Är det farligt att jobba?

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Dagens Nyheter rapporterar att psykiatern Pia Dellsons hjärna klappade ihop för att Pia Dellson hade så mycket intressant att syssla med på jobbet:

Pia Dellson arbetade med rehabilitering av cancerpatienter och stortrivdes. Hon träffade patienter, skrev läroböcker, forskade och gjorde mycket annat att som var superspännande.

 Jag tyckte att jag alltid bara gjorde en massa roliga och positiva saker, men fattade inte att det också tar energi och kan leda till utmattning – trots mina läkarkunskaper.

En dag i slutet av 2012 klappade Pia Dellson ihop, som hon uttrycker det. Hon kom helt enkelt inte upp ur sängen…

I mitt fall gick jag in i arbetsuppgifter som jag älskade så mycket att jag till slut kraschade. Jag hade inte förstått att jag och min hjärna inte är samma sak. Vad jag vill är en sak och vad hjärnan orkar med är en annan sak. 

Ursäkta, Pia Dellson, jag ifrågasätter inte dina upplevelser. Det känns säkert som du säger. Men är inte orsaken, förlåt, förlåt, att du blivit hjärntvättad att anse att det är en jättemerit, särskilt för en tjej, att tro sig älska arbetet?

Tankefiguren är förstås inte ny. Man vill ha något som inte är bra för en. Alkoholisten dricker för mycket och får hallucinationer och skrumplever. Andra kan inte låta bli att äta och blir obscent feta. Pia Dellson är besatt av arbetet, men kroppen – eller ”hjärnan”, som hon uttrycker det – slår tillbaka.

Finns detta syndrom? Jag känner till människor för vilka det inte existerar skillnad på arbete och fritid. Allt är arbete eller allt är fritid. Konstnärer är sådana. Van Gogh målade tavlor. Var det arbete? Tja, i varje fall var det en delvis jobbig heltidssysselsättning. Sådana människor blir inte överarbetade. Kan man tänka sig att Shakespeare kraschade och blev deltidssjukskriven för att han alltför mycket älskade att skriva sonetter? Eller att Beethoven gick in i väggen för att det blev lite för många symfonier?

Själv är jag ett gränsfall som kanske illustrerar vad jag tror om Pia Dellsons situation. Jag har för mig att jag ska skriva en krönika om dagen. Älskar och älskar, det går väl att diskutera, ibland känns det rätt plågsamt, men netto gillar jag det. Men tänk om det vore ett psykiskt tvång? Tänk om jag hade fått för mig att mitt människovärde bestämdes av att jag klämmer ur mig en krönika om dagen. Om det hade funnits ett samhälle som hjärntvättade mig att utan krönikor är jag värdelös. Vilken ångest om jag så inte kunde prestera! Man kan krascha för mindre impotensvånda än sådant.

När Pia Dellson – och förlåt återigen om jag verkar nedlåtande, det är inte meningen, jag känner enbart sympati för denna stackars kvinna som troligen blivit förförd av arbetsgivarnas lockrop om att folk bör älska sitt arbete – närmare ska förklara vad felet är, och då plockar fram våra vanligaste intellektuella floskler, blir jag ytterligare beklämd.

”Hela samhället genomgår en snabb förändring där ny teknik möjliggör att vi utsätts för otroliga mängder information dygnet runt.” Jodå, själv tar jag ur hörlurarna när jag sover, men det kanske inte alla gör. Är det Twitter och Facebook vi snackar om? Eller alla människor som på annat sätt överöser oss med text? Var och en som pulat med en dator vet hur mycket mer information det finns i en bild än i en text. Jag lovar att om man mäter all den där otroliga mängden information som det moderna samhället skickar på oss så är det ingenting mot vad stenåldersmänniskan tog in genom ögonen när han öppnade dem på morgonen.

Var det inte så du menade? Du menade att man också kan se video på Facebook så att det ändå blir fler gigabyte nu för tiden? Visst. Om stenåldersmänniskan blundar, vänder sig om och öppnar ögonen kommer ett nytt informationsanfall. Så rör sig en älg i bakgrunden! Varning för hårddiskkrasch.

