Patrik Engellau

Den 17 januari publicerade Dagens Samhälle en artikel av integrationschefen Alireza Akhondi i Vansbro kommun i Dalarna som väckte stor uppmärksamhet.

Historien var ungefär så här. Migranten Ahmed har fått uppehållstillstånd och kommunplaceras av Migrationsverket i Vansbro (eller någon annan kommun). Ahmed förväntas nu genomgå Etableringsplan hos Arbetsförmedlingen. Detta går emellertid inte i ett nafs. Till exempel måste han ha sina sista fyra siffror från Skatteverket innan själva jobbträningen kan börja. (Det är ”mycket som måste redas ut innan etableringssamtalet får ordentligt arbetsfokus”, skriver Arbetsförmedlingen i en rapport. Migranterna kan till exempel ha ”tappat kontakten” med familjemedlemmar och vill därför ha Arbetsförmedlingens hjälp att spåra dem via Röda korset.)

Patrik Engellau

Jag tror att vi fortfarande i Sverige har föreställningen att saker och ting fungerar enligt regelverket, att brandkåren rycker ut med högsta fart när en eldsvåda hotar, att dugliga tjänstemän i Skolverket genast skrider till verket för att rätta till situationen om det skulle brista i disciplin på ett antal skolor, att riksdagens skarpaste hjärnor sitter och funderar över vad flyktingkrisen egentligen beror på och vad de lojala och välmenande tjänstemännen i olika myndigheter ska få för instruktioner för att komma till rätta med svårigheterna.

Vi föreställer oss helt enkelt att maskineriet fungerar. Visst inser vi att fel kan begås och att det rentav kan förekomma slarv i myndigheterna, men vi är övertygade om att sådant är undantag. Grundregeln är att svensk offentlig förvaltning fungerar. Och om den inte gör det så behövs det bara att en beslutsam politisk ledare ryter till så att folk tar sitt ansvar och grundregeln åter börjar gälla.

Patrik Engellau

Få sanningar har under de senaste decennierna trumfats in med större emfas och med mindre verkan är denna: det går inte att samtidigt ha fri invandring och en välfärdsstat av svensk modell. Sedan något år tillbaka är denna sanning dock uppenbar för alla. Ändå sker ingenting i politiken för att hantera dilemmat.

(När jag säger ”ingenting” menar jag i stort sett ”ingenting”. Jo, politikerna pratar på ett nytt sätt. De säger till exempel att det skett åtstramningar vid gränserna. Det har det inte. Visserligen sjunker antalet ankommande migranter, men det beror på annat än åtgärder genomförda av svenska makthavare, till exempel mutor till Turkiet för att turkarna ska förhindra migranter att resa till Grekland. ”Mutor” är möjligen fel ord. En sorts tjänsteexport, kanske?)

Patrik Engellau

Nyligen publicerade Tino Sanandaji en tätskriven bok på 371 sidor om den svenska migrationssituationen. Den heter Massutmaning. Ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende (Kuhzad Media). Tino är kanske den mest hänsynslöst sanningssökande och uppriktiga forskare vi har på det här området och Massutmaning kommer sannolikt att bli ett slags bibel eller uppslagsverk under några år framöver.

Jag ska inte recensera boken. Läget är ungefär som du befarar eller, om du trodde som jag, kanske lite värre. Det som är bra med Tinos skrift är att den känns trygg, säker, pålitlig och noggrann. Om Tino efter några sidors förklaringar om statistikens konstruktion kommer fram till att andelen förvärvsarbetande 20 – 64 år för födda utanför Europa år 2015 var 53,6 procent så tror man att det var just 53,6 procent. Det hela känns solitt som en Mercedes-Benz.

Patrik Engellau

Eftersom jag numera är rätt hemtam med analysmodellen ”det välfärdsindustriella komplexet” blev jag upplivad av att läsa författaren Lars Åbergs bok Framtidsstaden – Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? Skriften framstår som en dokumentärroman om det välfärdsindustriella komplexet. Man får träffa både administratörerna och klienterna. De har namn, de fäller sina repliker och de beter sig precis som de ska enligt teorin.

Administratörerna – såväl kommunpolitiker som kommunens tjänstemän – gör som de alltid gjort. De pladdrar om hur bra de sköter sig och gnäller om att de behöver mer pengar. Så här säger kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh:

Patrik Engellau

Enligt ett gammalt talesätt som jag hörde första gången för åtskilliga årtionden sedan gäller följande om svensken: tvingas han välja mellan utbyggd långvård och en mallorcaresa så väljer han båda. Det kallas Mallorca-syndromet.

Detta kunde man länge igenkännande skratta åt. Men vad händer ett samhälle som decennium efter decennium följer denna levnadsregel? Det tål att tänkas på för jag tror det är där vi befinner oss. Vi är ett folk som aldrig lärt sig att prioritera – ”sätta grupp mot grupp” – och vi har en politisk överhet som inte törs konfrontera medborgarna med den alltmer påträngande nödvändigheten att faktiskt göra en del svåra val.

Patrik Engellau

Den så kallade ekonomiska utvecklingen har gjort underverk under de senaste århundradena. Hela folk – nästan bara i Västerlandet – har lyft sig från fattigdom till rikedom. Det märkvärdigaste av allt är att detta skett utan någon som helst planering. Människorna hade helt enkelt ingen aning om vad de höll på med och ändå blev det så bra. När något låter för bra för att vara sant brukar det inte vara sant, men i det här fallet var det sant.

Hur kunde det gå så bra? Om jag säger att det berodde på att en mycket stor andel av de berörda befolkningarna koncentrerade sig på att göra bra saker så har jag åstadkommit en truism, men ändå en startpunkt. En stor andel medverkade. Check. De gjorde bra saker. Check.

