Mohamed Omar: Två hundra år av sång och glädje

Mohamed Omar

Idag är det den trettionde november eller Karl den tolftes dag. För mig som upsaliensare, men egentligen för alla svenskar, så har Karl XII:s dag en stor betydelse. Det var då Glunten och Magistern möttes! Utan denna dag hade Gluntarne inte funnits och Sverige varit ett mindre lyckligt land.

Gluntarne är en sångcykel om studentlivet, som kom ut 1851. Det blev uppsaladikten par excellence och poeten Gunnar Wennerberg därmed uppsalapoeten par excellence. ”Först och främst kan man tryggt säga”, skriver poeten Einar Malm i förordet till jubileumsupplagan 1951, ”att Wennerberg med Gluntarne skapat den tidlösa, förblivande uppsaladikten, som säkerligen aldrig kommer att överträffas.”

Det ligger mycket i detta påstående även om litterär förträfflighet är svår att mäta. Men så mycket kan man säga att Gluntarne förmodligen är det mest kända av alla litterära verk om livet i den eviga ungdomens stad, möjligen i viss konkurrens av Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös.

Glunt är ett dialektord som betyder ”grabb” och han är också något naiv festprisse, medan Magistern är luttrad och lärd. Magistern får de romantiska och upphöjda replikerna medan Glunten är en mer jordnära figur. Relationen dem mellan påminner om Don Quijote och Sancho Panza.

Glunten och Magistern möttes för första gången en kall och mörk kväll i Uppsala den 30 november 1837. ”Minns du hur ödet oss förde tillhopa adertonhundra trettiosju?” säger Magistern, och Glunten svarar: ”Åh, javisst minns jag det, just Karl den tolftes dag.”

Lyssna på gluntsången ”I anledning av Magisterns och Gluntens första bekantskap”:

Det rådde en mäktig stämning den där mörka novemberkvällen. Studenterna bar facklor och fanor och gick varv på varv kring Stora torget medan de sjung Geijers dystra hymn ”Viken tidens flyktiga minnen”, som grep både Gluntens och Magisterns sinnen med ”underbar makt”.

Den trettionde november kan man tänka med tacksamhet på Glunten och Magisterns möte och all den glädje, fest och sång som det skapat i nästan 200 år. Man förstås också tänka på kung Karl och hans karoliner.

Heidenstams novellsamling Karolinerna såldes i enorma upplagor och lästes i skolan under många år. Idag är det en bortglömd bok som få unga känner till. Den danske litteraturkritikern Georg Brandes menade att Heidenstam i Karolinerna gett Sverige dess första epos. Kanske skulle man verka för att Karolinerna kunde få tillbaka något av sin ställning av nationellt epos vid sidan av Mobergs Utvandrarna? Det förtjänar den, ja, jag tycker till och med att man ska göra film av boken.

Det finns en tanke som förs fram i Karolinerna som känns angelägen i vår tid. Det är tanken om nationen som allas gemensamma hem. Hemmet är större än huset där du bor. I berättelsen ”Fångarna i Tobolsk” har löjtnant Leijon ett nattligt samtal med vännen Kraemer: ”Hemmet, ser du, det är något som begynner med ett litet frö och slutar som ett stort träd. Det begynner med barnkammaren, så växer det och blir flera rum och ett helt hus, en hel bygd, ett helt land.”

Ser man nationen, hela nationen, som sitt hem blir man en god medborgare. En som vårdar och bygger, inte en som förstör.

Hur kan man fira Karl den tolftes dag? Du kan laga en middag åt din familj och dina vänner, eller bara du och en vän, eller bara du och din moatjé/kavaljer, eller… Håll ett tal, läs ett stycke högt ur Karolinerna, sjung en sång, recitera en dikt, utbringa en skål. Det behöver inte vara stort eller påkostat. Jag kommer att göra middag åt mina barn, berätta någon historia den unge Karl, sen sjunger vi första versen ur ”Kung Karl den unge hjälte” innan jag tar fram godiset.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)