”Gränserna mellan arbete och privatliv är på väg att suddas ut. Vi ska ständigt vara nåbara, och svarar på mejl under kvällar och helger. Projektanställningarna ökar, vilket i sin tur ökar kraven på att hela tiden prestera på max.” Låt mig bara påpeka att nåbarheten är frivillig. De flesta av de personer jag jobbar med, särskilt frilansare, känner inte den där pressen (vilket jag ibland önskar att de gjorde). Gränsen mellan arbete och privatliv, förresten. Fanns den för århundraden av svenska odalbönder? Den gränsen skapades av industrikapitalismen som gjorde en skarp åtskillnad mellan proletärens arbete och fritid samtidigt som den reducerade arbetet till en delvis förnedrande syssla. Längtar vi tillbaka till fabriksarbetets ordning?

35 thoughts on “Är det farligt att jobba?

  1. Thomas Ek skriver:

    Vi har alla någon gång upplevt att vår ambition varit större än vår förmåga. Vi normala människor slutar normalt med att utföra uppgiften då. Vår ambition och förmåga tar normalt alltid ut varandra vilket gör att vi förr eller senare alltid tar till en erforderlig vilopaus. Det finns emellertid människor som saknar den utlösningsspärr eller insikt, som normalt löses ut när förmågan inte räcker till. Ambitionen kan härigenom om den är tillräckligt stor löpa amok, vilket i förekommande fall slutar i en krasch. Om du Engellau, fick för dig att du alltid skulle skriva 15 artiklar varje dag därför att du tycker ju faktiskt att det på det stora hela är så givande att skriva så många artiklar. Din starka målmedvetenhet till trots så skulle du efter någon månad förmodligen ändå trappa ner därför du skulle då inse att du inte orkar med att fullgöra ditt uppsatta mål, din utlösningsspärr eller insikt talar sålunda om för dig att du inte längre vill eller bör fullfölja uppdraget. Det finns emellertid målmedvetna människor som av olika anledningar inte har den utlösningsspärren, de kör vidare med sina 15 artiklar per dag vilket sedermera slutar i en krasch. Korkat beteende? Ja. Deras ambition är större än deras förmåga. Att det kanske kan ligga djupt bakomliggande orsaker till att denna utlösningsspärr inte fungerar som den ska det är en helt annan femma.

    Gilla

    • kim skriver:

      Thomas Ek har en viktig poäng – vi måste ta ansvar för att väga våra ambitioner mot vår kapacitet.

      Nyligen fick vi veta att SSU-ordföranden Philip Botström åkt taxi från Sälen till Stockholm för att kunna närvara vid ett viktigt möte. Mötet missade han emellertid, då han p.g.a. utmattning inte kunde ta sig upp ur sängen. Så kan det gå och fenomenet i sig är inget nytt. Om Botström levt i en annan tid hade doktorn kanske ordinerat luftombyte, varpå Botström möjligen åkt iväg för att ägna ett antal veckor åt att dricka brunn. De gamla kurorternas läkarjournaler vittnar om dramatiska tillfrisknanden från huvudvärk, matsmältningsproblem, neurasteni och diverse letargier.

      Att problemet slår igenom med sådan kraft idag bottnar ofta i att nutidsmänniskan inte accepterar sina gränser avseende ekonomi, tid och förmåga. Idealfamiljen verkar bestå av två heltidsarbetande föräldrar med barn som vistas på dagis åtta timmar om dagen. Inköp, städning, tvätt och trädgårdsarbete ska skötas på kvällar och helger, samtidigt som tidsandan kräver att både föräldrar och barn deltar i ett antal fritidsaktiviteter för att förverkliga sig själva. Dessutom ska en fin fasad upprätthållas med påkostade bostäder och dyra bilar (ofta två), vilket kräver stora lån. Den ständiga tillgängligheten ses som självklar och mobilen stängs sällan av. Att det leder till stress är inte konstigt, om man bara tänker efter.

      Precis som Patrik Engellau påpekar har vi här en möjlighet att välja. Men det innebär också att man måste välja bort och begränsa sig. Det innebär att man måste vara nöjd med att äga, göra, köpa och hinna mindre. Och på den punkten har Medelsvensson svårigheter.

      Liked by 1 person

      • JAN BENGTSSON skriver:

        Ett möte partimöte i parti(S)tyrelsen kan kan väl göra vem som helst utmattad…

        Speciellt om det finns kraftigt delade meningar)…

        Gilla

  2. Fredrik Östman skriver:

    Rationalisering av önskan och beslutet att ansluta sig till det välfärdsindustriella komplexets klientskara. Varför skall jag jobba och slita när andra får leva gott på mina surt förvärvade skattepengar? Detta och inget annat ligger bakom.

