Gästskribent Anders Björnsson: Vården och dess värde

logo­DGSUnder många år var min enda kontakt med sjukvården regementsläkaren på A 8 i Boden och en period då jag satt nattvak på Beckomberga mentalsjukhus. Men tiderna förändras. Ohälsa tillkommer. Man kallas till rutinundersökningar (liksom till pensionsrådgivning, men de väljer jag bort, man kan faktiskt inte gå på allt). Och så lever ens föräldrar sin sista fas i livet. För all del: man gifter sig med en läkare.

Till slut har man ändå fått ganska vida erfarenheter av hur sjukvården fungerar. Och den fungerar, mina personliga upplevelser liknar mycket dem som Patrik Engellau redovisade för några dagar sedan. Själv skrev jag (2011) en bok om framväxten av arbetsterapiprofessionen här i landet, och när min far började ramla såg jag med egna ögon hur viktig hon (för det mesta en hon) var för hans tillfrisknande och rehabilitering. Läkarhustrun säger att arbetsterapeuten ofta är den som fungerar bäst i vårdteamet.

Men hör och häpna, nu ska fungerande arbetsmiljöer brytas upp och en värdebaserad vård införas. För en lekman är det till en början något oklart vad det är för slags värde. Han har hört talas om Den Hippokratiska eden. Det är ju en starkt värdeladdad ”etisk kod”, som man numera säger, med klar och enkel innebörd: värdet för den sjuke ligger främst i att bli botad, tröstad och få sin smärta lindrad. Allt går ut på det. Förstås kan det finnas både konkurrerande och kompletterande värden. Framförallt: patienter vill bli värdigt bemötta. Det har jag alltid blivit när jag kommit med mina krämpor.

Nå, uppenbarligen existerar det sådant som inte är bra och kanske inte hälsosamt inom vården. Gör det inte det inom alla arbets- och yrkesområden? Har ni träffat på en hantverkare som håller en överenskommen tid? Har ni varit med om att snösvängen fungerar? Det finns alltid de som skriver ut patentmediciner. I en debattartikel i Svenska Dagbladet hävdade nyligen tre högt uppsatta personer inom Vårdsverige att framtidens patienter ”kommer i ökad utsträckning att bidra till att skapa ny medicinsk kunskap vilket kan få positiva effekter på patient-läkar-relationen mot ökad demokratisering och minskad paternalism”.

Detta gjorde mig verkligt rädd – sådant där språk får en att ana oråd. Låt mig vara tydlig:

Jag vill inte alls bidra till att skapa ny medicinsk kunskap; min expertis ligger på ett annat plan. Inte heller när jag en önskan om att få någon ökad makt över den behandling jag genomgår; jag önskar mig inte demokrati – som i det politiska livet – utan professionalism. På lång sikt är jag livrädd för att kampen mot ”paternalism”, särskilt som den förs uppifrån, mot läkarskrået, ska få unga, begåvade människor att välja bort en medicinsk (en del anlitar till och med pensionsrådgivare – liksom arkitekter, optiker, pianostämmare med flera.)

Det är klart att det finns en inbyggd ojämlikhet i ”patient läkar-relationen”. Men har den någonting med bristande demokrati att göra? I skolundervisningen blev det pannkaka när eleverna skulle göra lärarnas jobb. Det beklagas nu allmänt att lärarauktoriteten inte bara har tillåtits utan påbjudits att erodera. Endast huvudmännen beklagar inte detta, ty i takt med att läraryrket avprofessionaliserats har också status, löne- och arbetsvillkoren för lärarna försämrats och arbetsgivarnas egen ställning förstärkts. Något liknande har ägt rum inom den högre utbildningen. Följden har blivit resultatförsämring.

Kan man då jämställa en sektor med en annan? Nej, det kan man inte. Men man måste kunna resonera i principiella termer. Sjukvården kan omöjligen vara ett demokratiskt system; det måste vara meritokratiskt. Där den offentliga servicen fallerat, har det inte berott på för mycket meritokrati utan för dålig byråkrati. Och det finns en viss evidens som talar för att de verkliga makthavarna inom vården inte alls är läkarkåren utan tjänstemän som agerar mer och mer oberoende av sina demokratiskt tillsatta uppdragsgivare och styr professionen med fast hand.

Vi ska alla dö, men alla får inte del av sjukvårdens välsignelser. Är det inte orättvist? Jovisst. Lika orättvist som att alla som vill inte kan få de jobb de vill; alla som vill kan till exempel inte få arbete inom sjukvården. De måste kunnat något också, uppfylla vissa minimikrav och helst resa sig långt därutöver. ”Ökad demokratisering” och ”minskad paternalism” är ett nyspråk som riskerar att rucka på detta.

Anders Björnsson var med att skriva boken Universitetsreform! Så kan vi rädda och lyfta den högre utbildningen (Samhällsförlaget, 2015).