Gästskribent Susanne Nyman Furugård: Journalister behöver lära sig lyssna efter Tystnaden

logo­DGSDet är en välbehövlig självrannsakan som pågått det senaste året inom journalistkåren angående rapporteringen om flyktingpolitiken, men frågan är om denna rannsakan blir tillräcklig. Syftet borde ju vara att rent generellt bli bättre på att upptäcka och allsidigt belysa alla slags spörsmål av väsentligt samhällsintresse, så att medborgarna kan utöva sina demokratiska rättigheter och påverka politiken på välinformerad grund. Då räcker inte insikten om att journalisterna borde ha fångat upp människors oro och vad de pratar om mycket tidigare, som det konstaterades på Publicistklubbens uppmärksammade debatt ”Dags att skrota konsekvensneutraliteten?” för nästan exakt ett år sedan.

När en fråga nått en sådan omfattning av ”oro och prat” att den går att urskilja från andra bekymmer i människors vardag, har konsekvenserna oftast hunnit bli så stora att de är mycket svåra att påverka. Det gäller i synnerhet frågor som uppfattas som tabu.

Näst invandring är försvar, lag och ordning, och skatter de frågor som människor har lägst benägenhet att tala uppriktigt om med personer utanför vänkretsen, visade en undersökning från opinionsinstitutet Demoskop i september 2015, två månader innan flyktingpolitiken havererade. Med så kort ledtid behöver proaktiva journalister försöka fånga upp viktiga frågor innan en statistiskt betydande andel ens börjat tala om dem hemma. Då måste de lära sig att lyssna efter något annat: tystnad.

Långt tidigare infinner sig nämligen i den offentliga debatten Den Stora Tystnaden, med vilken makthavarna bemöter dem med som vågar och lyckas lyfta en tabufråga. Den är så schematisk att den borde läggas till som nytt andra steg i filosofen Arthur Schopenhauers beskrivning: Alla sanningar går igenom tre stadier. Först blir de förlöjligade. Sedan blir de våldsamt motarbetade. Slutligen blir de accepterade som alldeles självklara. Förlöjliga är ett enkelt sätt att avfärda oliktänkande till en början, men om det inte biter så försöker etablissemanget tiga ihjäl dem.

Ett exempel på detta är frågan om valfrihet i barnomsorgen, vilket knappt existerar i dagens familjepolitik. Sedan ”dagis till alla” blev parollen i början av 1970-talet har åtskilliga fristående debattörer som ifrågasatt denna norm, bemötts med förlöjligande epitet. Det vanligaste tillmälet har varit på temat ”vill föra kvinnorna tillbaka till spisen”, vilket jag själv fått höra så sent som 2014 då jag startade föräldrauppropet Hållbar familjepolitik NU.

Men nu har det blivit påtagligt tyst, inte från mig och andra debattörer men från politiker, forskare och organisationer som vi har fortsatt att tilltala på flera av Sveriges största debattsidor. Där har frågan vunnit ökat intresse i takt med att konsekvenserna av den förda politiken blivit allt allvarligare, vilket gett ny aktualitet och nya ingångar till debatten. Den psykiska ohälsan har ökat bland barn och unga, småbarnsföräldrar och förskolepersonal. Sjukskrivningskostnaderna skenar. Landets sjukaste yrkeskår, förskollärare, larmar om en oacceptabel arbetsmiljö – hur är det då för barnen? Samtidigt visar ny forskning om barns omsorgsbehov på vikten av en rad andra faktorer som familjepolitiken inte tar hänsyn till. Med ytterligare stöd i statistik och kostnadsberäkningar, har vi visat på att det finns saklig grund att ifrågasätta familjepolitiken både ekonomiskt och mänskligt.

Att ansvariga politiker inte svarar i debattforumen är beklagligt ur demokratisynpunkt men inte förvånande; i stället brukar någon myndighetsperson eller forskare se sig nödgad att göra det. Men när inte ens de gör det längre, då har frågan trätt in i ett nytt stadium: tystnadsstadiet.

Under det senaste året har jag och min debattkollega Madeleine Lidman erfarit detta efter ett flertal debattartiklar som vi riktat direkt till ett antal forskare som gärna uttalar sig om barnomsorg respektive psykisk ohälsa, exempelvis på DN Debatt (18/1-16), GP Debatt (28/1-16), Expressen Debatt (18/3-16) och SvD Debatt (7/1-17). Inte någon av forskarna har svarat. Det kan vi knappast tolka som annat än att de inte har något bra svar att komma med och att vi har rätt i sak.

Men öppningen kring familjepolitiken på debattsidorna avspeglar sig inte på ledar- och nyhetssidorna ännu, för där verkar journalisterna ha fullt upp med att lära sig att lyssna in vad folk pratar om. Det är en stor brist, för hur ska människor kunna veta vad de har skäl att oroa sig för och prata om ifall de inte får allsidigt informationsunderlag? När nästan alla barn går i förskola från cirka ett års ålder, kan föräldrar knappt föreställa sig att det finns skäl att fundera på alternativ.