    Gilla

    • Fredrik Östman skriver:

      Vad jag vill säga är att detta fenomen inte kommer att försvinna förrän vi har upplöst det välfärdsindustriella komplexet. Människor är som de är och kommer att fortsätta vara så under överskådlig tid. Millenniarismen har fel. Varken människan eller samhället låter sig formas i enlighet med enkla önskemål — människan inte alls.

      Liked by 1 person

  3. Lars skriver:

    ”Dolce far niente”.Den behagliga sysslolösheten-ett aristokratiskt privilegium endast förunnat ett fåtal.Så var det då.Men inte nu.Tänk på den jättelika armén av undersysselsatta och bidragsförsörjda.Meningen?Vad är meningen med våra existenser?frågar de kanske sig.Människan är en meningssökande varelse-i alla fall tills dess hon inser att själva meningen med det vi kallar livet kanske är insikten om att det inte finns någon mening.Alls.”Gud” är kanske en absurd ”Kung Ubu” som bara sitter där och pladdrar groteska meningslösheter.Att sova är också bra.När man sover arbetar man ej-såvida man ej är anställd som nattvakt.Själva sovandet i sig är också en protesthandling.En av de mest radikala som finns.Sov mera!Arbeta aldrig!En sann revolutionär attityd.Tänk om alla gjorde så.

    Gilla

  4. Bullar till kaffet? skriver:

    Det verkar verkligen som många gillar sitt arbete.. jag har aldrig förstått det men kanske bara har mig själv att skylla, jag valde fel banaskal att halka på. Stress pga av att man älskar sitt arbete verkar ändå bättre än den som många får pga tyranniska chefer som lever för sina jobb. I vissa koncerner utomlands så kan man inte nå höga positioner utan att ha familj, detta för att undgå att man påtvingar alla sina underlydande att göra jobbet till det viktigaste i livet. Tyvärr inte så i Sverige tror jag, får du en chef som är singel, byt jobb. Det finns även en god portion vuxen-mobbing och när jag tidigare i en internationell karriär försvarade någon mot detta så höll det på att kosta mig jobbet, jag blev attackerad som av en flock hyenor, folk till och med simulerade att spotta i min kopp. Mannen jag försökte försvara blev gråhårig på ett år. Detta var i och för sig i den anglosaxiska finansbranschen där en hel del ärke-.. samlas. Stress skapade det iallafall, jag bet tillbaka och min chef stödde mig, han visste att de var hyenor men nog blödde man efteråt. Det är ju också min erfarenhet att HR överallt är en helt ryggradslös enhet som plötsligt glömmer alla principer om en chef uppfattas ha stöd från högsta ort, då visslar man och tittar i golvet.

    Jag försöker uppnå balans, detta är dock inte lätt i globaliseringens tid där det alltid finns någon hungrig man eller kvinna med ett ben i tredje världen eller östeeuropa, de vet var de kommer ifrån och gör allt för att knuffa ut de bofasta. Globaliseringen är en styggelse.

    Liked by 3 people

  5. Anna-Kristina skriver:

    Dagens ämne går att vrida på ur många aspekter. Tillgängliga möjligheter en sak. Att ta sig an dem är en helt annan sak.

    Ingen går in i en livsmedelsaffär och inbillar sig att all mat på dignade hyllor måste ätas upp av just mig. Vi väljer med omsorg, och ibland går vi rentav ut tomhänta.

    Alla människor utgör sin egen begränsning. Utbud är en sak – konsumtion av möjligheter en annan. Livet tar man sig igenom en tugga i taget. Och när man tuggar sväljer man i lagom portioner. Att hantera ”informationsöverskott” är inte svårare än så.

    Vad många däremot har svårt att hantera är höga ambitionsnivåer. I prestationen ligger en stor dos uppvisning.
    Vi lever alla på en livets scen. Alla olika idrottsgalor renodlar detta till en extrem. Idrottsmän presterar och vi på läktarna beundrar och applåderar.

    Arbetslivets karriärväg kantas även den av prestation inför andra.
    Löner sägs följa dessa kriterier. Vi visar upp vår egen duglighet. Särskilt moderna kvinnor tycks ha fångars av denna ”åkomma”. Och de mäter och jämför sig gärna med de högpresterande männen. Kvinnor vill bli män – men egentligen enbart som en väg upp mot makt.

    Makt kan säkert berusa ens ego. I alla fall stärka och bekräfta det egna jagets viktighet. Människan är en social varelse, och som sådan positionerar hon sig. Vi gör det i alla nya sociala sammanhang. Vi mäter och reagerar blixtsnabb på de signaler människor omedvetet skickar ut.

