Patrik Engellau

Med jämna mellanrum kommer jag på samhällets grundbult, alltså den fundamentala sanning som skiljer vår tid och vårt samhälle från någon annan tid och något annat samhälle (för det mesta Sverige för ett halvsekel sedan, för det är det alternativ jag är mest bekant med). Nu har jag gjort det igen och min nya insikt är så banal att jag nästan hoppas du säger ”jaha, vad är det med det, det visste vi väl redan”.

Livet är en skola, särskilt när människan är ung, för då ska hon bibringas de uppfattningar och färdigheter som omgivningen anser det praktiskt att hon besitter.

Patrik Engellau

När jag gick i gymnasiet julvickade jag på posten och fick tre kronor och 45 öre i timmen för att bära ut brev. Tanken att jag inte skulle ha gjort mig förtjänt av pengarna slog mig inte.

På den vägen är det. Jag fortsatte att gneta. Och jag var inte den ende. Hela Sverige består av ett folk som en gång gnetade. Vi behövde intäkterna. Vi förtjänade dem genom vårt gnetande.

Så går åren och vi upptäcker att det finns fattiga folk som inte tjänar tre kronor och 45 öre i timmen och inte lever under de fördelaktiga villkor som vi svenskar åtnjuter.

Patrik Engellau

Dagens Nyheter rapporterar att psykiatern Pia Dellsons hjärna klappade ihop för att Pia Dellson hade så mycket intressant att syssla med på jobbet:

Pia Dellson arbetade med rehabilitering av cancerpatienter och stortrivdes. Hon träffade patienter, skrev läroböcker, forskade och gjorde mycket annat att som var superspännande.

– Jag tyckte att jag alltid bara gjorde en massa roliga och positiva saker, men fattade inte att det också tar energi och kan leda till utmattning – trots mina läkarkunskaper.

En dag i slutet av 2012 klappade Pia Dellson ihop, som hon uttrycker det. Hon kom helt enkelt inte upp ur sängen…

– I mitt fall gick jag in i arbetsuppgifter som jag älskade så mycket att jag till slut kraschade. Jag hade inte förstått att jag och min hjärna inte är samma sak. Vad jag vill är en sak och vad hjärnan orkar med är en annan sak. 

Patrik Engellau

Under 2016 gjorde landets ledande politiker några tafatta försök att definiera svenska ”värden” eller den svenska karaktären, men jag tror inte de kom längre än till återvändsgränden ”värdegrunden” innan de lade ned självförståelseprojektet.

Det konstiga är emellertid inte att några partiledare misslyckas med att trolla fram en kanin ur sin höga hatt, det konstiga är att det i Sverige saknas en levande, ständigt pågående diskussion om vem vi svenskar egentligen är och vad vi står för.

Patrik Engellau

(Den här texten skrev jag för två år sedan, någon månad innan jag startade bloggen detgodasamhallet.com. Ett sorgligt faktum är att jag lika gärna kunnat skriv den här texten idag. Trots allt mitt och andras prat om tidsandans stora förändringar verkar ingenting ha hänt. Eller kanske är det så här: I medborgarnas medvetande sker stora saker, men det välfärdsindustriella komplexet och politikerväldet lufsar på som vanligt utan känsla för att den allmänna mentalitetens omvandling. Går det att förmå makten att öppna ögonen?)

År 1916 publicerade Pär Lagerkvist, nobelpristagare i litteratur år 1951, diktsamlingen Ångest där några rader lyder som följer:

Patrik Engellau

Texterna på denna blogg brukar få 3 – 10 000 läsare. I enstaka fall kan det bli över 50 000 stycken. 3 000 läsare, det är ju bara 0,3 promille av Sveriges befolkning, säger en del upprört, det är för lite! Ni talar ju bara till de redan frälsta, ni måste satsa på att komma ut bredare och tala till massorna.

Detta är en viktig fråga. Det är inte alls självklart hur marknadsföringen av budskapet ska gå till.

Patrik Engellau

Natten mellan den 24 och 25 oktober 2016 träffades sex ungefär sjuttonåriga asylsökande från Afghanistan i Uppsalatrakten. Fem av dem våldtar den sjätte.

De unga männen tycks alla ha lärt känna varandra i Sverige. De fem våldtäktsmännen in spe tycks alla, var och en på sitt sätt, ha retat sig på målsäganden. Ali gillade inte att målsäganden gick ut med äldre killar, ej heller att målsäganden ”umgicks med en dålig människa som rökte hasch”. Ali hade gruff på telefon med målsäganden och ”bestämde sig för att göra något med målsäganden”. Målsägandens pappa och farbror hade misshandlat Farzad. Farzad hade bestämt att ”göra något åt det”. Till Farzad sa Ali att han, Ali, trots gruffet med målsäganden var vän med målsäganden. Några månader senare ringde Ali till Farzad och sa att han inte längre var vän med målsäganden, ty denne hade tagit ett lån och ej betalat tillbaka. Farzad sa till Ali att han planerade att ”knulla” målsäganden.

