Skolverket har beslutat att den svenska nationalsången inte längre ska finnas med i kursplanen för den svenska grundskolan. Och det är inte bara nationalsången som kan komma att få stryka på foten i Skolverkets iver att slå sönder det svenska kulturarvet. Även de vanligaste psalmerna och den svenska barnvisetraditionen tycks irritera den ansvariga myndigheten, så istället har man valt den ytterst vaga och flytande formuleringen ”musik som knyter an till elevens vardagliga sammanhang och musikaliska traditioner vid olika högtider”.

Skolverkets Anna Westerholm, avdelningschef för läroplaner, menar att man helt enkelt inte behöver formalisera musiken mer än så, eftersom nationalsången ändå kommer att finnas kvar i undervisningen. Att ordet inte finns med är inte samma sak som att det är struket, säger hon.

Försåtligt nog utelämnar hon det faktum att det med den nya formuleringen finns utrymme för tolkningar. Därmed kommer vi med största sannolikhet att få se stora skillnader på hur olika skolor ser på nationalsången och andra viktiga delar av det svenska kulturarvet. Är det verkligen någon som tror att en religiös friskola, med en rektor som håller religionen högre än den svenska kulturen, överhuvudtaget skulle uppmuntra till inlärandet av den svenska nationalsången eller de klassiska svenska barnvisorna?

Många har naturligtvis – och med rätta – protesterat mot Skolverkets nya tilltag. Men de stora plattformarnas pk-lakejer är snabbt framme till Skolverkets försvar, som Expressens Lars Lindström till exempel. Så snart det blev uppenbart att de vanliga svennebananerna tycker att nationalsången faktiskt bör finnas med i läroplanen tog han tillfället i akt att framstå som radikal, cool och avspänd. Hans text fick titeln ”Så många saker som är viktigare att lära våra barn än att sjunga nationalsången”, för att låta påskina att de – vi – som ifrågasätter Skolverket är lite tröga och bakom flötet.

Lars Lindström förklarar förnumstigt att han minsann sätter omtanken först: ”Hur viktig den är för att samhället ska fungera. Hur lär vi våra barn omtanke? Hur lär vi dem hänsyn?” frågar han sig bekymrat och fortsätter att redogöra för sådant som är ”tusen gånger viktigare än en nationalsång: alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, solidaritet mellan människor.”

Texten är både enfaldig och dåligt formulerad. Men Lars Lindström har en mycket tydlig agenda. Det han med stor iver ägnar sig åt är att misstänkliggöra alla som värnar nationalsången och det svenska kulturarvet, och kategorisera dem som motståndare till solidaritet och jämställdhet. Syftet är sannolikt att försöka skrämma dem till tystnad, för vem vill bli anklagad för att vara hänsynslös och osolidarisk?

För några år sedan kunde nog texten ha fått önskad effekt, åtminstone delvis. Idag ser situationen lite annorlunda ut. Människor är inte längre rädda för pompösa skribenter som Lars Lindström utan rycker mest på axlarna åt alla anklagelser som haglar så fort man värnar något som är traditionellt svenskt. Vi vet att man kan älska det svenska kulturarvet samtidigt som man är både solidarisk och jämställd och vi låter inte infantila mallgrodor skrämma in oss i ett mörkt hörn.

Vad varken Skolverkets ansvariga eller Lars Lindström förstår är att nationalsången är en av många viktiga kuggar i det kulturarv som kan förena etniska svenskar med nya svenskar. Det är nämligen bara det svenska kulturarvet vi kan ha gemensamt. Vi som är födda med det – och de som måste lära sig det. Det finns helt enkelt inget annat alternativ, om vi ska kunna minska motsättningar och polarisering. Och ju fler utlandsfödda barn vi får i de svenska skolorna, desto viktigare är det att det svenska kulturarvet blir till norm.

Istället gör Skolverket precis tvärtom och skapar nya möjligheter för skolledare med egna agendor att undanhålla sina elever den svenska kulturen. Skolverket strävar helt enkelt efter att slå sönder det svenska kulturarvet för att istället försöka skapa en ny, postmodern kultur där alla kulturyttringar – den jämställda svenska såväl som de mest ojämställda vi har sett på senare år – ska betraktas som en enda stor svensk kramkultur. Och det är käpprätt åt helsike.