Jag åhörde en kul föreläsning av Jordan B. Peterson. Argumentationen var delvis rätt skakig men det gjorde ingenting eftersom Peterson dels alltid är rolig att lyssna på, dels brukar komma fram till slutsatser som jag gillar.

Den här gången bevisade han som vanligt att PK-ismen är en avskyvärd ideologi. Hans utgångspunkt var att PK-ismen är resultatet av en otuktig förbindelse mellan postmodernismen och marxismen. Varifrån han fått det vet jag inte, men låt gå.

En av PK-ismens ideologifabriker är Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF. En av de viktigaste ungdoms- och civilsamhällesfrågorna visar sig lite otippat – eller kanske inte – vara att ”genomföra insatser i syfte att främja en öppen och inkluderande miljö i skolan för unga hbtq-personer”. Förra året höll MUCF enligt sin årsredovisning 16 utbildningsdagar för skolpersonal i detta ärende.

På myndighetens hemsida finns en inspelning från en sådan utbildningsdag. Auditoriet består av hundratals skolpersonal från hela landet som tagit sig till Norra latins konferenscentrum på Drottninggatan i Stockholm för att inhämta statens rekommendationer i ärendet.

Historieskrivningen brukar hängas upp på bemärkta händelser vars betydelse egentligen först framgår när man studerar de mer svårbegripliga företeelser och rörelser som är deras upphov. Stockholms blodbad hade plats och datum men kan begripas först när man inser att stark fiendskap rådde mellan den svenska och den danska adeln. På samma sätt var invasionen av Normandie en storslagen tilldragelse som går att studera på plats men i sig inte förklarar någonting.

Nyligen inträffade en inte särskilt uppmärksammad händelse som framtida historieböcker kanske kommer att betrakta som en milstolpe, en markering av en etapp på en lång resa. Det var bildandet av det svenska islamiska partiet Nyans.

Förutsättningen för att en marknadsekonomi ska fungera väl är att konkurrensen får verka. Konkurrens betyder både att existerande bolag i en bransch verkligen slåss mot varandra i stället för att samarbeta (vilket normalt betyder att göra upp om priser och marknadsandelar) och att nya konkurrenter har reella möjligheter att etablera sig.

Detta idealtillstånd föreligger inte alltid. Om detta beror, som Adam Smith förklarade, på att företagare inte kan träffas utan att inleda en konspiration mot marknaden eller, som Karl Marx menade, på att det kapitalistiska systemet har en inneboende tendens att koncentrera produktionen till enstaka och så småningom till ett enda företag är inte lätt att veta. För övrigt spelar det inte så stor roll vilken förklaring som är mest rätt.

Om man besöker ett amerikanskt sjukhus som patient kan man bli ombedd att informera om sin ras, det vill säga om man är kaukasier, svart, asiat, hispanic eller något annat. Frågan anses helt naturlig. Staten och forskningen vill ha basmaterial så att viktiga frågor avseende rasernas olika öden kan undersökas. (Egentligen inte så mycket underligare än att man i Sverige redan för åtskilliga hundra år sedan antecknade betydelsefull information om befolkningen i kyrkböckerna. Staten ville veta hur många potentiella soldater det fanns och vem som skulle betala vilket slags skatt.)

Helst vill man ha teorier som förklarar allt. För övertygade marxister är marxismen en sådan teori. För den som behärskar hela den intellektuella marxistiska verktygslådan inklusive användbara begrepp som produktivkrafter, produktionsförhållanden, mervärde, utsugningsgrad, huvudmotsättning, klass, ideologi och falskt medvetande blir hela samhällslivet klart som korvspad.

Ett tag var jag rätt influerad av marxismen men det föll på lärans grundbult, den tes som fick hela bygget att hålla ihop, nämligen arbetsvärdeläran. Den går ut på att endast det jordnära, fysiska arbetet skapar en varas värde och att detta värde är proportionellt mot antalet nedlagda timmar.

I serien ”Allvarliga saker som vi bör tänka på inför Sveriges framtid” har jag skrivit två texter om skolan som inte är färdigtänkta och inte särskilt märkvärdiga utom i det avseendet att deras grundidé går på tvärs emot rådande svensk skolpolitisk debatt och allt som kännetecknat den svenska skolan i decennier. Min enkla och rätt självklara utgångspunkt för skolan är att utbildningssystemet ska konstrueras så att samhället – vilket i det här fallet betyder skattebetalarna som betalar för utbildningen – ska få så mycket nytta tillbaka som möjligt för de summor de investerar i ungdomars förkovran. Det betyder till exempel att man inte av någon sorts abstrakta jämlikhetsskäl ska bjuda unga människor på utbildning som de inte förmår utnyttja och förvalta. Det betyder också att elever som djävlas på lektionerna inte fortsättningsvis ska beviljas förmånen av gratis utbildning. De får göra något annat i stället.

Jag blev riktigt upplivad när jag häromdagen skrev om framtidens skola. Det var framför allt resonemanget om hur politikerväldet under det senaste halva århundradet delat upp det hos varje individ ursprungligen sammanhängande paketet av skyldigheter och rättigheter som skänkte mig en sådan känsla av klarsyn. Det är otroligt hur väl jag förstår saker när jag har förklarat dem. Politikerväldet skiktar värderingarna i sina två huvudgrupper och ger rättigheterna till medborgarna och åtar sig själv skyldigheterna. Sedan skickar politikerväldet skyldigheterna vidare till skattebetalarna. Det är inte alls idiotiskt av politikerväldet utan tvärtom mycket listigt. Processen tillåter politikerna att framstå som humanitära och goda hjältar och de protesterande nettoskattebetalarna som giriga och reaktionära snåljåpar.

Folk har övertygelser. Frågan är hur de får sina övertygelser. Att skaffa sig en övertygelse är trots allt ett val eftersom man väljer bort andra, konkurrerande övertygelser. Hur går den där processen till?

Jag tror att det finns tre metoder att låta sig övertygas: vetenskapen, frälsningen och den genetiska gruppdemokratin.

Känsliga läsare kan säkert uppfatta den här texten som stötande och provokativ. Jag tror emellertid att Sverige står inför stora, kanske dramatiska, sociala förändringar och att vi därför bör tillåta oss – eller rentav tvinga oss – att tänka i ovana banor för att i bästa fall till slut treva oss fram till en bild hur vi önskar att ett framtida Sverige ska gestalta sig.

Enligt principen att repetition är inlärningens moder ska jag nu upprepa något som jag framfört tidigare och som framhålls med emfas i den studie, baserade på nyframtagen statistik från Brottsförebyggande rådet, om invandring och brottslighet som Stiftelsen Det Goda Samhället publicerade i början av juni.

Det tog ett år att göra studien eftersom det krävdes så mycket byråkrati. Till exempel var vi tvungna att gå till den statliga Etikprövningsnämnden för att söka forskningstillstånd.

Nationalekonomen Lars Calmfors skriver den 14 augusti i Dagens Nyheter att staten måste höja kapitalskatterna för att inkomstskillnaderna inte ska öka. Det bästa vore att återinföra fastighetsskatten som aldrig borde ha avskaffats. Han förklarar: