Bitte Assarmo: Skyll inte kriminaliteten på ”fattigdom”!

Bitte Assarmo

De senaste kvällarna har maken och jag sett om den gamla TV-serien Träpatronerna som gick i två säsonger i SVT på 1980-talet och som nu finns att se på det öppna arkivet. Serien utspelar sig i Sundsvall med omnejd, och fokuserar på några av stadens sågverksarbetare och deras familjer, samt på sågverksägarna. En stor del av den andra säsongen ägnas åt Sundsvallsstrejken som ägde rum under några försommardagar 1879.

Sundsvall hade vid tiden för strejkutbrottet omkring 9000 invånare och växte snabbt. I sågverksdistriktet fanns totalt 23 ångsågar, som effektiviserade arbetet för sågverksägarna. Men arbetarna var fattiga och levde under hårda villkor. Arbetsgivarna tillhandahöll förvisso bostäder, men undermåliga sådana – ett enda rum skulle hysa en hel familj och arbetsgivarna kunde dessutom kräva att de också skulle inhysa ensamstående arbetare i den redan trångbodda familjen.

Det fanns alltså all anledning för sågverksarbetarna att gå ut i strejk, men det som till sist fick dem att lägga ner arbetet var att arbetsgivarna sänkt deras redan tidigare låga löner till en nivå som innebar att de och deras familjer tvingades leva i svält. Efter att sågverksarbetarna fått ett lån på tre miljoner beviljat av regeringen, för att ordna upp sina ekonomiska problem, trodde arbetarna att en del av de pengarna skulle gå till att höja lönerna till den tidigare nivån. Så blev inte fallet. Däremot ordnade sågverksägarna en stor och kostsam fest för att fira lånet.

För arbetarna, som arbetade tolv timmar om dagen och maktlöst tvingades se på hur deras familjer svalt, var den överdådiga festen ett hån. Och en dag lade de helt sonika ner arbetet.

Sundsvallsstrejken var en av de första i sitt slag, och 1800-talets mest omfattande. Den kom också att bli något av ett föredöme för kommande strejker, då den var fredlig och lugn och de strejkande avhöll sig från att dricka eller ställa till bråk. Till sist avblåstes strejken genom hot om dödligt våld från regionens landshövding Curry Treffenberg, som hade kung Oscar II:s stöd och även hade fått tillstånd att kalla in militären.

Någon omedelbart positiv effekt fick inte strejken. Många av arbetarna som deltog fick sparken och vräktes med sina familjer. Men strejken hade sått ett frö. En tanke om ett värdigt liv. Resten är, som man brukar säga, historia. Arbetarhistoria.

Oavsett hur man ser på arbetarrörelsens historia så tror jag de allra flesta idag är lättade över att vi lämnat träpatronernas tid bakom oss. Att man som arbetare, i ordets ursprungliga bemärkelse, slipper leva i svält, trångboddhet och med oreglerade arbetstider. Att man kan ha ett människovärdigt liv, med lagstadgad semester, helgledighet och annat som för inte alls längesen var ett privilegium för få.

Att det fortfarande finns ekonomiska klyftor är en annan sak. De blir helt enkelt inte lika kännbara, och inte lika förödande för samhället, om de allra flesta har möjlighet att leva ett värdigt liv som innehåller mer än enbart hårt kroppsarbete, fattigdom och svält. Att ”överklassen” reser, festar och roar sig på allehanda vis sticker inte i ögonen på samma sätt när även ”underklassen” har fritid och ekonomi att göra detsamma. Idag har alla gratis skola, möjlighet att läsa på universitet, skaffa sig en bra utkomst och ett innehållsrikt liv. Att den ene har råd att resa till Bali och den andre får nöja sig med Mallis är inte en lika stor orsak till missnöje som att den ene kan äta gåslever medan den andre svälter. Det är mycket som hänt sedan träpatronernas tid.

Samtidigt finns det krafter i samhället som inte riktigt ser och kan förstå skillnaden på ekonomiska klyftor idag och för 100-150 år sedan, och som inte begriper vad fattigdom egentligen innebär. Människor och organisationer – ofta på den politiska vänsterkanten men också bland liberala – som jämställer Fattigsveriges utsatta arbetare, statare, torpare och backstugusittare med olika grupper i det moderna Sverige. Det är på grund av deras historielöshet som vi idag har ett samhälle där makthavarna sitter lamslagna mot kriminaliteten, eftersom alla försöker överträffa varandra i omsorg om de kriminella.

När forskare kommer till slutsatsen att exempelvis brott som bilbränningar är kopplat till ”fattigdom och segregation” så är det därför ingenting man bör köpa alltför lättvindigt. Istället bör man fundera över vad fattigdom egentligen är. Hur fattig är egentligen en människa som har tak över huvudet i en modernt utrustad lägenhet, tillgång till gratis skolgång, fritidsgårdar och möjlighet att vidareutbilda sig efter eget tycke och smak? Det finns fattiga människor även i Sverige. Men de ägnar sig sällan åt att bränna bilar, begå rån, misshandla människor. Gamla människor som arbetat och slitit och betalat skatt ett helt liv och som nu sitter där med så låga pensioner att många av dem får gå från hus och hem. Hemlösa, varav många psykiskt sjuka, som måste förlita sig på andras goda vilja för att klara sin vardag. Men de kriminella? Nej. De tillhör inte, generellt, de fattiga svenskarna. Inte ens om de vuxit upp i så kallade utanförskapsområden. Även Rinkeby och Rosengård tillhandahåller bostäder utrustade med moderna kök och alla bekvämligheter, skolor och fritidsgårdar. De boende i utanförskapsområdena åtnjuter samma mänskliga rättigheter som alla andra.

De krafter som fortsätter att hävda att sociala och ekonomiska orättvisor är den största orsaken till kriminalitet behöver en rejäl historielektion om vad fattigdom egentligen innebär. De kan börja med att läsa in sig på svensk arbetarhistoria.