Därför kommer frågor som befinner sig i tystnadsstadiet sannolikt inte ens med i undersökningar som Demoskops, utan det är först när de kommer till det tredje stadiet (andra enligt Schopenhauer) och börjar bekämpas våldsamt – då pratas det. För familjepolitikens del torde detta inträffa relativt snart, med tanke på de accelererande negativa effekterna som i längden gör etablissemangets tystnadstaktik ohållbar. Men då gäller det att journalisterna redan är på banan och har orienterat sig i frågan, så att de förmår belysa den på ett konsekvensneutralt sätt. Annars lär många journalister göra om samma misstag på det här och andra tabuområden.

Susanne Nyman Furugård är journalist. Hon har skrivit debattboken ”Värdera det ovärderliga” och rapporten ”Familjepolitikens ekonomi”. Medgrundare till Power to Parents 2018.

40 thoughts on “Gästskribent Susanne Nyman Furugård: Journalister behöver lära sig lyssna efter Tystnaden

  1. Lasse W skriver:

    Något verkar ha gått snett i barnkulturen i innerstaden i Stockholm. Oroliga barn som inte verkar må bra. Barn som testar och provocerar. Barn som får våldsamma skrik-utspel och bankar med händer och fötter i golvet inne på dagis. Och mitt in allt detta högutbildade föräldrar och personal som med oändligt tålamod pedagogiskt förklarar för barnen så att de ska förstå. Och alla ler och håller masken. OK jag överdriver lite för att vara pedagogisk.

    Samtidigt ska allt vara så himla stenkul hela tiden. Och fart och fläkt och aktivitet. Barnen får aldrig få vila lugnt i sig själva. För rätt vad det är sätter daghemspersonalen igång med något stressande gränslöst fysisk-teater-utspel. Lugna barn är inte önskvärda. Varför infördes kuddrummen inne? Och föräldrar sitter fast i barnpsykologiska förklaringsmodeller. Barnpsykologi och barnsäkerhet har ersatt uppfostran verkar det som. Barnkrisen är en föräldrakris och en kris för den svenska anti-auktoritära modellen. Som är en modell som fungerar teoretiskt och i vackert väder. Därmed inte sagt att uppfostran ska vara auktoritär och att barn inte ska vara vatten värda. Jag tror vi ändå är rädda om våra barn. De är vårt eget kött och blod. Men de är värda något bättre än den här modellen.

    Liked by 4 people

    • Hedvig skriver:

      @ Lasse W 24 januari, 2017 kl 03:46

      Du tror inte att du nu beskriver curlade föräldrar, som aldrig fått lära sig att sätta trygghetsskapande gränser för sina barn?

      ”Barnpsykologi och barnsäkerhet har ersatt uppfostran verkar det som.”
      Var snäll och definiera din tolkning av begreppet ”barnuppfostran”, så det går att förstå vad du pratar om.

      ”Jag tror vi ändå är rädda om våra barn. De är vårt eget kött och blod. Men de är värda något bättre än den här modellen.”

      är det så här vi är ”rädda om våra barn” eller … ?

      http://www.sydsvenskan.se/2016-11-21/foraldrar-haktade-for-babymisshandel

      Gilla

    • Tobbe skriver:

      Barn har alltid provocerat sig fram för att lära sig var gränserna går och var det tar stopp. Det är en viktig del i deras lärande och de är inte intresserade av avancerade psykologiska utläggningar utan bara att veta basfakta om vad som fungerar och vad som inte gör det.
      Om vi som föräldrar inte visar dem detta (på ett kärleksfullt men tillräckligt övertygande sätt) sviker vi dem. Ska samhället lära dem det som vuxna blir det både smärtsamt och dyrt.

      Gilla

  2. Svart vatten skriver:

    Jag tror inlägget tar upp något mycket klokt, när medier gemensamt häller olja på havet så skall det blåsa riktigt mycket innan det krusar sig, då är det för sent, så är det nu i Sverige, SD kommer nu att kunna växa i 10 år till bara baserat på att man inte kan dölja krusningarna mer när orkanen är ett faktum, snart brinner dina barns skola eller din dotter blir instängd på toaletten med två migranter. Problemen i Sverige är så djupa att jag tror att SD har potential att bli ett 40% parti.

    Frihet i barnomsorgen hade jag sett som självklar om man tänker bort migranterna. Dessa är de första att uppfostra sina barn hemma. Detta ser jag som positivt men inte av den gängse anledningen utan helt enkelt för att det ökar segregeringen och påskyndar kollapsen. Jag antar att de flesta andra vill att migranterna skall bli goda samhällsmedborgare, det vill inte jag, jag vill inte ha dem i min närhet och ser en samhällskollaps som ett nödvändigt steg vi måste igenom.

    Liked by 5 people

    • Hortensia skriver:

      Hmm, Svart vatten, uppfostrar verkligen migranterna sina barn hemma? Enligt min uppfattning tycks förfärande många av dem främst låsa in flickorna och släppa ut pojkarna vind för våg, vilket självklart inte leder till att dessa ”nysvenska” barn blir några goda samhällsmedborgare i Sverige.

      Snarare skapas myriader av onda samhällsmedborgare och deras närvaro torde oundvikligen medföra eskalerande kaos och sedermera det hyperciviliserade svenska samhällets totala kollaps.

