Ständigt får vi exempel på det våld som obevekligt följer vid maktväxlingar i stater med icke-fungerande demokratier. Det är ett slags illustration av icke-regelstyrda uppgörelser, och följer den logik som numera utmärker uppgörelser mellan kriminella på gatunivå. Finns inga gemensamt accepterade regler, fruktar båda kontrahenterna att motståndaren inte skall ge sig, förrän han har satt den andre i definitivt icke-stridbart skick, dvs dödat honom.

Den icke-våldsamma maktväxlingen är en av demokratin främsta vinningar. Genom historien har frånvaron av denna mekanism varit ett gissel och ofta det som bidragit till en regims undergång. Den romerska republiken hade ett system för ständig maktväxling, valet av konsuler för varje år. När republiken gick under kom kejsardömet ofta att slitas sönder av strider om makten. Militären fick alltmer att säga till om. Den avgjorde vem som skulle bli kejsare. Oftast blev det förstås en general.

Vi ser detta slags strider om makten utspelas gång på gång i Latinamerika och annorstädes. Dessa strider kan bli långvariga. Då avslöjas ytterligare en mekanism: Det meningslösa våld som utövas av den som vet att han kommer att förlora. Allra tydligast visade det sig under nazismens dödsryckningar. Den länkade artikeln visar hur skräck och ångest utlöser meningslöst våld. Detta våld har kunnat skildras, därför att det skedde utanför slutna väggar. Samma slags våld utövades också inom avskilda rum. Nazisternas fängelse- och säkerhetspersonal sög ut det sista av sin makt, genom att i sista stund avrätta fångar inför de allierades maktövertagande.

Bakom detta handlande låg nazistregimens bedömning att dess brutalitet och tidigare brott gjorde kompromisser omöjliga. Himmler försökte visserligen, men misslyckades.

Dessa mekanismer är inbäddade i den maktutövning som endast accepterar sin egen makt och sitt eget våld som rättesnöre. Det är detta som förklarar socialdemokraternas till synes huvudlösa agerande. De har gentemot SD försökt sig på samma allt-eller-intet-politik som nazisterna mot sin omvärld. De arbetar idogt för sin egen undergång. De har så till den grad demoniserat SD:s politiker och väljare att det blivit omöjligt för dem att kompromissa. Vem kan kompromissa med djävulen?

S är nu i samma situation som de nazistiska lägervakter som ser och hör de allierade närma sig. Vad de än gör väntar dem bara nederlaget. Det är för sent att försöka sig på kompromisser. Det enda som väntar är den egna undergången. Kanske kan man döva ångesten och paniken lite, dvs använda den sista, kvarvarande makten för att försvåra för nästa regim att etablera sig.

Socialdemokraterna kommer att förlora LO. Nederlaget i det kommande valet kommer antagligen att bli så stort att de blir ointressanta som koalitionspartner.

Fast jag kan ha fel. Jag underskattar kanske socialdemokraternas skamlöshet. Kanske kommer de att säja sig till SD ännu billigare än de sålde sig till borgarna nu senast. Och SD verkar vara mycket pragmatiska.

Spännande tider vi lever i.