Bitte Assarmo: Mesighet är inte alls det som främst kännetecknar svenskarna

Bitte Assarmo

Att svenskar är bland de värsta rasisterna i världen, det har vi fått höra av diverse viktigpettrar i åratal. Eftersom det inte stämmer med verkligheten har det följaktligen gått inflation i begreppet och idag fnissar folk i allmänhet hånfullt när kultureliten med flera slänger ur sig grundlösa anklagelser till höger och vänster. Nackdelen är förstås att den som rapporterar om reell rasism lätt antas ropa ”vargen kommer” rakt ut i luften, men det är en annan sak.

Men det finns också ett annat fenomen, som i mina ögon är lika absurt och lika nedsättande, och det är att förvånansvärt många människor beklagar sig över att ”vi svenskar är så mesiga”. Svenskar kan inte säga ifrån, inte stå upp för sig själva, utan låter sig köras över utan protester, läser jag ständigt i kommentarsfälten på sociala medier. Hur kan vi vara så dumma och menlösa att vi accepterar Decemberöverenskommelsen, Januariöverenskommelsen, straffrabatten för unga kriminella, frisläppandet av dem som ska utvisas, rån, våldtäkter…? Die dumme schweden, liksom.

Själv ser jag främst andra egenskaper hos mina landsmän. Jag ser tålamod, tolerans, vänlighet – jag ser godmodiga människor som inte är särskilt snara till vare sig vrede eller hat, och än mindre till att ta till nävar (eller vapen) i onödan. Ett strävsamt folk, som biter ihop och jobbar på för att förkovra sig och ta hand om de sina. Goda egenskaper. Egenskaper som en gång hjälpte till att bygga det här samhället med dess välstånd och dess jämlikhet. Egenskaper som, tror jag, de flesta av oss uppskattar och känner oss hemma med.

Så varför ska vi ständigt kritisera oss själva genom att framhäva att vi är mesiga? Varför sträcker vi inte istället på oss och säger ”Vi svenskar är så tålmodiga av oss” eller ”Vi svenskar är generellt rätt schyssta och fridsamma” eller ”Vi ägnar oss inte åt att  att hota med att k****a varandras mödrar”? Vi är lugnare än så, har generellt rätt lång stubin och låter oss inte provoceras i onödan.

Under den stora utvandringen fick fattigdom, svält och ojämlikhet en fjärdedel av Sveriges befolkning att emigrera – men tre fjärdedelar stannade kvar och byggde upp ett nytt samhälle. Det är deras land vi har att förvalta idag. Men vi har, tycker jag, också en plikt att förvalta de egenskaper som gjorde dem till de fantastiska samhällsbyggare de var.

Om de som stannade kvar kunde skapa ett jämlikt land av sin fattiga och av orättvisor präglade samtid så kan också vi skapa förändringar. Att vi kanske skyndar långsamt – inte hetsar upp oss och ändrar ståndpunkt en gång i kvarten, startar våldsamma revolutioner och kontrarevolutioner eller beväpnar oss i onödan – hindrar inte förändringar. Det ser vi exempel på med jämna mellanrum, då opinionssiffror presenteras.

Naturligtvis finns det drag av mesighet och menlöshet in absurdum i det moderna svenska samhället, det nekar jag absolut inte till. Det räcker med att se Mikael Damberg i knytblus, och Dan Eliasson i armband för att förstå att mesigheten blivit något av en dygd i politiskt korrekta kretsar. Men även om mesigheten premieras i offentliga sammanhang så behöver vi faktiskt inte anamma den. Jag tror heller inte att vi har anammat särskilt mycket av den, vi som befinner oss i verkligheten. Poliser som rider runt på käpphästar för att skapa trygghet i utsatte områden, eller rosenkindade socialsekreterare som köper mjuka leksaksnallar till överåriga baaarn, är faktiskt i minoritet och väcker knappast beundran någon annanstans än på en och annan tillrättalagd kultursida.

I verkligheten är majoriteten av alla män och kvinnor just män och kvinnor. Det är vad jag tror. Vad jag måste tro. Godmodiga, lugna, toleranta, strävsamma. Precis som de var, som en gång byggde Sverige. Att acceptera den mesighet som bara kännetecknar en politiskt korrekt minoritet, att slå ner blicken och skamset påstå att ”vi svenskar är så mesiga”, är inte rätt sätt att förvalta arvet efter dessa enastående samhällsbyggare. Vi har ärvt så mycket mer av dem.

Byt ut de negativa epiteten mot positiva istället, och gläds åt ditt kulturarv och din historia. Även om det kan verka som om dagens politikervälde kommer att behålla makten för evig tid så har historien visat att vi svenskar är fullt kapabla att att förändra samhället. Men då måste vi också hålla huvudet högt och sprida hopp istället för deppigt missnöje.