      Liked by 2 people

      • Hedvig skriver:

        @ Hortensia 24 januari, 2017 kl 10:43

        Om du läser den svenskkurdiska fd riksdagsledamoten (S) och sjuksköterskan Nalin Pekguls bok ”Jag är ju svensk”, 2014 som hon skrev tillsammans med sin man Cheko, journalist, får du veta, att invandrare från MENA-kulturerna, släpper ut sina barn och börjar uppfostra dem först i tonåren – och då med hårda metoder.

        Således, en helt annan kultur än den svenska!

        http://www.adlibris.com/se/sok?q=jag%20%C3%A4r%20ju%20svensk&pn=1&na=9789175176000&ps=10

        Liked by 1 person

      • Hortensia skriver:

        Hemskt okultiverat, enligt min mening, Hedvig, men hjälpen är på väg… eller…?

        ”– En tonåring som blivit kriminell i 15–17-årsåldern är mycket svår att rädda, säger forskaren Jerzy Sarnecki.”(!)

        http://www.expressen.se/kvallsposten/experten-sa-kan-de-kriminella-stoppas/

        Jag är rädd, att enormt kostsamma projekt och ”satsningar” – till ingen nytta – i evigheter kommer att ägnas åt att ”rädda” kulturellt inkompatibelt ”uppfostrade” ungdomsbrottslingar.

        Ett samhällsekonomiskt rimligare alternativ vore väl ändå hot om anhörigutvisning, som sannolikt ytterst effektivt skulle motivera både föräldrarna och deras ohängda slynglar att respektera svensk lagstiftning?

        Liked by 1 person

      • Svart vatten skriver:

        Ja uppfostra och uppfostra, jag vet inte vad de gör men något skapar aggressiva ungdomsbrottslingar på löpande band, mn poäng är att jag sällar mig till MartinA och satsar på segregering, jag vill absolut inte att mina barn skall agera integrationsbuffert och därmed kan jag inte kräva av mindre bemedlade svenskar att de skall sätta sina barn i pant. Därför segregering.

        Liked by 1 person

  3. Rikard skriver:

    Hej.

    En invändning: någon omsvängning har knappast skett, och inte heller självrannsakan.

    Den kommer senare, efter att faktiska förändringar ägt rum. Då kommer Ernman, Schyffert, Virtanen, Lindberg, Helin, Stjärne m fl att alltid ha varit systemkritiska: de kommer alltid att ha varnat och larmat – detta utgående från deras självbild som att de är goda.

    Glöm inte att politiker och journalister alltid är sist med att upptäcka vad som händer; när en popkulturell företeelse rapporteras i statsmedia eller t ex Aftonbladet är den ‘ute’.

    En verklig omsvängning och självrannsakan är det först när vi får se alla dessa apologeter för tro före vetande, tvång före frihet, självmant gå till tings och erbjuda nit tiondelar av sitt ägande som ersättning till de som drivits i landsflykt, i konkurs och som hånats, bespottats och jagats av de goda journalisterna.

    Då, när de frivilligt tar konsekvenserna av sitt agerande, då har de svängt.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    Liked by 4 people

  4. Fredrik Östman skriver:

    Jag hade hoppats på mera från Kristen demokratisk samling och Moderata samlingspartiet i denna fråga. Vårdnadsbidraget hade, kombinerat med avskaffade subventioner av dagis och förbud mot kommunala dagis, kunnat stoppa barntortyren och fängslandet av de svagaste och oskyldigaste. Men de partierna har båda sålt sin själ för ett par röster. (De andra partierna har aldrig haft någon.)

    Failed state.

    Gilla

  5. Bengt skriver:

    Valfrihet i barnomsorgen gjordes till en ickefråga – eller snarare till något ondskefullt för barnen – av både vänstern och de borgerliga.
    KDS, sedermera KD, kämpade ju länge för ”barnens rätt till sina föräldrar” och vice versa men fick spott och spe inte minst från Fp som nu kallar sig liberalerna(!). Media i största allmänhet, och där dominerar väl de som kallar sig någonting ”oberoende”, har sannerligen inte gjort det bekvämt för sådan journalister som du, Susanne Nyman Furugård. Tack för att du inte förtröttas!

    Att många förskollärare gör ett fantastiskt arbete ”i föräldrarnas ställe” är jag fullt medveten om. Liksom att många föräldrar inte kan axla föräldrarollen!

    Gilla

  6. Hedvig skriver:

    Susanne Nyman Furugård,

    Bra att du skriver en debattartikel här, så att vi, DGS:s läsekrets har möjlighet att bemöta dina synpunkter!

    Eftersom jag inte visste vem du är och vilken fråga du brinner för, tänkte jag av rubriken att döma, att du kanske ville belysa vissa migrations- och integrationsfrågor.
    Jag lyssnade nyss på SR P1 Tendens ”Jourhemmet och IS”, där vi får veta, att ett antal ensamkommande ungdomar placerats i olämpliga jourhem. T ex ett jourhem i Vivalla i Örebro, där den yngste hemmaboende sonen två gånger är dömd för misshandel och den äldste sonen åkt till Syrien och av allt att döma gått med i IS.

    http://sverigesradio.se/sida/tabla.aspx?programid=132

    Eller att sk PK-media inte bara pixlar bilder på grova brottslingar – utan också ändrar ansiktsfärgen! T ex alla dessa brutala gruppvåldtäkter som utförs av unga män med rötter i MENA-länderna. Men den uppgiften tystar media ner och påstår i stället, att det handlar om vanliga ”pojkar/ungdomar” i Sverige! – Så uppenbart förljuget och dessutom så farligt för vår demokrati, vars hörnsten utgörs av yttrande- och tryckfrihet.

