Patrik Engellau: Samhällsberättelser

Patrik Engellau

Postmodernisterna har rätt i att det kan var svårt att fastställa någon sanning om samhällets konstruktion och att tolkningen ofta handlar om att välja mellan två eller flera berättelser som någorlunda stämmer med empiriska fakta. Till exempel kan det kapitalistiska samhället tolkas efter det marxistiska mönstret, där arbetarklassen levererar ett ekonomiskt överskott till kapitalisterna som använder överskottet både till att investera i ny produktion och till ett liv i bäverkrage och annan lyx såsom rysk kaviar och juveler till frun. Men fakta duger även till motsatt historia à la Joseph Schumpeter där kapitalisterna är framstegets rallare som i kraft av sitt entreprenörskap för mänskligheten framåt och skapar sysselsättning åt de svältande massorna.

Även vår tid har sina olika berättelser även om kontrahenterna inte längre är entreprenörer och proletärer utan å ena sidan politiker som tar hand om det ekonomiska överskottet, i vårt land nästan halva BNP, och å den andra den nettoskattebetalande medelklassen. I själva verket tror jag att detta är det moderna västerländska samhällets grundkonstruktion sedan demokratins genombrott och att vår tids samhällsdebatt i alla moderna västländer handlar om att konstruera berättelser som tolkar verklighetens faktiska händelser mot denna bakgrund.

Hur ska man exempelvis tolka de plötsliga och oväntade demonstrationer och kravaller som under hösten drabbat Chile (eller de gula västarnas upplopp i Frankrike som verkar vara ett parallellfall)? Här har politiken sin tolkning och medelklassen en annan.

Det råder ingen tvist om att den utlösande faktorn till oroligheterna i Chile var att priset på tunnelbanebiljetterna i huvudstaden Santiago ökade från 800 pesos till 830 pesos. Men hur kan en prishöjning på motsvarande 40 öre leda till så våldsamma bråk att åtskilliga chilenare dog och staten tvingades sätta in både polis och militär? Varför var folk så arga att Chiles president ansåg sig nödsakad att ställa in två betydelsefulla internationella toppmöten, dels en sammankomst med regeringschefer från 21 länder inom Asia-Pacific Economic Cooperation där Kina och USA förväntades röka den första fredspipan efter tullbråken, dels COP25, FNs årliga miljöcirkus som drar runt 20 000 delegater (och dit Greta Thunberg var på väg)?

Politikernas förklaring, som också presenterats som oroligheternas huvudorsak i svensk press, är att chilenarna är rasande på grund av bristen på ekonomisk jämlikhet i landet. De rika är för rika och de fattiga för fattiga och klyftan är olidlig. Den förklaringen passar politikerna

eftersom den utpekar en del av skattebetalarna, nämligen de rika, som orsak till problemen och dessutom identifierar en lösning som tilltalar politikerna nämligen högre skatter, särskilt på de rika. Detta var också vad landets president lovade demonstranterna förutom att återställa t-baneavgiften till de ursprungliga 800 pesona.

Den andra sidans tolkning kan ha redovisats i svenska media men det har jag i så fall inte uppmärksammat. Däremot förekommer den både här och där i utländsk press och den utpekar den chilenska regeringens klimatpolitik som orsak till väldiga prisökningar som drabbat befolkningen under många år då de chilenska politikerna försökt göra en energiomställning som tycks påminna om den tyska Energiewende och som gått ut på att byta fossila energikällor mot sol och vind. Chiles ledare har fått mycket beröm för sina insatser av internationella klimatorganisationer. Exempelvis fick Chiles förra president Michelle Bachelet för två år sedan den prestigefyllda utmärkelsen Champion of the Earth – ett slags nobelpris i miljö – för att Chile så snabbt bytt billig fossil energi mot betydligt dyrare sol- och vindkraft.

Men det chilenska folket var, enligt denna tolkning, inte lika förtjust som Greta Thunberg kanske hade varit. På ett år har elpriserna i landet gått upp med ungefär 20 procent och regeringen hade deklarerat ytterligare en ytterligare höjning med tio procent – något som togs tillbaka under demonstrationerna. Det var ungefär som när Emmanuel Macron skrinlade sina klimatplaner när de gula västarna härjade som värst.

Vad vet man? Är chilenarna upprörda för att det finns snorrika personer i landet eller för att priserna går upp när fossilerna ska fasas ut? Det är bara att välja berättelse.