    Vi måste alla förhålla oss till övriga människor. Att snabbt hitta sin plats eller funktion, tillfällig eller inte, minskar då mängden sociala konflikter, och får genast samarbeten att fungera bättre.

    Som vi alla vet måste man inte tycka om de människor man möter inom arbetslivet, men vi måste likväl fungera. Många gånger utgör det en utmaning och prestation i sig – om än dold – att arbeta under en inkompetent chef.

    Rent allmänt finns det en viktig psykologisk princip att ta hänsyn till vid konsumtion av information. Informationsbrist kan i längden upplevas som negativ. Att sättas i fängelse handlar delvis om att använda strypt informationsflöde som bestraffning. Vi avskärmas tillfälligt från livets stora smörgåsbord. Att man sedan vill kalla det för kriminalvård pekar mer på den egna tidens behov av mer högstämda mål.

    Att ta allt för stora tuggor av ny information får oss att storkna.
    Vi kan inte svälja förrän vi tuggat färdigt. En tillfällig överbelastning på informations-input upplevs därför som negativ.

    Underskott och överskott – mellan dessa båda ytterligheter finns ett personligt optimum. En lagom informationsmängd. När vi ligger där upplevs det som positivt.

    Men detta optimum är en rörlig variabel. För även ny information blir snabbt gammal, urkramad och trist. En lagom dos av ny information behövs därför tillföras för att ligga kvar på ett personliga optimum. Livet i sig utgör ett rörligt mål.

    Ordspråket säger – rätta mun efter matsäcken. Visa ord från en svunnen tid. Mål och mening är lika gamla som människan själv. Livet levs i sansade doser tillsammans med övriga människor. Svårare än så är det faktiskt inte.

    Liked by 2 people

  6. Staffan Persson skriver:

    Jag tycker inte termen utmattningssyndrom är så bra eftersom den tycks låsa tanken vid att en viss informations -eller belastningsmängd skulle vara skadlig för hjärnan. Det här är ju flytande och mycket påverkbart av psykologiska anpassningsmekanismer och personlighetsdrag bl a (PE antyder några) Men det finns ofta indikationer på störningar i kroppens stresshantering -hormonella och immunologiska -som tycks kopplade till hjärnans funktion. Vad orsakerna är till att stresshanteringsförmågan till synes klappar ihop hos vissa tror jag vi vet för lite om. PE är inne på några -rollförväntningar, t ex. Särskilt om dessa innehåller motstridiga element. Men jag är övertygad om att dessa kliniska fenomen existerar,liksom det lidande som finns bakom. Vi har mycket större möjligheter att idag ”bända upp” olika delfenomen och studera dem vetenskapligt. Det blir då lättare att konfrontera de fashionabla förklaringarna av fenomenet. T ex vid förrförra sekelskiftet, kring 1900,uppfattades det föreligga något av en epidemi av ”neurasteni” -var och varannan människa hade det. Karin Johannisson har skrivit fängslande om detta i Melankoliska rum ”.

    Gilla

  7. tomas skriver:

    I have not failed. I’ve just found 10,000 ways that won’t work.
    Thomas A. Edison

    PS. Jag hörde berättas för ca fem år sedan, att när Nordeas IT-system låg nere arbetate IT-tekniker 72 timmar i ett sträck med att lösa problemet, övervakade av sjukskötersker som kollade status hela tiden.

    Genius is one percent inspiration and ninety-nine percent perspiration.
    Thomas A. Edison

    Gilla

  8. Bullar till kaffet? skriver:

    Off-topic men skulle inte systemkritisk media och andra kunna skapa en fond för visselblåsare? Hade man fått en miljon för att till exempel komma med information om varför inte Eliasson får sparken så hade kanske fler tagit risken? Det är ju uppenbart att systemmedia sitter på massor av information som de anser att vi medborgare inte skall få veta, de granskar inte om det kan komma SD tillgodo, dvs de granskar allt mindre. Vad är nästa Kungsträdgården?