    Men ditt ärende var ett helt annat och det kunde jag konstatera, när jag googlade på ditt namn. Du slår ett slag för hemmafruarna. Tillbaka till 1950-talets hemmafruideal!

    Beakta dock, att det inte finns ett enda politiskt förbud för föräldrar att stanna hemma och fostra sina barn på egen hand.

    Du påstår lite diffust, att det finns ”ny forskning om barns omsorgsbehov”. Ge oss i så fall en seriös referens, som vi kan ta ställning till!

    Du hävdar att ”nästan alla barn går i förskola från cirka ett års ålder”. Ge oss trovärdig statistik på den uppgiften! De yngsta barn jag sett på dagis/förskolan har varit 1,5-2 år.

    Mina barn gick på bra dagis som jag var nöjd. Som mormor/farmor till åtta barnbarn i varierande åldrar har jag under många år haft nöjet att hämta barnbarnen på (olika) dagis/förskolor och lärt känna förskolepersonalen. Det går inte att vara annat än glad och nöjd över deras professionalitet.
    Jag är medveten om, att mina barn och barnbarn haft tur. Jag vet att det idag finns många förskolor, där man pressar in ett alldeles för stort antal barn, som varken personalstyrkan eller lokalytorna är dimensionerade för. Det är det som är det riktigt stora problemet!

    Till det kommer att många små barn är infektionskänsliga och skulle må bättre av att börja i förskolan vid tre års ålder. Just den frågan kunde också vara något för våra politiker att bita i.

    Men notera, att även små barns sociala behov av lekkompisar är mycket stora. Det tycks varken du eller din debattkollega vara medvetna om. Sociala, pedagogiska och gruppdynamiska behov är sannolikt en förskola/ett familjekooperativ/dagmamma allra bäst på att tillgodose. Tillsammans med kärleksfulla och empatiska föräldrar förstås.

    Gilla

    • Susanne Nyman Furugård skriver:

      Tack Hedvig för dina frågor. På vår hemsida finns mer information om vilken forskning vi avser: http://www.powertoparents.se/forskning/. Där framgår även hur olika barn och deras behov är, vilket är anledningen till att vi kämpar för att det ska finnas olika barnomsorgsalternativ som subventioneras likvärdigt. Då kan föräldrar själva få välja den barnomsorg som passar deras barn bäst. För en del är det kanske förskola, för andra exempelvis dagbarnvårdare eller hemmaomsorg. Varför ska inte alla barn få den omsorg som bäst tillgodoser deras behov? Alla barn är väl lika mycket värda fastän de har olika behov? Vad är det som är så farligt med valfrihet? Det ger tryggare barn, vilket även samhället tjänar på.

      Vi har aldrig förespråkat en återgång till 1950-talets hemmafruideal, utan vill tvärtom ha en modern och flexibel familjepolitik som bygger på modern vetenskap i stället för Alva Myrdals förlegade människosyn. Men tyvärr är ”hemmafru”-stämpeln något som etablissemanget tidigare använt emot oss på samma sätt som ”rasist”-stämpeln använts i andra sammanhang, det vill säga för att förlöjliga/förtala oss och slippa diskutera frågan utifrån fakta (1:a stadiet enligt Schopenhauer). Kanske var det någon sådan träff du fick när googlade på mitt namn? Vill du i stället få mer fakta, statistik och kostnadsberäkningar kan du gärna läsa min rapport som finns gratis på http://www.hallbarfamiljepolitik.nu/familjepolitikens-ekonomi/. Det är bland annat detta material som gjort att etablissemanget nu bytt taktik till tystnad, vilket var vad jag ville visa på i min krönika. Samt att journalister borde känna igen mönstret vid det här laget och kunna granska frågan sakligt och konsekvensneutralt. Det hoppas jag att du också tycker är viktigt, oavsett egen ståndpunkt.

      Gilla

      • Susanne Nyman Furugård skriver:

        Arthur, se gärna mitt svar till Hedvig för forskningsreferenser. Tack för NRK-artikeln, hade läst den tidigare och tycker också att den är intressant – ur många synvinklar. Dels för att forskning om barns stress är sällsynt/obefintlig i Sverige, dels för att det inte är något som svenska föräldrar informeras om eller som svenska media skriver om. Varav det sistnämnda var fokus för min krönika. Oavsett hur vi personligen värderar olika forskning och fakta, så måste den kunna läggas upp på bordet och diskuteras sakligt ända upp på högsta nivå. Den engagerade debatten om familjepolitiken som min krönika gav upphov till här i DGS kommentarsfält, vittnar om ett sådant behov. Men från etablissemanget blir det locket på om man försöker. Det är inte värdigt en demokrati och det hoppas jag att journalister ska få upp ögonen för, nu när allt fler rannsakar sin tidigare hantering av migrationspolitiken. Hur kan media bli bättre på att hantera frågor som är politiskt tabu? Det vore spännande att få fler kommentarer på här.