Patrik Engellau

Sedan jag ägnat en stor del av helgdagen till att se på amerikansk television och gradvis bli alltmer bestört över hur president Trump, som det verkar, gör bort sig mer och mer för varje timme i och med att olika federala domare ogiltigförklarar hans förbud mot immigration från sju muslimska länder. Presidentens motståndare är mycket upprörda. För mig känns det som om han genom sin ”executive order” avseende immigrationsförbudet bryter mot konstitutionen på ett sätt som liknar statskupp. Illavarslande, tänker jag. Vill han bli diktator?

Men så tar jag ett djupt andetag och funderar. Går det till så här i Amerikas Förenta Stater eller är det bara Trump som klantar sig? Vem jag ska fråga om det här för att få upplysning och ledning? Herr Google, såklart!

Patrik Engellau

En välmenande och väluppfostrad etnisk svensk (VES) råkade en dag träffa Djävulens advokat (DA) varvid följande samtal utspann sig.

VES: Vi måste börja ställa krav på migranterna. Det är ju inte klokt att många inte ens försöker lära sig svenska. Hur ska de kunna få ens några enkla jobb om de inte kan svenska?

DA: Det är väl sant och det fattar nog migranterna också. Om de inte lär sig svenska måste det bero på att de inte bryr sig om ens de enkla jobben.

VES (lite harmset): Det är klart att de vill jobba. Det vill alla. Ingen vill vara beroende av det allmänna. Nej, det där har du fått om bakfoten. I själva verket blir de förhindrade att lära sig svenska när de kommer till asylanläggningarna. Staten nekar dem SFI-kurser, antagligen för att man inte vill lägga ned pengar på att utbilda någon som ändå kanske inte får stanna i Sverige.

Patrik Engellau

Om jag låter som om jag visste vad jag pratar om så ber jag att få lägga till rätta.

Vad det handlar om är hur vi ska förhålla oss till Sveriges grundproblem: i första hand det välfärdsindustriella komplexet och dess härskande ideologi, alltså PK-ismen, i andra hand migrationssituationen, som på ett akut sätt uppenbarar och fördjupar det svenska systemets svagheter.

Jag tror att jag vet vad jag pratar om när det handlar om spelplanen och regelverket. Men jag vet inte säkert när det gäller de konkreta åtgärderna. Han som uppfann schacket vet inte säkert vilka pjäser han ska flytta i de första dragen.

Patrik Engellau

New Public Management (NPM) är en organisationsfilosofi som växte fram under 1990-talet och kom att påverka den offentliga sektorns inre liv i de flesta utvecklade länder och numera står under ivrig beskjutning särskilt inom universitetsväsendet, särskilt i Storbritannien och Sverige, verkar det.

Hela idén med NPM, som jag ägnat åtskilliga år åt att förespråka utan att veta att mina självklara idéer hette NPM, är att i vissa offentligfinansierade verksamheter härma en del organisationsidéer från den privata sektorn. I grunden handlar det om att bryta upp den sovjetliknande regelstyrningen från politiker och högre myndigheter, ge de offentliga producenterna, till exempel skolor och sjukhus, större frihet att sköta produktionen som de finner lämpligt och sedan kontinuerligt följa och kontrollera resultatet, alltså vad de offentliga producenterna åstadkommer med sin nyvunna frihet.

Patrik Engellau

Om man läser den här bloggen får man lätt känslan av att livet här och nu handlar om att återupprätta det statliga våldsmonopolet och att få kontroll över migrationen. I den mån du tycker att jag med detta riktar kritik mot bloggen så drabbar kritiken inte minst mig själv, så jag skyller inte på andra. Jag bara noterar vad folk vill läsa. Zhengyang Wus text Jag valde fel land, till exempel fick på bara några dagar upp emot 20 000 läsare. (Våra största schlagers sedan start har varit Helena Edlunds Ursäkta om jag stör med över 132 000 läsningar och Mohamed Omars Fräckheten har visst ingen gräns med nästan 120 000 läsare.)

Men bara för att bevisa att det finns andra ämnen än våldsmonopol och migration ska jag nu ägna några rader åt ett spörsmål som inte alls är så hett men som trots detta upptagit mänskligheten sedan dag ett – och därmed riskera att inte få några läsare – nämligen frågan om vad lycka är och vad som gör livet värt att leva.

Patrik Engellau

De flesta människor jag träffar vet inte till sig av förakt och avsky för USAs president Donald J. Trump. Jag tänker varken invända eller instämma, jag nöjer mig med en, vad jag kan förstå, rätt okontroversiell observation, nämligen att presidenten är ett beslutsamt råskinn.

Han fick tillfälle att visa det alldeles nyligen när den tillförordnade justitieministern Sally Q. Yates vägrade följa presidentens order om att neka oauktoriserade resenärer från sju muslimska länder tillträde till amerikanskt territorium. Hon fick omedelbart sparken. Presidenten drämde till med labben som om han var en björn som retat sig på en kliande fluga.

Patrik Engellau

Nu ska jag, som så ofta tidigare, skriva om en sak som jag inte vet något om. Min ursäkt är a) att saken under det senaste året kommit att kännas mer efterhängsen och b) att ingen av dem jag frågat heller verkar ha någon välgrundad uppfattning.

Saken är att fler och fler människor tycks ha börjat misströsta om Sveriges möjligheter att ta sig ur kriserna på ordnat sätt. De talar om systemkollaps. Det är det jag undrar över. Vad är systemkollaps och hur går det till?

Man kan förstås reagera som förre generaldirektören Anders Danielsson gjorde i Almedalen förra året när han skojade med dem som oroade sig för asylkaoset: ”Hur många av er har fått det sämre? Hand upp!” För det mesta kollapsar inte system. System som hållit i evigheter håller nog en månad till.