Patrik Engellau: Utvisningsfrågan borde jämställas med Bilprovningen

Patrik Engellau

Sex radikala islamistiska män varav fyra imamer verksamma vid moskéer i Sverige har av flera svenska rättsinstanser inklusive regeringen dömts till utvisning på grund av att de enligt lagen om särskild utlänningskontroll befunnits utgöra säkerhetshot mot Sverige. Migrationsöverdomstolen har dock inhiberat utvisningarna enligt 12 kap 1 § Utlänningslagen som förbjuder utvisning till länder där någon form av kroppsstraff eller tortyr kan befaras. Islamisterna kommer från länder där exempelvis tortyr kan förekomma. Därför har islamisterna släppts på fri fot i Sverige.

Den som besvärar sig med att läsa Migrationsöverdomstolens sex domar kan göra tre intressanta observationer:

  1. Migrationsverket anser i samtliga fall att utvisning inte kan verkställas eftersom de utvisade riskerar kroppsstraff i sina hemländer.
  2. Säkerhetspolisen anser i åtminstone fyra av fallen att verkställighetsförbud inte föreligger och att utvisningarna därför kan genomföras.
  3. Migrationsöverdomstolens bedömningar är med något undantag sekretessbelagda. Man får alltså inte veta hur domstolen tänkt. Svensk domstol fattar beslut på hemliga grunder. (Min tanke svindlar. Hade ens Stalins Moskvarättegångar hemligstämplade domar?)

Många bedömare betraktar detta som utslag av monumental svensk flathet. Politiker försöker skära pipor i vassen. Inrikesminister Mikael Damberg säger enligt Svenska Dagbladet att ”regeringen måste följa Migrationsöverdomstolens bedömning men vi arbetar för att dessa hinder ska kunna undanröjas”.

Jag tror inte alls att regeringen arbetar för att dessa hinder ska kunna undanröjas eftersom det skulle, vad jag kan bedöma efter att ha konsulterat sakkunniga jurister, förutsätta en mindre revolution i politikerväldets idévärld.

Om man följer frågans juridiska rottrådar kommer man förstås fram till efterkrigstidens humanistiska grundbult, FNs allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna vars femte artikel förklarar att ”ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning”. I fjortonde artikeln förklaras först att var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl och sedan att denna asylrätt inte får missbrukas: ”Denna rätt får inte åberopas vid rättsliga åtgärder som genuint grundas på icke-politiska brott eller på gärningar som strider mot Förenta Nationernas ändamål och grundsatser”.

Bara ett par år efter grundbulten kom FN:s flyktingkonvention (Genèvekonventionen) från 1951 som behandlar begreppsparet asyl/missbruk av asyl i samma anda men med andra formuleringar. Där står i artikel 33 att utvisning inte får ske till område där den utvisades ”liv eller frihet skulle kunna hotas”. Men i nästa stycke tas tempo tillbaka: ”Denna bestämmelse må likväl icke åberopas av flykting, vilket det föreligger skälig anledning att betrakta som en fara för det lands säkerhet i vilket han uppehåller sig”. Om detta varit det enda regelverket hade Sverige inte haft några problem med utvisningarna.

Men det har runnit mycket vatten under broarna sedan FNs allmänna rättighetsdeklaration och Genèvekonventionen. Mönstret verkar ha varit att någon internationell sammanslutning, till exempel FN, formulerat deklarationer och konventioner som sedan implementerats i ett antal länder, normalt med Sverige i täten. Jag skulle misstänka att Sverige, sedan länge med ambitionen att vara en humanitär stormakt, i många fall varit drivande i det internationella organet för att få deklarationerna och konventionerna på plats.

Sedan blir regelverket mer specifikt. Skulle det finnas några gränser för värdländernas rätt att ingripa mot missbruk av asyl, till exempel genom att utvisa missbrukarna till sina ursprungsländer? I december 1984 antog FN sin ”Konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning”. Sverige hängde på låset och antog konventionen i februari 1985 trots att den inte trädde i kraft förrän två och ett halvt år senare. Tredje artikeln stadgar följande (efter det att andra artikeln ålagt undertecknande konventionsstat att förhindra tortyr inom sitt eget territorium):

Ingen konventionsstat skall utvisa, återföra eller utlämna en person till en annan stat, i vilken det finns grundad anledning att tro att han skulle vara i fara för att utsättas för tortyr.

Detta kom nästan omedelbart – genom proposition 1985/86:17 – att inkorporeras i svensk lagstiftning. Implementeringen kan se ut som en tvångströja som omöjliggör utvisning till exempelvis Egypten. I den nu gällande varianten av Utlänningslagen står det nämligen så här i 12 kap. 1 §:

Avvisning och utvisning av en utlänning får aldrig verkställas till ett land om det finns skälig anledning att anta att
– utlänningen där skulle vara i fara att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller
– utlänningen inte är skyddad i det landet mot att sändas vidare till ett land där utlänningen skulle vara i sådan fara.

Det känns alltså som om Sverige bundit ris åt egen rygg och att vi nu tvingas ha samhällsfarliga islamister på fri fot utan att kunna göra något åt det. Mikael Damberg kommer inte att kunna göra något åt detta. Om han inte vill, alltså.

Säg den lag som inte med lite god vilja kan tolkas precis tvärtom. I dessa sex fall har två svenska myndigheter, Migrationsverket och Säkerhetspolisen, med något undantag helt motsatta uppfattningar. Det bevisar, eftersom Migrationsöverdomstolen hemligstämplat sina domskäl, att man lika gärna kan tycka det ena som det andra.

Det som fäller avgörandet i ärenden som dessa är inte så mycket lagens formuleringar som den politiska viljan. Min misstanke är att svenska politiker inte bryr sig så mycket om vad det står i lagen som om den smälek som skulle kunna följa om den humanitära stormakten utvisade personer till Egypten och det sedan uppstod misstankar att egyptisk säkerhetspolis tagit till med hårdhandskarna.

Jag har ett listigt tips till vårt lands makthavare. De tre berörda ursprungsländerna i de aktuella fallen – Irak, Egypten och Ryssland – har alla skrivit på FNs tortyrkonvention och således avsvurit sig kroppslig bestraffning. Ska inte Sverige kunna lita på att konventionsstater uppfyller de förpliktelser de åtagit sig? Om ett land anslutit sig till en FN-konvention och sedan bryter mot den är det väl FN som har ett problem, inte Sverige? FN får väl inspektera sina konventionsstater och utesluta dem från konventionerna de inte följer regelverket? Det kan väl inte vara svårare än den svenska Bilprovningen.

Sedan flyger Sverige imamerna till Egypten och publicerar ett pressmeddelande som säger att Sverige såklart räknar med att Egypten ska uppfylla sina förpliktelser och kommer att föra ett himla liv i FN om Egypten fuskar.