        Gilla

  7. Åke Sundström skriver:

    Rätt analys och hållbara fakta, Susanne.

    Barnens hälsa och välbefinnande är givetvis det mest centrala, men den största lögnen i detta sammanhang handlar om daghemmens samhällsnytta. Sanningen är att denna förmenta grundsten i välfärdsbygget är raka motsatsen, ett fattigdomsskapande systemfel. Den alternativa lösningen, att omvandla daghemssubventionerna till en barnpeng direkt till föräldrarna (ca 10 000 kronor per barn och månad) skulle höja vår välståndsnivå med cirka 25 miljarder kronor, mycket försiktigt räknat. Det beror framför allt på att man slipper den dyra kommunala daghemsbyråkratin; en fri marknad är alltid att föredra ur effektivitetssynpunkt.

    En ännu värdefullare vinst är att makten återförs till föräldrarna, som fritt kan välja mellan att själva ta hand om sina telningar eller att använda barnpengen till att låta andra sköta den uppgiften.

    Politiskt är det förstås mest anmärkningsvärt är att inte heller de borgerliga partierna insett fördelarna med en sådan lösning. Återigen är det riksbusen Reinfeldt (och hans efterträdare) som är de största bovarna i detta uppenbara svek mot de egna väljarna och mot partiets konservativa ideologi.

    Det Myrdalska systemfelet har kunnat överleva med hjälp av maktlojala (politiserande) ekonomer, som tigit om de samhällsekonomiska förlusterna och t ex avstått från att bemöta Bengt Westerbergs fräcka lögn om att dagisföräldrarna själva (via skatten) betalar vad daghemmen kostar.

    Sanna liberaler/libertarianer går förstås längre och anser att varje familj skall sköta sin egen ekonomi utan att belasta övriga medborgare – men välkomnar samtidigt steg i den riktningen. Som nu detta frihetliga alternativ med en barnpeng i stället för det faktiska dagistvång som dagens sovjetiska system innebär.

    Liked by 1 person

    • akesundstrom skriver:

      Ett PS. Min kommentar utgick från inläggets text, men när jag nu läser hela rapporten via länken, visar det sig att Nyman – Furugård ingalunda gör en samhällsekonomisk analys, som hon hävdar. Hon försöker bedöma det statsfinansiella utfallet, vilket är något helt annat: stat och samhälle är INTE samma sak. Metodfelet är vanligt och fanns med även i Per Kågessons bok Tid för barn (SNS,2005) trots att hans text fackgranskats av Stefan de Vylder. Stor skillnad alltså i antal förlustmiljarder, 90 miljarder contra 25, men slutsatsen blir ändå densamma. Daghemssystemet gör Sverige fattigare, medan makarnas Myrdals vänner, t ex Bengt Westerberg, på osakliga grunder påstått motsatsen. DS.

      Gilla

  8. Marie-Louise skriver:

    Politikerna och feministerna har lurat föräldrar ” att sälja sin förstfödslorätt för en grynvälling”. Dvs byta till sig något värdelöst mot sina fri-och rättigheter.
    När man är i min ålder (75) inser man vad som varit värdefullast i livet. Många som gått in för karriären kommer att ångra, att de inte tog tillvara möjligheten att vara med sina barn när de var små!

    Liked by 2 people

    • Hedvig skriver:

      @ Marie-Louise 24 januari, 2017 kl 13:04

      Du låter lite väl konspiratorisk för att vara trovärdig. Och – du har inte tolkningsföreträde – bara för att du är 75 år. Jag är äldre än du, har både vuxna barn och många barnbarn, men har kommit till andra slutsatser än du. Det kan du läsa om i ett annat inlägg här i kommentarsfältet.
      Människor är olika. Man kan ha lång livserfarenhet, men ändå landa i olika slutsatser. Egentligen en truism.

      Gilla

      • Marie-Louise skriver:

        Hedvig!
        Du har helt rätt. Människor är olika och gör olika val. De finns naturligtvis de som är helt nöjda med att ha valt att jobba och ha barnen på dagis. (Om det är ett bra dagis) men det finns många som också hellre velat vara hemma med barnen medan de var små. Varför ska det inte vara möjligt för ALLA, att välja det som passar dem bäst? Varför ska de tvingas in i en livsform som de inte själva valt?

        Jag kanske inte vill kalla det en konspiration, men jag tror att de flesta politiker är nöjda med att så många som möjligt arbeta utanför hemmet, då det genererar mer skatteinkomster och därmed också mera makt för dem.

        Sen tänker jag på de äldre män som skaffar sig en ny barnkull, som de går in för med liv och lust. Kanske som kompensation för vad de förlorat då de aldrig hade tid att ägna sig åt de första barnen.

        Det är också lite lustigt hur det ofta beskrivs när en man stannar hemma och tar hand om barnen. Då anses det vara en oerhört utvecklande och lärorik tid. Det blir ett stort plus på hans CV. Medan om kvinnor gör samma sak, anses de enfaldiga!

