Med väderkorn på tidsandan

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Nyligen skrev jag en text om den ryske överbefälhavaren Michail Kutuzov som under slaget vid Borodino mot Napoleon tankspritt satt och tuggade på en stekt höna medan han försökte utröna stämningen och andan hos de ryska soldaterna.

Jag önskar Kutuzov vore här.

”Michail”, skulle jag säga, ”hjälp mig att utröna stämningen och andan hos det svenska folket”.

”Hm”, skulle han eftertänksamt svara. ”Du måste ge mig några ledtrådar.”

”Tja. Det handlar om vad svenskarna tycker om samtidens mest storslagna projekt, den svenska migrationen. Fram till för något år sedan var den svenska överhetens dagorder fullständigt glasklar: migrationen är bra för Sverige och den som förfäktade något annat är någon sorts landsförrädare, kanske fascist.”

Kutuzov vände långsamt ansiktet mot mig och log. ”Överheten behöver ibland vara sträng”, sa han. ”Om manskapet skäms lite så lyder det bättre. Varje riktig befälhavare vet hur nyttigt det är att ingjuta lite dåligt samvete i de underlydande. De ska känna att de inte gjort tillräckligt. Men säg mig, Engellau, har svenskarna börjat bli rädda än?”

”Hur så? Varför skulle vi vara rädda?”

”Engellau sa själv att det handlade om samtidens mest storslagna projekt för Sverige. Ett folk som levat i trygghet och fred i flera hundra år måste väl dra öronen åt sig inför omvälvande händelser? Så reagerar i alla fall mina ryssar.”

Plötsligt känner jag att den ryske befälhavaren nuddat en känslig punkt. ”Vid Zeus, Kutuzov, när du säger det, jag tror du har rätt! Det finns en ny rädsla i landet, särskilt bland kvinnorna. Jag träffade en brasiliansk tandläkare som bott 16 år i Malmö. Sedan något år tillbaka vågar hon inte gå ut på kvällarna. En annan kvinna i en annan stad sa att hon var rädd att hon själv eller döttrarna skulle bli våldtagen. Ytterligare en oroade sig för att bli rånad på Birger Jarlsgatan.”

”Hm”, sa Kutuzov.

”Vadå hm, Kutuzov?”

”När rädslan biter sig fast i trupperna blir spelet ett helt annat.”

”Hur då, Kutuzov?”

”Då funkar inte längre befälets gamla taktik att skambelägga. Om man kan få soldaterna att skämmas kan man förmå dem att slåss. Men befälet har inget att vinna på att kalla den rädde för fascist. Den som är rädd är rädd, sedan må du kalla honom vad som helst.”

”Hur menar du att det skulle påverka vår situation, Kutuzov?”

”Det är väl självklart. Så länge migrationen inte kändes farlig så fick svenskarna tåla den även om den ledde till stök och kostnader. Men om nu alltfler, särskilt kvinnorna naturligtvis, börjar oroa sig för sin fysiska säkerhet kommer snart den punkt när svenskarna inte längre ställer upp. Kom ihåg, Engellau, att du tillhör ett folk som levt i total trygghet och ohotad fred i generationer. Vi har ingen aning om hur svenskarna kommer att reagera, framför allt om de saknar ett ledarskap som kan ingjuta dem mod och förtröstan.”