Patrik Engellau

Jag skrev nyligen två essäer om våldsmonstret Leviatan, som hos Thomas Hobbes fick representera den renaste och nödvändigaste statliga funktionen, garantin för medborgarnas trygghet och Leviatans sedermera i Sverige upplösta äktenskap med rättvisans gudinna Justitia.

På förekommen anledning, som jag alldeles strax ska beskriva, är jag just nu generad för att jag nästan skämtade bort den där vanhedrande skilsmässan. Världen har i 350 år varit medveten om skandalens karaktär, bara inte jag, obildade människa.

Det började med att jag som så ofta annars satt och slötittade på ett föredrag av min brasilianske filosofiguru Clóvis de Barros Filho. Plötsligt citerar professor Clóvis den franske filosofen Blaise Pascal, som enligt Clóvis skrev så här i sitt verk Tankar:

Det är rättvist att rättvisan får härska och det är nödvändigt att våldet får härska. Rättvisan utan våld är impotent, våld utan rättvisa är tyranniskt.

Patrik Engellau

Nyligen skrev jag en text om den ryske överbefälhavaren Michail Kutuzov som under slaget vid Borodino mot Napoleon tankspritt satt och tuggade på en stekt höna medan han försökte utröna stämningen och andan hos de ryska soldaterna.

Jag önskar Kutuzov vore här.

”Michail”, skulle jag säga, ”hjälp mig att utröna stämningen och andan hos det svenska folket”.

Patrik Engellau

I fredags skrev Dagens Nyheter (och som en följd därav även jag) om Sensationen i Hultsfred, alltså att kommunen deklarerat migrantstopp. Sedan den 21 december förra året får inga nya migranter något som helst stöd av kommunen. Kommunen syfte var att göra sig maximalt oattraktiv för migranter så att dessa i stället skulle söka sig till ”någon annan av Sveriges 289 andra kommuner”.

Det märkvärdiga är inte bara den kommunala olydnaden, utan att ärendet fortfarande tre veckor efter Hultsfreds beslut inte blivit en nationell snackis. Men nu har det blivit en snackis i så måtto att Dagens Nyheter ägnade lördagens huvudledare åt saken (och jag följer upp med denna text som skrivs på lördagen).

Patrik Engellau

Förmiddagen den 13 januari 2017 har jag på förekommen anledning ägnat åt att fråga folk om de eventuellt kan kontrollera min förmåga till läsning innantill av en artikel i Dagens Nyheter.

Jag har frågat så här:

Vad anser du vara sannolikheten för att en svensk kommun deklarerar att den inte längre tänker följa sin lagstadgade skyldighet att ta emot och omhänderta flyktingar? Att kommunen skriver till eventuella nyanlända att ”ingen hjälp finns att få på åtminstone sex månader. Inga nya ansökningar om bidrag kommer att behandlas. Inga möten med socialsekreterare bokas. Den som behöver akut hjälp för att inte svälta hänvisas till en frivilliggrupp som delar ut mat. Vi rekommenderar att du söker dig till någon annan av Sveriges 289 andra kommuner”.

Patrik Engellau

Ett intellektuellt formativt ögonblick är ett sådant där blixtrande tillfälle när man plötsligt, utan ord, inser att ja, just så, just så, måste det ligga till med livet. Jag hade ett sådant formativt ögonblick när jag för länge sedan läste Tolstojs Krig och Fred. Napoleons armé hade tagit sig ända fram till en punkt tio mil från Moskva. Vid byn Borodino inleddes ett fältslag.

Nu hör det till saken att jag aldrig vågat ge mig tillbaka till den där passusen i Krig och Fred för att kontrollera mina minnesintryck. Tänk om jag mindes fel! Tänk om jag grundat mina fastaste övertygelser på lösan sand! Sedermera har jag slutat bekymra mig. Om mina minnen av Tolstojs ord inte stämmer med Tolstojs ord så betyder det ju inte att de insikter Tolstoj inspirerade hos mig nödvändigtvis vore fel. Jag hade kanske, i en glimt, vidareutvecklat hans förståelse. Det här säger jag bara för att på förhand förklara eventuella minnesfel som den ständigt lika uppmärksamma läsekretsen upptäcker, ty jag har själv inte återvänt till boken.

Patrik Engellau

Ibland framträder det välfärdsindustriella komplexet med sådan troskyldig och naken uppriktighet att man knappt tror sig läsa rätt innantill, nu senast i Dagens Nyheter den 9 januari 2017 (läs den här om du är prenumerant).

”Sjukskrivningarna kopplade till stress har ökat kraftigt under senare år”, förklarar tidningen, ”men utvecklingen varierar mellan landets kommuner… I Stockholms län låg Värmdö högt på listan.” Verksamhetschefen Kersti Ejeby på en av Värmdös vårdcentraler förklarar:

Jag tror inte att Värmdös befolkning är mer stressad än personer som bor i andra kommuner. Att andelen med stressrelaterade diagnoser ligger ganska högt beror snarare på att vår vårdcentral är psykologtät. Vi har resurser och kompetens att göra noggrann evidensbaserad diagnostik inom psykisk ohälsa.

Förstår du?