        Läs gärna mina andra inlägg i kommentarsfältet!

        Gilla

  9. Anna skriver:

    Ett svar som inte behandlar journalisters tystnad utan skribentens inlägg om barnomsorg/hemmaförälder: Gudskelov för dagis! Mina barn hade ett superbra dagis att gå till och vi föräldrar slapp gå in i totalt vansinne tack vare möjligheten att ha ett stimulerande jobb och genom detta få den intellektuella kontakten med andra vuxna. Hade den möjligheten inte funnits, utan att jag varit hemma med barnen dygnet runt hade jag absolut hamnat på hispan. Nej, jag är ingen kall mamma som enbart ser mina barn som problem eller”projekt”, jag älskar mina ungar över allt i denna värld. MEN människor är olika-att tillbringa dagarna i åratal med att läsa Totte går på toaletten, trotsiga treåringar, etc, det skulle krympt min hjärna till en valnöts storlek. Små barn är underbara, men att umgås med dem dygnet runt är inte direkt stimulerande för de grå cellerna! Så själviskt tänker ni nu, hon tänkte bara på sig själv. Nej, just för att det var ett så torftigt ( men visst, gosigt) liv att vara hemma med barnen så blev jag ingen god mamma, jag blev sur, grinig och hade uselt självkänsla som mor. När jag återgick till arbete kunde jag återigen längta efter barnen och faktiskt njuta av det enahanda och monotona när det inte var dygnet runt! Och jag märkte att barnen också blev gladare, barnens väl är ju varje förälders viktigaste ledstjärna. Men visst, är man lagd för ett mer enkelspårigt liv och faktiskt njuter av monotonin och det ständiga passandet-varsegod, bli hemmafru/man. Men då får man naturligtvis ta att det är även ett ekonomiskt avbräck. Här tycker jag staten gör helt rätt i att inte subventionera kvinnors återgång till en hemmafrutillvaro, för tyvärr, trots att vi kommit långt i Sverige, befarar jag att detta just skulle bli en kvinnofälla. Det skulle också bli en tydlig klassskillnad i vilka som blev hemmafruar. Jag ser detta i min umgängeskrets, de som hade arbetarklassbakgrund och låg utbildningsnivå ( men för all del ofta höga löner) där tog papporna knappt något av föräldrarledigheten, utom för att plussa på semestern. Bland de vänner som hade universitetsutbildning ( men ofta lägre löner än de lågutbildade) där tog papporna minst hälften av föräldrarledigheten. Och hur gick det då för mina barn-jo tack, de är trevliga ( ja, tonåringen är som tonåringar är), artiga, kloka och smarta, kärleksfulla och omtänksamma och förefaller ha klarat av livet på dagis helt ok. Naturligtvis har det mest med personlighet och uppfostran att göra. Jag känner lika trevliga ungar som varit hemmabarn och hemska snorvalpar som varit på dagis. Här är det viktigt att vi föräldrar inte avsäger oss uppfostran till att skötas av dagis och skola!

    Gilla

    • akesundstrom skriver:

      Har du inte hör talas om likabehandlingsprincipen, Anna? Att alla skall behandlas lika. Inga kelgrisar eller svarta får som han sa, Per-Albin. Eller lika lön för samma arbete, som LO brukar predika.

      Om nu en majoritet i riksdagen anser att staten bör finansiera det kostsamma och tidsödande barnvaktandet (i stället för föräldrarna) så bör bidraget givetvis vara detsamma för alla barn. Inte gratis dagis för de flesta (värt cirka 20 000 kronor per månad för 2-barnsfamiljen) men ingenting alls (utöver skattefriheten) för den som själv tar hand om sina två barn. Är du blind för denna djupa orättvisa?

      Pluspoäng för att du anser att föräldrarna inte bör avsäga sig ansvaret för barnens uppfostran, men vad är det då dagisfröknarna efter bästa förmåga ägnar sig åt hela dagarna? Om inte att försöka hjälp dig i fostringsjobbet och därmed överta en del av ditt ansvar?

      Gilla

      • Anna skriver:

        Så du anser troligen att barn inte ska gå i skolan heller-för då tar ju lärarna,enligt ditt synsätt över mitt ansvar som förälder?!
        Tänk,jag tror faktiskt att en utbildad förskollärare,med känsla och kunskap om barn i många fall är ett alldeles utmärkt komplement till oss föräldrar!
        Och nej,staten ska inte subventionera hemmaföräldrar för det är,trots ert raljerande,en stor kvinnofälla. Och är då tillråga på allt hemmafrun/mannen en enfaldig typ ( vilket tyvärr i dagens samhälle ,med alla dess möjligheter och utbildningar,en kvinna eller man som frivilligt stannar hemma med småbarn troligen är) då blir det inte mycket hjärnstimulans för de små. Tyvärr ,säger jag som vill tro gott om mina medmänniskor, är detta en fördom som har visat sig ha fog för sig. Jag har mött tre kvinnor i Sverige som frivilligt varit hemmafruar och de är några av de mest enkelspåriga och enfaldiga personer jag mött. Tre är inget stort urval,men som tur är är antalet hemmafruar försvinnande litet. Jag har däremot vänner i övriga Europa som tvingats bli hemmafruar på grund av att det då inte fanns barnomsorg i de länder de bodde i , utom för de som hade råd m barnflicka. Dessa vänner ,välutbildade, höll på att förgås av leda och kände sig vansinnigt onyttiga. Har föräldern en god utbildning och ett jobb som tar vara på denna utbildning, då blir det samhällets förlust om denne förälder blir hemmafru/man.

