Mohamed Omar: Konflikten mellan klan och stat har kommit till Sverige

Mohamed Omar

I Göteborgs-Posten läser jag att mellan 100 och 150 personer under tisdagen (27/11) demonstrerade i Angered mot socialtjänstens beslut att omhänderta en pojke. De demonstrerande tillhörde pojkens släkt, en släkt som polisen anser styr stora delar av Göteborgs undre värld.

När jag läser den här nyheten förstår jag, liksom många andra, att släkten har invandrarbakgrund från Mellanöstern. Tidningen behöver inte skriva det. Jag förstår att den stora släktens överhuvud inte heter något i stil med Pelle Karlsson utan snarare något i stil med Muhammed eller Ali. Det beror inte på att vi är fördomsfulla eller ”rasistiska” som drar den slutsatsen, utan på att vi har kunskap som bygger på observationer och erfarenheter från det verkliga livet. Vi vet att människor från olika kulturer har olika värderingar och beter sig olika, trots att vi fått lära oss att det är olämpligt att påpeka detta självklara faktum.

Nu när de ”humanitära” öppna hjärtan-politikerna har gjort om vårt homogena hög tillits-samhälle till ett konfliktfyllt, mångkulturellt klansamhälle så måste socialsekreterarnas situation ses över. Det är – i många fall – inte samma sak att tvångsomhänderta Pelles son som att tvångsomhänderta Muhammeds son. Rädslan för Muhammeds släkt, kusinerna och bröderna, kan komma att påverka myndighetsutövningen. Ja, som det – i många fall – är i Muhammeds hemland i Mellanöstern. Med den ansvarslösa massinvandringen från Mellanöstern blir Sverige steg för steg mer som Mellanöstern. Ännu ett självklart faktum.

Släkten som demonstrerar i Angered styr enligt polisen stora delar av den undre världen. Det är alltså vad man brukar kalla en maffiafamilj. Det är illa nog. Men vad händer när man har att göra med IS-klaner? Vilket skydd har socialsekreterarna?

På skolgårdar i Göteborg leker pojkarna jihadistlekar. De skryter om pappor som slåss för IS. En undersökning, genomförd av föreningen Varken hora eller kuvad och publicerad 2016, visade att en av tio elever mellan 12 och 18 år i Göteborgs nordöstra förorter, bland annat Angered och Bergsjön, sympatiserar med IS och liknande jihadistgrupper.

Detta är alltså en av tio elever. Räknar vi bara de muslimska eleverna så är siffran självklart mycket högre! Elva procent svarade ”ja, jag har sympati” och tretton procent svarade att de kände någon annan med sådana sympatier. ”Älska islamiska staten!” skrev en elev.

”Vissa ungdomar vi mött använder ord som ’kafir’ för icke-troende människor, och de säger att sådana kan ’dra åt helvete’ och att ’IS gör egentligen rätt’ och så vidare. I en tidigare undersökning från Stockholm kunde vi även se att unga angav att de var mer religiösa än sina föräldrar”, berättade Guluzar Tarhan Selvi på Varken hora eller kuvad.

Jihadismen och gangsterismen är inte heller helt skilda världar. I boken Jihadi Cool (2016) beskriver journalisten Magnus Sandelin bland annat hur jihadismen blivit något coolt för vissa värstingar i ”orten”. Jihadisten är en ”gangster”, i betydelsen någon som vissa unga grabbar med muslimsk invandrarbakgrund ser upp till:

”Jihadister från Sverige som strider för Islamiska staten kan få en form av rockstjärnestatus bland ungdomar, och det anses häftigt att ha extrema jihadistsymboler i mobilen eller på sociala medier.”

Det vi ser i Angered tycks vara en konflikt mellan stat och klan. Statens lagar står i motsättning till klanens rättsuppfattning. Och klanen hyser ingen respekt för ”svennarnas” lagar. Att flera klanmedlemmar förmodligen har ett svenskt pass eller ett svenskt medborgarskap betyder föga i sammanhanget. Ja, de kan till och med ha åkt tunnelbana i Stockholm.

På den tiden jag var muslim och rörde mig i moskéer mötte jag ofta oroliga föräldrar. De var oroliga för att barnen skulle försvenskas, glömma sitt ursprung och sin islamiska tro. Vissa skickade sina barn till hemlandet för att de skulle få gå i Koranskola och lära sig sitt språk, andra funderade ständigt på olika arrangemang för att stärka barnens band till hemlandet.

