De som följer den här bloggen kanske har noterat att jag har ett stort intresse för svenska högtider och traditioner. Jag har vid några tillfällen meddelat att jag håller på med en bok över ämnet. Det skulle vara en bok med lite historisk bakgrund, men framför allt praktiska råd om hur man som sekulär och modern svensk kan göra. Det ska gå att fira enkelt och billigt. Men stort också!

Boken skulle innehålla dikter, sånger, berättelser och mat för varje tillfälle. Det är många dikter! Poesi och fest hör ihop. Forntidens skalder hölls högt, och de var oftast knutna till någon kung eller jarls hov. ”Av alla hirdmännen värderade kungen mest sina skalder. De satt i det andra högsätet”, heter det redan om Harald Hårfagre, som levde i slutet av 800-talet.

Men det finns redan högtidsböcker? Jo, det stämmer. Men ingen som jag har tittat på har uppfyllt mina förväntningar. De har ofta varit ängsligt anpassade till mångkulturalism och politisk korrekthet och saknat sverigevänlig glädje. I vissa nya böcker om svenska högtider har jag hittat kapitel om islamiska högtider som ramadan…

Något sådant kapitel skulle ni inte hitta i min bok. Min, hade jag tänkt, skulle vara glad, frimodig och sverigevänlig. Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir eller som det står i Havamal: ”Människa är människas glädje”.

En bok till exempel, Den svenska högtidsboken, verkar vilja vara något slags sekulärt alternativ till den svenska psalmboken. Den har ungefär likadant format, lika tunna blad och lika många sidor som psalmboken. Förordet är skrivet av bokens redaktör Göran Palm, poet med mera. Även känd som ledande profil inom kulturvänstern á la 68.

Boken gavs ut i samarbete med Förbundet Humanisterna år 2000 i samband med kyrkans skiljande från staten. Meningen var att fylla behovet av alternativa ceremonier för livets högtider för folk som inte går i kyrkan. Där finns till exempel förslag på hur en ”namngivningsfest” kan gå till för de som inte vill döpa sina barn på kristet vis, men ändå vill ha en ceremoni. Det ges förslag på dikter att deklamera och sånger att sjunga.

Idén är bra, det postkristna Sverige behöver ceremonier. Men boken är problematisk, då den samtidigt är politiskt vinklad. Det första som slår en när man tittar i innehållsförteckningen är det märkliga urvalet. I en bok om svenska högtider hittar man följande:

Internationella kvinnodagen

Världsbokdagen

Världsmiljödagen

Internationella fredsdagen

Internationella barndagen

FN-dagen

Jag som trodde att FN-dagen var en internationell dag, inte en svensk högtid. Att första maj finns med har jag ingenting emot, då det är en urgammal fest för att fira våren och grönskan. Men det är inte denna kulturella, ursvenska och ureuropeiska aspekt, som betonas i boken, utan i stället betonas dagens moderna socialistiska och internationalistiska aspekt. Kapitlet inleds med ett citat av socialisten Henrik Menander: ”Människovärdet vi fordra tillbaka. Kämpa för rättvisa, frihet och bröd”. Så följer Menanders sång ”Arbetets söner”. Som om det inte var nog, så följer ett utdrag ur Marx och Engels Kommunistiska manifestet.

Flera svenska högtider med lång tradition saknas i boken, men FN-dagen finns med. Hade det inte varit rimligare att plocka ur det kapitlet och infoga ett om Mårten Gås i stället? Konstiga prioriteringar för en bok som vill vara en någorlunda komplett handbok för sekulära svenskar. Gå ut på stan och fråga folk om de kan nämna några svenska högtider. Ytterst få, sannolikt ingen, kommer att svara FN-dagen.

I kapitlet om Sveriges nationaldag börjar författarna med att påpeka att dagen är ny, liksom för att minska dess värde. Sedan ifrågasätter man om svenska folket överhuvudtaget har någon lust att ”hylla sitt fosterland” som man gör i andra länder. Vi är ju lite annorlunda. Nationalsången, sägs det, sjunger man bara på idrottsevenemang.

