Patrik Engellau: Socioekonomiska faktorer

Patrik Engellau

Den av staten omhuldade förklaringen till brottslighet är så kallade socioekonomiska faktorer. Till exempel har justitieminister Morgan Johansson sagt att man inte behöver göra några vetenskapliga studier om exempelvis kopplingen mellan invandring och kriminalitet eftersom ”minoritetsgrupper” visserligen ”är överrepresenterade i kriminalstatistiken” man att överrepresentationen försvinner när ”man rensar för socioekonomiska faktorer”. Det betyder att om folk med svenskt ursprung hade levt under samma ekonomiska villkor i samma sorts områden och med samma kulturella förutsättningar som folk med utländskt ursprung så hade svenskarna varit lika kriminella som invandrarna. 

Enligt mina ovetenskapliga undersökningar som har bestått i att jag frågat bekanta om de har någon uppfattning i frågan så har jag kommit fram till att justitieministerns synsätt har ett ganska brett stöd. Många människors mening är, enligt mina otillförlitliga studier, att det liksom är självklart att fattigdom, dåliga skolresultat, arbetslöshet bland föräldrarna med flera sådana olyckliga omständigheter predisponerar ungdomar för brottslighet.  

Det är alltså uppförsbacke att argumentera för att brottsligheten i huvudsak beror på något annat än oförmånliga socioekonomiska faktorer men efter att ha övertänkt saken gör jag det i alla fall. Att den allmänna meningen instämmer med justitieministern – om den nu gör det – är ungefär som att alla människor fram till Kopernikus, Bruno och Galilei ansåg att jorden stod still och det övriga världsalltet snurrade kring vår planet. Det sa sig självt. Man såg ju tydligt att solen gick upp i öst och ned i väst.  

Utgångspunkten för mitt resonemang är att kriminalitet är ett objektivt sett mycket dåligt karriärval för en ung människa. Brottslingar får kortare liv och sämre livsinkomst än vanliga knegare. Visserligen kan de göra tillfälliga stötar och plötsligt bli stadda vid kassa och pråla med guldklockor, tyska lyxbilar och snygga fnask men de riskerar hela tiden att ohederliga kollegor snor dem på pengarna och möjligen torterar dem till döds för påstådda obetalda skulder eller någon sorts ärekränkning.  

Unga människor som växer upp i så kallade utsatta områden kan inte vara omedvetna om detta. När de planerar sitt framtida yrkesliv borde de – under förutsättning att de har åtminstone genomsnittlig fattningsförmåga – bättre än ungdomar i medelklassområden, som inte sett några liv i brottslighet på nära håll och därför kan tänkas romantisera om kriminalitetens fördelar, vara helt på det klara över vilket slags framtid de dömer sig själva till om de struntar i läxorna och hotar rektor med kniv i stället för att lära sig Hallands floder och de tyska verben och förbereda sig för ett liv som revisor eller undersköterska med familj och bostad i ett trevligt villaområde 

Här ligger några hundar begravda. Den första hunden är att Morgan Johansson har fel. Överrisken för brott hos invandrare och deras barn försvinner inte ur statistiken även om man gör aldrig så noggranna rensningar för socioekonomiska faktorer (som jag i alla fall anser vara ett slags till vetenskap förklätt humbug, men det är en annan sak). Den andra hunden är att det svenska samhället utan Morgan Johansson-förklaringen står helt borttappat och renons på trovärdiga tolkningar av ett statistiskt och empiriskt faktum, nämligen överrisken i brott för folk med utländsk bakgrund.  

Nu ska jag återigen – för oklart vilken gång i ordningen – göra mig omöjlig genom att framföra politiskt inkorrekta observationer. Jag skrev alldeles nyss att ungdomar som lever nära brottsligheten av egen kraft borde fatta att till varje pris undvika den livsbanan under förutsättning att de har åtminstone genomsnittlig fattningsförmåga. Men de kanske inte har genomsnittlig fattningsförmåga. Det är kanske där skon klämmer.  

Dagens dominerande tänkande bland svenska kriminologer och politiker är alltså att brottslighet förklaras med socioekonomiska faktorer. Men detta är inte den enda möjliga förklaringen. Det finns andra, framför allt äldre och framför allt utländska, kriminologiska skolor som hävdar att brottslighet kan vara exempelvis ärftligt och kulturellt betingad. Man skulle kunna tro att de bättre förklaringarna – i förklaringarnas stora inbördes kamp för överlevnad – skulle slå ut de sämre förklaringarna men det kan man inte vara säker på. I Leif GW Perssons memoarer om Wille Vingmutter skriver han så här: 

Den idag förhärskande kriminologins förmåga att förklara vad… skillnader i brottslighet mellan olika individer beror på är heller inte imponerande. Det genomsnittliga förklaringsvärdet – det vill säga den andel av den individuella variationen i kriminalitet som förklaras av de vanliga sociala och psykologiska bakgrundsfaktorerna – ligger kring femton procent medan åttiofem procent av variationen kvarstår som oförklarad… Om jag nu ska lägga sten på [de moderna kriminologernas] börda är det även så att de genetiska, medicinsk och psykiatriska förklaringsmodeller som [tidigare kriminologer] använde sig av ger mer än dubbelt så höga förklaringsvärden, drygt trettio procent i snitt för traditionella brott i gemen – som stölder, skadegörelser, bedrägerier och våldsbrott – och närmare femtio procent för våldsbrotten enbart. 

Den som är exempelvis genetiskt eller medicinskt predisponerad för brottslighet kan kanske inte förväntas göra den rationella kalkyl kring sina framtidsutsikter som jag nyss redovisat.  

Men om vi nu kan tänka tanken att Morgan Johansson och hans statsfinansierade kriminologer har fel – eller i varje fall mindre rätt än anhängare av vissa konkurrerande kriminologiska skolor – har vi fått ett jättelikt problem på halsen. Hur kan vi i så fall förklara att den sämre teorin inte blivit utslagen utan tvärtom vunnit så tydligt burskap i Sverige? 

Jag har två förklaringar som egentligen är densamma. 

Den första förklaringen är den alternativa tolkningen så sjukt politiskt inkorrekt att den knappt går att uttala bland civiliserade människor. Om du inte förstår vad jag menar så kan du gå in fikarummet på jobbet och deklarera för kollegorna att brottsligheten i Sverige troligen beror på dåliga medfödda anlag hos brottslingarna. När du ser kollegorna kippa efter andan kommer du att förstå vad jag menar. 

Den andra förklaringen är min ständigt återkommande och i min skalle ständigt bekräftade, nämligen att Sverige styrs av ett politikervälde med vidhängande välfärdsindustri och att denna maktapparat håller sig med en ideologi – PK-ismen – som förklarar saker på ett sådant sätt att alla fattar att maktapparaten måste ha mer makt. Socioekonomiska faktorer är mums för politikerna och det välfärdsindustriella komplexet ty socioekonomiska faktorer kan bearbetas med den etablerade arsenalen av sociala insatser typ nya hus, högre bidrag, mer utbildning och fler terapeuter medan en socialsekreterare står hjälplös inför ärftliga anlag och därför inte tål att ens höra talas om dem.