utom när det gäller att solen går upp även nästa dag) så har tanken alltid åtnjutit en nästan oemotståndlig intellektuell lockelse.

Snart finns inga ord som är starka nog att beskriva förblindelsen hos de personer som leder vårt land.

Inför Almedalsveckan sa Volvochefen Håkan Samuelsson att han inte lyckades anställa internationellt rörlig arbetskraft till Göteborg:

I en intervju med TT i samband med Almedalsveckan gick Håkan Samuelsson ut med frän kritik mot Göteborg som stad. Han vill samla internationell kompetens från länder som USA, Tyskland och Kina till Volvos ledning. Men det är svårt, konstaterar han. Orsaken är, enligt Samuelsson, brist på skolor, bostäder och känslan av otrygghet för all kriminalitet.

Troligen vilar alla samhällsskick på någon helig myt som inte får ifrågasättas. Med myt menar jag en grundläggande föreställning om att det som makten vill och gör är förankrat i tillvarons djupaste väsen. För några hundra år sedan ansågs kungen i många länder vara tillsatt av Gud.

Liksom Gud kunde han göra mirakel. Att förbryta sig mot kungen var att synda mot själva tillvaron. Därför fick Damiens, som försökt mörda kung Ludvig XV av Frankrike, det grymmaste straff, bland annat omfattande kroppens sönderslitande i fyra delar genom att hästar drog i brottslingens armar och ben, som samtiden kunde upptänka.

Det finns en allmän föreställning i Sverige och en del andra länder av innebörd att den viktigaste politiska konfliktlinjen går mellan eliter och populister. Själv tycker jag att den analysen, om man nu kan använda ett så högtidligt uttryck i detta sammanhang, är alldeles för oprecis. Men jag ska inte vara någon prinsessa på ärten så kör för att eliter och populister står i harnesk mot varandra.

I detta schema är jag populist. Nu ska jag tala om varför jag inte gillar eliten (eller politikerväldet med tillhörande stödtrupper, exempelvis anställda på statstelevisionen och det bidragsförsörjda trasproletariatet av inhemskt eller utländskt ursprung, som jag för egen del hellre skulle välja att beskriva mina motståndare).

Jag har inte läst Donald Trumps The Art of the Deal vilket jag nog borde göra för att försöka förstå hans internationella umgängesstil som är så väsensskild från traditionell diplomati.

Min erfarenhet av internationella förhandlingar är ytterst begränsad. Det har mest handlat om att skriva avtal med något u-land om svenskt bistånd. I praktiken innebär det att Sverige lovar bort några hundra miljoner kronor till något visst land att spenderas på olika projekt under en viss period. Att klara sådana förhandlingar är inte så svårt eftersom Sverige normalt inte vill ha något särskilt för pengarna. Det kan hända att den svenska förhandlingsdelegationen kräver att mottagarlandet gör en eller annan gest – till exempel att lova att sluta förfölja homosexuella – för att Sverige ska ha ryggen fri om den internationella böglobbyn eller andra aktivister börjar bråka. Sådana förhandlingar är som en varm, smeksam sommarvind.

Vare sig klimatfrågan finns i verkligheten eller inte så är den framträdande i samhällsdebatten. Det tvingar oss alla att förhålla oss till den.

Det finns, verkar det, två extrempositioner. Å ena sidan står Greta-falangen som satsar på panik till varje pris oavsett konsekvenserna. Å den andra återfinns de radikala ”klimatförnekarna” vilka jag hellre skulle kalla problemförnekarna. Hos mig själv märker jag en tendens att ansluta mig till problemförnekarna med argument som för det första att klimataktivisterna inte vet något och för det andra att de som vet något, arméerna av engagerade klimatforskare, har solida personliga incitament att överdriva hoten för att få större budgetanslag. Ingen av dessa extrempositioner känns särskilt tillfredsställande.