        Gilla

    • Magnus Ström skriver:

      Alla har väl olika syn på det här med att vara hemma olika länge med sina barn. Frågan är väl snarare om det borde vara så billigt som det är nu. Det inbjuder till överutnyttjand

      Gilla

    • Marie-Louise skriver:

      Det är ingen som vill förmena dig rätten att göra det val som passar dig bäst, Anna. Men de familjer som vill göra ett annat val och själva ta hand om barnen, bör också få möjlighet att göra det. Som reglerna nu ser ut är detta bara möjligt för de som är mycket rika. Jag anser inte att politikerna skall ekonomiskt styra familjer att välja dagisplacering. Den som själv tar hand om sina barn gör en lika samhällsnyttig insats som den som väljer ett annat arbete. Som du själv säger: Människor är olika!

      Valfrihet måste inte innebära att den ena föräldern ” behöver tillbringa åratal med att läsa Totte går på toaletten” utan att båda föräldrarna kan arbeta deltid och vara hemma på deltid, under förutsättning att inte staten subventionerar de familjer som väljer dagis på bekostnad av de som avstår från dagis.

      Dessutom finns det möjlighet att besöka öppen förskola, där man kan träffa andra barn och föräldrar så det behöver inte alls vara ett torftigt liv

      Gilla

      • Anna skriver:

        Jag misstror starkt att det blir en fifty-fifty delning att vara hemmaförälder i de familjer som väljer bort förskola . Det låter så bra, men det kommer ändå att bli en förkrossande majoritet med mammor som blir hemma med barnen. I familjer där föräldrarna anser att man ska stanna hemma med barnen är ofta en konservativ failjesyn rådande vilket medför att barnomsorgen så gott som uteslutande blir mammans ansvar. Så snacket om valfrihet ger jag inte mycket för! Det räcker med att se på uttaget av föräldrarpenning- inte tusan tar männen ut hälften?

        Gilla

      • Marie-Louise skriver:

        Anna!

        Och vem är du som anser att du har rätt att fördöma andras val? Om det är flest mammor som väljer att ta hand om barnen, ska du då gå in och bestämma att det är fel? Ingen fördömer ditt val att arbeta och låta barnen tas om hand på dagis.

        Gilla

  10. Lars skriver:

    Pösighetsfaktorn är uppenbarligen stor hos alla självheliga.Sverige-ett land där -som Torben och Preben redan för länge sedan upptäckt-”den svenske PK-maskinen” fortfarande på vissa håll står och tuggar och frenetiskt -men mer och mer kaotiskt- signalerar.Rött!Gult!Grönt!På HC Andersens Vej nr 11 i källaren finns faktiskt redan pietesfullt ett museumsexemplar av detta svenska monstrum bevarat.Inslaget i plastfilm och inoljat.Lite rostigt trots allt.Ett par tidigare maniska svenska politikermumier och svenska PK-”journalist”-mumier finns där visst också.Visas endast – än så länge-för ett dock växande antal framtidsmänniskor.Fniss och gabbflabb hörs ibland eka därenere i den sparsamt upplysta källaren.Snart-mycket snart-väntas där de första specialinbjudna svenska gästerna.Framtiden kommer snart även till de självheliga.De som verkligen tror att Sanningen kan kvävas med Tystnad.Trots att de uppenbarligen läst lite Schopenhauer.Fast man ju absolut inte får de egentligen.Om man tillhör de självheligaste.

    Gilla

  11. Beppe852 skriver:

    Finns inte möjligheten till dagmammor nuförtiden? Men om de finns så är ju det ett alternativ. Jag var dagmamma under en period när mina barn var små. Då utgick ingen ersättning från kommunen till de som anlitade mina tjänster. Men de som vill vara hemma med sina barn borde kunna lyfta den ersättning som dagis kostar, dvs lägst 10 000 kronor. (Att vara hemma med sina barn är ju inte förbjudet som någon påpekade). Men allt är dyrt och för att klara vardagen måste bägge föräldrarna jobba. Mao är det inte ekonomiskt möjligt för många att utnyttja denna valfrihet. Föräldrar borde ges möjlighet till att välja dagmamma, hemmaförälder eller dagis, subventionerat av samhället (som dagis är idag). Tror som någon skrev att samhället också skulle vinna ekonomiskt på en sådan lösning.

    Gilla

  12. Marie-Louise skriver:

    Oj, oj, oj Anna, det var en väldig föraktfull bild du målar upp över den som själv vill ta hand om sina små barn! ”Enfaldig, enkelspårig och med dålig hjärnkapacitet”. Kanske säger det mer om dig själv som öser sånt förakt över oliktänkande. Jag säger som barnen säger. ”Den som sa det, han var det”.