    Liked by 1 person

  9. Bullar till kaffet? skriver:

    Off-topic2: kanske en liten humorsektion på DGS varje dag? Ett skratt förlänger livet och med satiren kan man nå långt.. i så fall så har vi här en gammal favorit Bill Clinton, still going strong:

    Liked by 3 people

  10. Elisabet Henriksson skriver:

    Nåja, det finns flera exempel på konstnärer, författare och andra frilansande kulturarbetare som blivit överarbetade så där är du inte helt rätt ute.
    Nåbarheten för många anställda idag är INTE frivillig, många arbetsgivare kräver att man skall svara på mejl även utanför arbetstiden och alltid vara tillgänglig på telefon, det ingår i anställningskontraktet.
    Går du inte med på det får du jnte jobbet och alla har inte möjlighet att frilansa.
    Du rör dig kanske i en relativt lyxig arbetsmiljö

    Gilla

  11. Christer Carlstedt skriver:

    Svaret på frågan som ställdes är väl kort och gott: Nej det är inte farligt att jobba.

    Faktum är väl snarare att arbetet för de flesta ger en tillfredsställelse i det att man gör något som på ett eller annat sätt är viktigt för någon.

    Men man skall nog ha i åminnelse att vi varit rätt så hyggliga på att inte medvetet slita ut folk fysiskt genom att tillämpa enahanda uppgifter som sliter på vissa muskelgrupper eller delar på kroppen.
    Inte ens kassörskan på ICA sitter på sin plats mer än en begränsad tid, utan man tillämpar arbetsrotation, eftersom man vet att man annars har en sjukskrivning på gång.
    Man kan konstatera muskelinflammation och ledslitage.

    Ingen bilägare skulle drömma om att ständigt köra sin egenhändigt betalade bil på 6000 varv i minuten.
    Men vi gör det gladeligen med hjärnan.
    Det kan bero på att vi inte duger till att kalkylera den apparatens kapacitet. Vi märker just inget förrän den motorn skär ihop.

    Den som har råkat ut för att motorn skär, vet att det är en både dyr och tidskrävande reparation. Har man otur så ryker en hel del kringutrustning också.

    Från studier kring bland annat lärande så vet vi att vi är begränsade till ungefär 20 minuters hel koncentration. Därefter avtar inlärningsförmågan ganska snabbt. (Fråga mig inte varför skolan har 45-minuterslektioner och att eleverna förväntas komma ihåg något som sades den 44:de minuten).

    Många har i dag arbeten som handlar om problemlösning i en eller annan form. Förutom det man just jobbar med så har man sju nya jobb som väntar i kön. Det är väl i sig kanske inget nytt. Det nya ligger i att arbetsplatsen nu till stor del är digitaliserad.

    På den ”gamla goda tiden” sysslade jag också med problemlösning. Jag fick resa mig från min arbetsplats och leta fram dokument och ritningar. Eventuellt fick jag pallra mig iväg till ritkontoret för att få en kopia av något jag behövde.
    I dag finns materialet i min dator. Jag får inte längre den automatiska bensträckaren och avbrottet. Det blir inget hej i korridoren och fråga hur helgen varit för en arbetskamrat. Jag antas koncentrera mig hela tiden på förelagd uppgift.
    6000 varv i minuten!

    Nu är det till yttermera visso så att många arbetsgivare anser att man skall vara tillgänglig för telefonsamtal samtidigt som man jobbar. Jag kan förstå det ur perspektivet att en kund inte skall behöva ringa ett antal gånger för att få tag på mig. Men – vid problemlösning är det jämförbart med att du kör i full fart på motorvägen och så kommer det en jä…l och tränger sig emellan. Vissa kan hantera det hjälpligt. Andra blir synnerligen upphetsade.

    Jag är långt ifrån på det klara med hur problemet skall lösas. Att det är ett problem berättar sjukskrivningsstatistiken om.

    Liked by 1 person

  12. Drdr skriver:

    Inom sjukvården, som jag har 30 års erfarenhet av, är det beundransvärt bland övrig personal och ens patienter att nästan vända ut och in på sig själv för patienterna. Det gäller inte minst läkarintyget för sjukskrivningar, som ofta är rena partsinlagor för att driva igenom ett godkännande från försäkringskassan. Jobba över på kvällar och helger, så får du uppskattning av sköterskor och sekreterare. Den som kan hålla en professionell distans och sina arbetstider får inte stjärna i kanten.

    Gilla

  13. Verdandi skriver:

    Ojojoj det finns så mycket att säga i ämnet, men det finns inte plats här, annat än några små instick.
    Jag tycker att ett stort problem i Sverige är den falska positiva ytan många uppvisar. Negativa känslor trycks ner. Till slut fixar inte systemet alla de motstridiga impulserna och kraschar och alla är såå förvånade.

