Patrik Engellau: 2. Globalismen och Politikerinternationalen

Patrik Engellau

En viktig fråga gäller relationen mellan å ena sidan de gamla socialisterna och deras ideologi socialismen och å den andra vår tids politikervälde med dess ideologi PK-ismen. En del tänkare hävdar att socialismen muterade till politikerväldet. Andra bedömare – som jag – menar att dessa rörelser är helt olika djur. Hur kan en rörelse som existerar för industriproletariatets skull vara densamma som den som för socialsekreterarnas talan?

Men idag ska jag inte vara så doktrinär utan medge att släktskap finns. När socialistpartier bildades i olika länder under 1800-talets andra hälft upptäckte de snart ett behov av att sluta sig samman internationellt för att kunna samarbeta och lösa gemensamma problem och eventuella konflikter. På det viset uppstod den socialistiska Internationalen som under diverse krångel och förvecklingar, exempelvis Sovjetunionens uppkomst, namnbyten samt uteslutningar och inval fungerat som ett slags tankesmedja för medlemspartierna.

Förenta Nationerna är en likartad men stabilare skapelse, ett slags politikerinternational. Politiker styr i alla länder, såväl demokratier som diktaturer, och FN är resultatet av att alla dessa politiker hörsammat en kallelse om att politiker i alla länder, oavsett vad de tycker, bör sluta sig samman i en Politikerinternational för sitt gemensamma bästa som är mer makt till politiker.

Tro inte att jag har något emot FN, tvärtom. Tjugosex år gammal fick jag ett jobb vid organisationens utvecklingsprogram, UNDP. Mitt uppdrag var att med säte i Rio de Janeiro utveckla Brasilien. Först bodde jag i Copacabana och sedan i Ipanema för det var ett trevligare område men det var samma strand. På morgnarna hämtades jag i bil för att åka till åka till kontoret vid Avenida Rui Barbosa tvärsöver vattnet från yachtklubben och Sockertoppen. Där satt jag och utvecklade landet. Efter två år var det klart. Jag har inget att klaga på. Hög lön och ingen skatt. Och Rio var Rio redan då.

Jag är säker på att FN har gjort andra bra saker än att anställa mig fast just nu kan jag inte komma på något. Det påstås att FN har något med freden att göra. Det är i så fall vällovligt. När Margot Wallström skulle förklara vad som menas med feministisk utrikespolitik gav hon exemplet att även kvinnor ska utbildas till fredsmäklare i FNs tjänst.

FN är en internationell motsvarighet till det svenska politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Det leds av politiker men är egentligen till för sina anställda. Det lärde jag mig på ett behagligt sätt när jag själv jobbade där.

FNs generalsekreterare är idag portugisen António Guterrez som åren 1999 – 2005 var ledare för Socialistinternationalen. Sedan var han chef för FNs flyktingkommissariat i tio år. Han förkroppsligar systemets mutation från socialism till politikervälde och ideologins förvandling från socialistisk till PK-istisk.

Exemplet Guterrez visar att socialismens eventuella förvandling till PK-ism – för dem som väljer att se efterkrigstidens västerländska idéhistoria på det viset – inte bara är något historiskt passerat på temat att en grupp judiska marxister tillhöriga Frankfurtskolan flydde till USA och utvecklade postmodernismen vid amerikanska universitet utan något som fortsatt inträffar inför våra ögon här och nu.

Till skillnad från EU som kan ge medlemsländerna order om vilka lagar och regler som ska införas – och därmed skulle platsa i denna exposé över misstänkta förbrytare mot den svenska regeringsformens huvudregel om att all offentlig makt ska utgå från folket – har FN ingen orderrätt över de nationella politikerna i medlemsländerna. Det hindrar emellertid att det mellan FNs apparater och de nationella politikerna ofta spelas ett slags ping-pong till ömsesidig glädje och nytta. I morgon ska jag exemplifiera med Barnkonventionen. Principen är att vardera sidan ska hjälpa den andra att skaffa sig större budgetar och mer makt.