Hos de föräldrar som bar på denna oro fanns ett dilemma som ständigt återkom, det att man uppskattade välfärden i Sverige, men inte kulturen som man såg som ett hot.

I moskéerna gick det jämt rykten om muslimska barn som omhändertagits av socialtjänsten. Det hette att ”svenskarna tar våra barn” och den ena konspirationsteorin var stolligare än den andra. Vissa trodde att ”svenskarna” inte fick så många barn eftersom de var förbannade av Gud på grund av sitt syndiga leverne. Men detta bekymmer löste de genom att ta hit invandrare och stjäla deras barn.

Flera av dem jag pratade med i moskéerna hade märkliga idéer om vad svensk invandringspolitik handlade om. Att skälet skulle vara humanitärt var det få som trodde på. Istället spekulerade man om de otrognas dolda och illasinnade motiv. Föräldrar som fått sina barn omhändertagna kom till moskén för att få råd och stöd. Imamen tog alltid deras parti oavsett omständigheterna.

Det var alltid ”svenskarnas” fel. Papporna fick stå inför församlingen och berätta om hur ”svenskarna” behandlat dem illa för att de var muslimer och hur deras stackars barn nu skulle tvingas växa upp bland svenskar och matas med fläsk och förmodligen också utsättas för sexuella övergrepp. Sådana var ju svenskarna. Papporna grät och trosbröderna i församlingen kom fram och kramade och tröstade dem.

Moskéerna hjälpte ibland föräldrarna att anordna demonstrationer mot socialkontoret. Man hade med sig plakat och stod och skanderade. Och ringde och mejlade de socialsekreteraren. De såg också till att föräldrarna fick komma i kontakt med medier i islamvärlden, framför allt arabiska, där de fick berätta om vilket lidande de upplevt i de otrognas land.

På YouTube fanns tidigare ett klipp med Uppsalamoskéns imam Ahmad Al Saegh. Det är inspelat i december 2012, han befinner sig på vallfärd i Mecka och blir intervjuad i den islamiska satellittevekanalen Iqraa. Samtalet handlar om muslimernas situation i Sverige. Han får frågan om han tycker det finns ”frihet” för muslimer där. En sak som begränsar muslimernas religionsfrihet, säger han, är att små flickor som täcker sitt hår får frågor i skolan, som ”Måste du bära den?” Föräldrarna känner inte att de är fria är uppfostra barnen som de vill. Sedan tar han upp det där med att svenska myndigheter tar barn från muslimska föräldrar och placerar dem hos icke-muslimska familjer där de byter namn på dem och lär dem att avsky islam. Detta är särskilt riktat mot muslimska familjer, påstår han.

En artikel på samma tema kunde man läsa i tidningen Islam & Politik som gavs ut av den kristna socialdemokratiska organisationen Broderskap. Tidningen kom ut med ett nummer i ramadan (augusti) 2010 och chefredaktör var den S-märkta ledarskribenten Somar Al Naher.

I artikeln ”Omhändertagna på suspekta grunder” menar Omar Mustafa, då ordförande för Islamiska Förbundet, att det finns ett nätverk av pingstvänner inom socialtjänsten som systematiskt tvångsomhändertar muslimska barn. ”Vi har under våren fått olika vittnesmål om att socialtjänsten i Sigtuna systematiskt ska ha omhändertagit muslimska barn och omplacerat dem i icke-muslimska familjer. Muslimerna i kommunen menar att över 30 barn har blivit drabbade.”

Föräldrarna är helt oskyldiga och omhändertagande beror istället på ”muslimfientlighet”, något de ”drabbade” familjerna vittnat om. Han citerar en förälder som menar att socialtjänstens syfte med omhändertagande är ta barnen från de muslimska föräldrarna, alltså för att de är muslimer. ”Vi har till exempel hört hur socialsekreterare som är aktiva i pingströrelsen”, fortsätter han, ”konsekvent placerar muslimska barn i olika pingstfamiljer i syfte att ’omvända’ dem.”

I Göteborgs-Postens artikel om protesterna i Angered beskrivs bara släktens missnöje med socialtjänstens åtgärd. De ”rasifierade” är ju alltid offer i den postkoloniala världsbilden präglad av evig ”vit skuld”. Även när de är gangsters eller jihadister, eller både och, som i Jihadi Cool.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)