    Läkare har rätt ofta svårt att erkänna att de är deprimerade, de begår hellre harakiri. Självmordsfrekvensen bland kvinnliga läkare är väsentligt högre än för manliga dito, om inte något ändrats de senaste åren.
    En isländsk doktor uttryckte det väl. På Island blir man deprimerad, här får man ‘utmattning’.

    Gilla

    • Verdandi skriver:

      Mer att läsa, en ganska färsk studie (ca 1400 läkare och ssk) av emotionell utbrändhet, arbetsbelastning och patientdödlighet
      https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4302790/
      Subjectively, burnt-out clinicians rated safety lower, and objectively, units with high emotional exhaustion had higher standardized mortality ratios. In summary, our results indicate that clinician psychological health and patient safety could be managed simultaneously. Further research needs to establish causal relationships between these variables

      Gilla

  14. Fredrik S skriver:

    Jag tror inte att Pia är representativ för den ökande andel av sjukskrivningarna som ickesomatiska diagnoser står för. Det som verkar vara ett gemensamt drag bland de drabbade är en känsla av ”förlorad kontroll”. En upplevelse av att man inte kan påverka sin (arbets)situation. Orsaker kan vara ständiga omorganisationer, otydligt ledarskap, arbete med kortsiktiga projekt i stället för med långsiktiga mål etc. d.v.s. företeelser som är legio i t.ex. skolan och i vad Patrik kallar det ”välfärdsindustriella komplexet”.
    Pia verkar ha ett autonomt, meningsfullt och uppskattat arbete och borde därför i någon mening vara vaccinerad.

    Gilla

  15. Anna skriver:

    Ett stort problem för konstnärer är just att de INTE kan stänga av kl fem och gå hem. Det jobbet pågår dygnet runt. Visserligen självvalt men med ständig stress över hur ens försörjning ska fixas. Min egen far var konstnär-en av de främre i Sverige inom sitt område och teknik. Uppskattad både av konstkritiker och konstköpare. Men hade inte mamma haft ett vanligt arbete hade vi aldrig klarat oss. Och vi hade det sannerligen inte fett ens med mammas inkomst. Och var pappa lat-absolut inte, han jobbade nätterna igenom. När han fick pension, folkpension plus minimal ATP, kunde han inte tro att man kunde tjäna så mycket…..! ( under fattigdomsgränsen…)Så nog kan den osäkra situationen plus det faktum att konstnärer är egenföretagare (vilket innebär att minst 60% av inkomsten beskattas) gör tillvaron ytterst osäker och just därför fylld av negativ stress, som man faktiskt, hur du än raljerar, blir sjuk av. Van Gogh är nog ett ganska bra exempel på just det.

    Liked by 1 person

      • Anna skriver:

        Nej, då missförstår du mig. Vad jag läste in i din text är att att du menar om liv och arbete är samma sak blir man inte överarbetad och mår således inte dåligt. Jo så katten att man kan bli överarbetad och må dåligt som konstnär. Som jag skrev har ett sådant yrke inga tidsgränse- det är fritt både till välsignelse ( slipper fasta arbetstider) och förbannelse ( inga fasta tidsramar).( Fast å andra sidan, fasta tidsramar är nog vad som saknas i dagens arbetsliv och är den största orsaken till vad som gör människor sjuka. Om du gör ditt jobb och är tvungen att sluta en viss tid, inte få arbeta övertid, inte fick svra på mail o telefon utanför arbetstid, inte fick ta med jobb hem- då skulle nog många må mycket bättre!)
        Det som dessutom är svårt för konstnärer är ju ekonomin ,där är ju Van Gogh ett tydligt exempel. Det är stressande att ständigt ligga under existensnivå. Att detta är självvalt och således inget att gnälla om? Tja, så kan man ju säga för varje yrke .
        Nej , pappa ville inte ha och fick inga bidrag, han var snarare än mer fördömande än vad du är på bidragssamhället!;-)

        Gilla

    • kim skriver:

      Anna, du har säkert rätt när du skriver att din pappa inte var lat. Det finns ingen anledning att betvivla att han var engagerad i sitt arbete. MEN han valde själv att ägna sig åt det på heltid. Han kunde ha tagit ett brödjobb för att minska familjens ekonomiska stress (många konstnärer gör det), även om det skulle ha inneburit att han haft mindre tid för konst. Ingen annan bär ansvaret för hans val. Eller ser du honom som en slav under sitt konstnärskap?