Så går manin på hur svenska folket tycks ha ett ”kluvet förhållande till egen svenskhet” och därpå följer ett stycke om om hur rasister och nynazister egentligen är osvenska och att den sanna svenskheten går ut på att ha en ”generös invandrings- och flyktingmottagning” som påstås ha ”berikat” landet i ”århundraden”. Nationaldagen, säger man, bör göras till en välkomstfest för nya svenskar.

Man har alltså ungefär en sida på sig att berätta om nationaldagen i en bok om svenska högtider och väljer då att 1) betona att vi inte är så fosterländska, 2) vi har ett kluvet förhållande till vår svenskhet och 3) invandring berikar 4) dagen ska vara till för att fira nya svenskar. Är det här rätt prioriterat?

I kapitlet om FN-dagen ”problematiseras” inte FN på samma sätt. Här klagar man i stället över att inte tillräckligt många firar FN-dagen. Dikterna och sångerna i detta kapitel är enbart hyllande, inte ifrågasättande eller ironiska. Där finns lovsånger till idén om en värld utan gränser. FN-dagen ska omges av ett slags religiöst allvar, som den svenska nationaldagen inte tycks förtjäna. För bland de rekommenderade dikterna och sångerna i kapitlet om nationaldagen hittar man både ironiska och kritiska dikter.

Författarna klagar över att för få firar FN-dagen samtidigt som man lojt konstaterar att svensken inte gärna ”hyllar sitt fosterland”. Varför klagas inte över det? Boken har en agenda, och det är inte att främja glädjen över att vara svensk. Min bok däremot, skulle sprudla av svensk glädje. Nu blir det ingen bok. Det blir en sajt i stället!

Jag har under ungefär ett år (kanske längre…) arbetat på en sajt om högtider som heter ”Festa svenskt året runt”. Den är inte färdig än. Jag hittar ständigt nya saker. Det finns flera anledningar till att jag gör en sajt i stället för en pappersbok.

1) Det får plats mer. Det finns ett enormt antal dikter, sånger och berättelser. (Ja, svenskar har en kultur).

2) Det är lättare att söka i en sajt än i en pappersbok.

3) Jag kan ändra och lägga till nya saker.

4) Man kan upprepa sig. Till exempel kan jag ha delvis samma text på sidan om ”Dymmelonsdagen” som på sidan om ”Skärtorsdagen”. Det hade man inte kunnat unnat sig på papper, utan fått hänvisa i stället.

När jag läser gamla böcker hittar jag ibland skildringar av högtider, sånger och dikter som jag vill ha med. Många saker finns inte på Internet, så jag får skriva av dem och lägga upp på min sajt. Men samtidigt vill jag inte ha med för många obskyra saker, jag vill gärna ha sådant som folk känner igen.

Jag har inte med FN-dagen på min sajt, däremot Engelbrektsdagen, Gustaf Adolfsdagen och 30 november. Och mycket annat roligt. På högtiderna ska man ha roligt, men de kan samtidigt vara nyttiga genom att inspirera till att lära sig mer om svensk historia. Så här skrev Geijer om historiens betydelse:

”Vart och ett folk lever ej blott i det närvarande, utan även i sina minnen: och det lever genom dem. Varje generation fortplantar sig ej blott fysiskt utan även moraliskt i en annan: den överlämnar sina seder, sina begrepp. Det är denna fortgående tradition, som i olika tider likväl alltid gör folket till ett, den utgör dess oavbrutna medvetande av sig själv som Nation; den utgör, för att så säga, dess personlighet.”

På min sida om första maj nämner jag inte ens tråkiga socialistiska demonstrationer. Jag har bara med de roliga sakerna, så som första maj en gång var. Den upsaliensiske kulturpersonligheten Thekla Knös – hon hörde till kretsen kring Geijer – berättar i sina barndomsminnen, publicerade 1868, att man på första maj brukade ropa till varandra ”Vakna, det är första maj”.

Så här firade studenterna första maj firades i Uppsala: ”ja, der jubla studenterne, och fanor fladdra och vårsånger ljuda och ett brokigt tåg af hjeltar och amazoner, gudar och gudinnor visar sig på gamla Fyris vall. Der ha de roligt!”

Än så länge är sajten hemlig. Jag meddelar när den blir offentlig. Den kommer vara gratis.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)