På uppdrag av bland andra den norska finans- och försäkringskoncernen Storebrand har konsult- och revisionsbolaget PwC gjort en studie om sambandet mellan ekonomiska faktorer, till exempel lönsamhet, och de privata bolagens kvinnopolitik, till exempel andel kvinnor i styrelsen. PwC har undersökt de 65 största börsnoterade bolagen i Norden. Så här sammanfattas resultatet av sajten realtid.se:

Nordiska bolag med kvinnor i styrelsen och i ledningen presterar bättre och är mer lönsamma än andra bolag.

Jag är torsk på flotta, schweiziska klockor. Jag gillar märken som Jaeger le-Coultre, IWC, Audemars Piguet och Rolex. Jag är inte fanatiker, men jag försöker hålla koll på vad som sker i branschen, nya modeller och sådant.

Nyligen upptäckte jag en stor händelse, ett helt nytt märke, CODE41, som marknadsförs med visst eftertryck. Jag vågar slå vad om att detta nya märke kommer att bli en flopp, inte för att det skulle vara något fel på klockan utan för att företagarna bakom märket inte fattat den flotta klockans psykologi. I sista hand är det en fråga om människosyn. CODE41-gänget verkar tänka som en kommitté bestående av folk från IKEA och Konsumentverket.

På grund av ett antal olyckliga omständigheter blev den stenrike Pierre Besuchov, huvudpersonen i Tolstojs Krig och Fred, fånge hos Napoleons trupper efter det ryskfranska slaget vid Borodino år 1812. Erfarenheten förändrade honom i grunden. Tidigare hade han betraktat allt som ”begränsat, smått, vardagligt, meningslöst.” Men hans lidanden som krigsfånge hade lärt honom ”att se det stora, eviga och oändliga i allt, och han gladde sig åt livet i dess rika och evigt skiftande mångfald”.

Det var så himla kallt, blåsigt och regnigt på sommarstället i Bohuslän att jag bestämde mig för att ta semester från semestern och resa till Lissabon. Tre saker förvånar en svensk i Portugal varav jag ska fördjupa mig i den tredje. Den första är att det står en polis i nästan vartenda gathörn, i varje fall i centrala Lissabon. Polisbilar och poliser på motorcykel syns också rätt ofta.

Den andra saken är att det knappt finns några asylmigranter. Många utlänningar finns förstås, det kan vara pensionerade svenskar, det kan vara damerna från Nepal som städar på mitt hotell, det kan vara turister från hela världen, men asylanterna är få vilket många hävdar beror på att det saknas ett hyggligt utvecklat bidrags- och välfärdssystem i landet.

Jag brukar säga att demokratin består av två komponenter: dels medborgarnas rätt att i val utse sin överhet, dels ett antal skarpa förbud för den valda överheten att kränka de fri- och rättigheter som medborgarna i grundlagen särskilt identifierat, till exempel yttrandefriheten, näringsfriheten och egendomsrätten.

Men vid närmare eftertanke inser jag att det inte räcker med dessa två rekvisit för att en samhällsordning ska kallas demokratisk. Det finns nämligen alltid en risk för att pacta turpia – skamliga överenskommelser – uppstår mellan statsmaktens olika grenar.

Folk i vår tid tycks anse att allting numera går fortare. Det sker fler betydelsefulla händelser per år än det tidigare gjorde. Livet antas förut ha lufsat på i samma gamla hjulspår sekel efter sekel.

Jag tror på att tekniken för några hundra år sedan växlade in på ett snabbspår som människan inte fått uppleva sedan skapelsen. För det mesta har detta varit en välsignelse även om det ibland känns lite onödigt som när iPhone modell 400x efter bara några år ersätts av modell 400x Alpha. Men med tanke på de fördelar som lanseringen av Herr Google medfört avser jag att förlåta även modell 400x Beta Super.

Mina samtal med min portugisiskafröken utvecklas ofta till ett slags sociologiska seminarier där vi jämför våra iakttagelser av Brasilien, Sverige och USA, där hon tidvis bor (eftersom hennes man är amerikan). Med dessa tre hållpunkter kan man rätt väl pricka in hur det står till även i det övriga västerlandet som inte avviker sådär särskilt.

Frökens pappa var tandläkare och mamma språklärare i delstaten Minas Gerais. Jag känner igen mig precis från min egen barndom i medelklassen.