      Gilla

      • Anna skriver:

        Hm, så han skulle således ha arbetat heltid med två arbeten? För de konstnärer som gör det tror jag vägen mot utbrändhet går ganska raskt och då blir de verkligen en börda för samhället ( om man nu anser att sjukskrivna är en samhällsbörda vilket jag inte gör- det finns andra bidragskategorier som i mina ögon uppfyller det kriteriet.)
        Min pappa hade i början av sitt arbetsliv just ett annat arbete , men gav, i samråd med mamma, upp detta för att utbilda sig vidare och sedan bli konstnär på heltid. Så självklart var det ett fritt val, han var inte ”slav”under sin konst. Men följer på detta att det självklart ska vara svårt att överleva som konstnär? Varför betalar vi gladeligen över 500 kr i timmen för rörmokaren men kanske bara 50 öre till konstnären eller författaren? Nå, det är en annan diskussion och inte ämnet här. Du skriver att många konstnärer jobbar med annat för att kunna försörja sig. Att klara detta samtidigt med ett fullt konstnärskap kräver mycket av personen i fråga, för att inte tala om vederbörandes familj. 16 timmars dagligt arbete plus restider samt sömn, det blir inte mycket till familjetid det! Det beror naturligtvis också på vilken teknik konsten utövas inom- är det skvättmåleri a la Pollock eller videoinstallationer så tar det ju i teorin inte så lång tid ( men skapandeprocesser är knepiga och kräver sin tid i koncentration), arbetar man däremot i en hantverkskunnigt krävande långsam teknik- då kan man helt enkelt inte fungera som heltidskonstnär och samtidigt ha ett annat jobb. Naturligtvis är det ett fritt val, men sorgligt. Hur många talanger har inte undertryckts och gått förlorade på grund av att de av livet tvingats in i grottekvarnen?

        Gilla

    • Svart kaffe (bullarna är slut) skriver:

      Böjd att hålla med, kag jar stämgt in en mera kreativ ådra hela mitt liv, din far levde åtminstone som var, säkrad inkomst kan man räkna med då.

      Gilla

  16. Lars skriver:

    ”Avprogrammeringsenheter” där hårdprogrammerad hängivna kan s a s ”avprogrammeras” borde kanske inrättas.Man bör förstå att inte bara Jihad-krigare är hårdprogrammerade utan även en mycket stor del av den sk Human Resource-populationen.HR-populationen.En oproportionell del av det som kan kallas den mänskliga konsensus-verkligheten är en del och en utväxt av denna programmering.Man tror kanske att denna hårdprogrammering endast gäller lönearbetare på låg- eller mellannivå.Tror man det tror man alldeles fel.Ju längre upp i Pyramiden man kommer ökar exponentiellt andelen hårdprogrammerade.Ibland kan man där inte bara tala om ”hängivenhet” utan nog mera ”fanatism”.Det är en fascinerande upptäckt att finna att ”Chefen”-eller väl idag oftast i Sverige-”Chefinnan” kanske är en automaton.En Ivan Pavlovsk automaton spetsad med Tavistock Institute-programmering.Mer ”clone” än människa.Man märker detta på att deras svarsresponser när de utsätts för stimuli är helt förutsägbara.Maskinella.”Cloner” är egentligen en slags maskiner.Hårdprogrammerade människor är det också.I alla fall på ytplanet.Gråter en clone?Vilka emotionella stormar söndersliter en hårdprogrammerad Agenda-hängiven?

    Gilla

    • Fredrik Östman skriver:

      Den dagen staten inrättar avprogrammeringsenheter kommer den förstås att börja avprogrammera dem som är felprogrammerade, som Wet Besterberg uttryckte saken. Dissidenterna. Dem som inte håller sig på mattan. Brunråttorna. Rasisterna. Oss.

      Fascismen börjar när staten anser att det finns psykologiska brott. När det är ett brott att argumentera, att övertyga, att uttrycka sitt missnöje, att övertala, att höja ett ögonbryn, att utöva moral.

      Liked by 2 people

  17. Walfrid skriver:

    Jag har vid två tillfällen i livet haft en hobby eller intresse som småningom ledde in i arbetslivet. I båda fallen ville jag efter ett antal år varken se eller höra talas om någon av dem, inte så akut som i artikeln, men nästan.
    Min erfarenhet blev att hjärnan behöver omväxling.
    Gör en sak på jobbet och något annat när du kommer hem.

