Helena Edlund

Den som vill travestera Carl Bildt kan påstå att det är bekymmersamma bilder av Sverige som sprids över världen just nu. Eller snarare bilder som gett upphov till en viss förvåning och frågor som handlar om hur landets regering egentligen definierar den där feministiska utrikespolitiken man sade sig ägna sig åt.

Brittiska The Spectator sammanfattar de internationella reaktionerna relativt bra med rubriksättningen till den artikel som i skrivande stund toppar deras lista för mest lästa: ”The shameful hypocrisy of Sweden’s ‘first feminist government’”. Det skamliga hyckleriet hos Sveriges ’första feministiska regering’. Det där med regering inom citationstecken.

Det är ord och inga visor, men i ärlighetens namn är det begripligt att mötet mellan svenska och iranska politiker häromdagen ses som just ett utslag av hyckleri.

Hur annars ska man beteckna det, när samma svenska politiker som i tid och otid hänvisar till värdegrund, allas lika värde och vikten av att bryta mot normer utan att blinka underkastar sig kulturen, kraven och normerna hos en av världens mest kvinnofientliga, förtryckande och konservativa regimer?

Tänk att få ha varit en fluga på hotellrumsväggen, när samma ministrar som en vecka tidigare hade häcklat kvinnosynen hos Donald Trump stod där tillsammans framför speglarna: ”Kan man dra åt skärpet lite, eller syns det för mycket former då? Är färgen tillräckligt dov? Jag visar väl inte för mycket hår? Glöm inte att slå ner blicken och räck absolut inte fram handen…”

Vad är det som får starka, frigjorda, svenska ministrar att förnedra sig på detta sätt? För det är förnedring det handlar om när någon tvingas gå emot allt personen står för och underordna sig ett system som betecknar personen som underlägsen och oberörbar. Men förnedring förutsätter att personen faktiskt har vissa grundläggande övertygelser som den tvingas bryta emot – om personen bara säger sig ha dessa övertygelser så handlar det självklart inte om förnedring. Då handlar det om – just det – hyckleri.

Förmodligen är det här vi kan finna svaret till den svenska delegationens klädsel: Man gör det som en kul grej. Det är en maskerad. Ett rollspel. En lek som är rolig, men endast så länge som man är fri att kasta av sig utstyrseln när det inte är roligt längre.

Det är som i filmsuccén 50 Shades of Grey – det är roligt med hårda tag så länge som det sker på bådas villkor, så länge som det finns ett ”safety word” och Freud hade tveklöst kunna göra en intressant analys av de beslöjade ministrarnas underdåniga paraderande framför männens blickar.

För den svenska delegationens kvinnor låg deras ”safety word” i hemresebiljetten. De visste mycket väl att slöjor, oformliga mormors-kappor och nedfällda blickar var ett övergående fenomen för dem, något som de kunde hantera genom att intala sig att det var ett exotiskt sammanhang och en intressant erfarenhet.

Men Irans kvinnor har inget ”safety word”. För dem handlar det inte om tillfälliga besök, utan om livsvillkor. En livslång underkastelse och en livslång frånvaro av rätten till självbestämmande som är förenad med livsfara att opponera sig emot. Vilka budskap sände den feministiska regeringen till de iranska kvinnor som riskerar sina liv för rätten att avstå slöjan? Vilka budskap sände man till flickor och kvinnor som kämpar mot patriarkala religiösa krav i svenska förorter?

Starka budskap. Tveklöst.

Handelsminister Ann Linde försvarar dock slöjbärandet med att det är iransk lag och antyder att kritiken grundar sig i rasism och främlingsfientlighet.

Linde menar därför att de inte hade något annat val än att bära slöja. Men man har alltid ett val – och ett högst välmotiverat val av en feministisk delegation som säger sig stå upp för kvinnors rättigheter vore att vägra vara med och leka med sådana spelregler.

Menade våra ministrar allvar hade de helt sonika förklarat att något sådant går vi inte med på. De hade kunnat meddela Rouhani och gänget att ”antingen är vi normbrytande och kommer vi som vi är – jämställda och obeslöjade – eller så kommer vi inte alls” och låtit pojkarna leka själva. De hade kunnat bifoga en rad om att presidentens kvinnosyn strider mot svensk värdegrund och allas lika värde också.

Det hade varit ett feministiskt långfinger framför kvinnoförtrycket som jag gärna hade sett.