    Gilla

  18. askenyggdrasil skriver:

    När våren kommer vid havet, leta upp en stor tall i solen, sätt dig och luta dig mot tallen med en stark kopp kaffe och en stor konjak. Sitt och tänk på allt och ingenting stirrandes ut över havet. Det går även vintertid, men då mer påklädd.
    Många människor arbetar ihjäl sig, då de tror att de är oersättliga, men det är ingen. Ingen är universums medelpunkt, men många verkar tro att de är det.

    Gilla

  19. Sixten Johansson skriver:

    Min egen lekmannaslutsats har blivit att varje människa förblir en ganska ogripbar och olöst gåta för både sig själv och alla andra, lika väl för psykologen / psykiatern som för den livserfarne lekmannen och nära anhöriga. Typiska symtombilder, t ex av arbetsnarkomani, kan se likadana ut, men de verkande mekanismerna är ändå högst olikartade. Personhistorien, personlighetsstrukturen, interaktionen och mycket annat sammanstrålar och utlöser ibland kriser (eller t ex en traumatisk olycka). För att bli frisk måste individen alltså fortsätta att växa sig förbi krisen utifrån sina egna förutsättningar och liksom fullborda sitt personliga livslopp. (Ofta kan man bara resignera inför det till synes obevekliga – t ex i vår egen bekantskapskrets finns flera, som av helt olika orsaker går mot en självdestruktiv arbets- och livskollaps utan att några medvetandegörande samtal eller medicinska åtgärder kan påverka förloppet).

    Jag tror inte att utbildning i medicin, psykologi eller annat humanvetande i sig gör någon mer kapabel att förstå sig själv och andra. Snarare kan motsatsen tyvärr gälla, om inte sensitiviteten, mottagligheten och viljan till ständig omprövning finns där redan före utbildningen och är starka nog att tåla tyngden från professionens överbyggnad.

    Det är klart att sjukdomsförklaringar, mode- och schablonmässiga orsakssamband och bidragssystem är socialt betingade och blir byggstenar i den förhärskande ideologiseringen. Om sjukdomen erkänns och är socialt uppklassad frestas man kanske omedvetet att gå in i en positiv offerroll. En förnekad eller nedvärderad sjukdomsbild kan i stället leda till social utstötning eller invalidisering i en negativ offerroll. I mycket högre grad än man allmänt tror är läkar- och humanvetenskaperna politiska instrument, som används för att skapa och styra sociala kategorier och värderingar, ideologier, ekonomiska flöden och maktstrukturer.

    Gilla

  20. Lars skriver:

    Det svenska sjukförsäkringssystemet är så vitt jag vet mycket egendomligt sett ur ett samnordiskt perspektiv.Det har blivit så sannolikt p g a av det sätt på vilket det ”mjölkats” av människor som kanske ej helt är del av den nordiska värdegemenskapen och dess kulturella kontext.”Utmjölkning” och sammanbrott av systemet – inte bara har varit nära – utan är fortfarande nära.Därav den egendomliga svenska ordningen som innebär att ”handläggare” på FK med i vissa fall endast 2-årig gymnasieutbildning diktatoriskt -men väl alltid på order av sin ”chef”- kan underkänna läkarintyg utfärdade av medicine doktorer.En del tecken-från ”Paradislandet” Sverige med världens högsta våldtäktsfrekvens , sin genomkorrupta förvaltning och sin skenande sociala och ekonomiska ojämlikhet (Eurostat)-tyder även på att sk ”synkron myndighetsutövning” används för att s a s ”neutralisera” dem som av någon anledning anses vara ”dissidenter”.”Dissident” är ursprungligen en sovjetrysk term.Sovjetstaten Sverige där ”Nomenklaturan” styr med järnhand.Är det så det verkligen är?Under mysytan och gosandet i Consensus-grottan?Consensus-grottan där antalet Tabu-ämnen nu är så stort att man nästan ej får skriva eller säga någonting utanför EU:s godkända åsiktsmatris.Tjeckoslavakien år 1964?Är det i realiteten Sverige år 2017?

    Gilla

  21. Lars skriver:

    Komplettering.Till skildringen av det nuvarande tillståndet i ”Paradislandet” Sverige.”Paradis” för vilka-inte för de vanliga svenskarna i alla fall.Kan läggas:Den lavinartade ökningen av oprovocerade attacker och misshandel av helt vanliga svenskar.De många dråpen och morden som bara blir fler och fler.Våldtäkterna.Den epidemiska spridningen av bilbränder.Osäkerheten då man rör sig på gator och torg.Inte alls Trevligt?Inte alls.Färgrikt och spännande?Inte alls-snarare grava förfallssymptom.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s