    I dagens samhälle kan även högutbildade föräldrar hinna arbeta 25-30 år, även om de satsar några år på att vara hemma när barnen är små. Det är ingen som behöver vara hemmafru eller hemmaman hela livet.

    Det finns heller ingen anledning till att subventionera en grupp föräldrar framför en annan.

    Gilla

  13. Åke Sundström skriver:

    Sign Anna vill inte kommentera likabehandlingsprincipen, den som finns inskriven i kommunallagen. Det är avslöjande. Men sant, förvisso, att inte heller våra partier eller ”forskare” vill låtsas om den grundbult om ”kelgrisar och svarta får” som Per Albin så träffande beskrev.

    Hon har dessutom mage bestrida att det är dagisbarnen och deras föräldrar som är subventionerade, utan att kunna förklara med vilken rätt hon kräver att andra skall betala för tillsynen av hennes barn. Väldigt okunnigt också, att föreställa sig att ”samhället” vinner på att högutbildade, som hon själv, föredrar att förvärvsarbeta i stället för att ta hand om sin avkomma – speciellt under den viktiga anknytningsperioden, de allra första åren. Och visst kan man undra varför föräldrar som ”förgås av leda” av att behöva ta hand om sina egna småttingar över huvud taget vill sätta barn till världen?

    Gilla

  14. akesundstrom skriver:

    Varken sign Anna eller någon annan bestrider mitt påstående att daghemspolitiken är en förlustaffär för medborgarna och därmed en fattigdomsfälla, men en något utförligare motivering kan öka förståelsen.

    I grunden är analysen enkel. Vi vet att en heltidsplats på dagis kostar cirka 15 000 kronor per barn och månad. Problemet är att uppskatta nyttan/intäkten. När det gäller offentligt finansierade verksamheter ger prisbildningen ingen vägledning, som på andra marknader. Därför måste man göra en bedömning av det sannolika priset på en fri marknad, utan statliga och kommunala subventioner. Då hamnar man någonstans i intervallet 8-10 000 kronor per månad, ett pris som kan beräknas täcka kostnaderna i privata daghem och som familjer med normala (dubbla) inkomster klarar av att betala.

    Mellanskillnaden upp till dagens dyra barnomsorg är en ren förlust för medborgarkollektivet, AB Sverige. Och det finns, väl att märka, inga intäkter utöver detta ”normalpris”. Som t o m professorer påstår, när de hävdar att välståndet ökar om fler sysselsätts i avlönat arbete (i stället för i oavlönat hemarbete). Däremot är det sant att statens inkomster höjs, men stat och samhälle är inte samma sak: högre skatter betyder ingalunda högre levnadsstandard, bara att en oförändrad inkomstkaka omfördelas.

    Välstånd går således bara att mäta på fria marknader, som beslut förankrade i enskilda människors värderingar. I sektorer påverkade av selektiva statliga interventioner (skatter eller subventioner) ger de företagsekonomiska eller offentliga boksluten ingen som helst vägledning om nyttan. Av samma skäl är en barnpeng, direkt till föräldrarna, en bättre metod än att subventionera daghemmen, det ger frihet att välja utförare och därmed optimera den egna nyttan. Vilket f ö fastslagit i en offentlig utredning: Dagis och drivkrafter, Ds 1999:67, och betyder att dagens system är samhällsekonomiskt olönsamt. Vilket dock partierna förtiger liksom många ohederliga, korrupta akademiker.

    Och notera att även de som kortsiktigt gynnas (likt signaturen Anna) hör till förlorarna i ett längre perspektiv – eftersom de via skatten tvingas betala alla efterkommande föräldrars
    dagissubventioner. Systemets enda vinnare är de politiska partierna som lurat väljarna att tro på deras falska förespeglingar.

    Gilla

    • Marie-Louise skriver:

      Åkesundström!
      Du har helt rätt! Men många väljer att inte inse detta.Jag tror inte många skulle välja dagis om de fick betala vad det verkligen kostar. Förskola för treåringar och uppåt är en helt annan sak. Det är bara positivt.

      Gilla

      • akesundstrom skriver:

        Tack för instämmandet, framför allt vad gäller de allra yngsta. För dessa barn i den viktiga anknytningsåldern är det faktiskt motiverat att betrakta vistelse på daghem som psykisk misshandel. Prio ett i dagisdebatten borde därför vara att ta bort de statliga och kommunala bidragen till barn under 2 år – i synnerhet som Sverige har en väldigt generös så kallad ”föräldraförsäkring” (också den kan och bör ifrågasättas av partier som kallar sig liberala eller konservativa).

        Utan subventioner vore förvisso daghemmen mindre populära, som du påpekar. Min gissning är att skulle handla om ungefär halvering av antalet daghemstimmar. Inte bara för att fler skulle ta på sig det naturliga ansvaret som föräldrar, utan också därför att högavlönade, som signaturen Anna, skulle välja helt andra lösningar. På en fri marknad vore det ju, i synnerhet med två barn i förskoleåldern, billigare att anställa en barnflicka än att anlita ett daghem. Undersysselsatta mor- och farföräldrar skulle också anlitas i högre grad än nu.

        De hälsovinster som Susanne Nyman-Furugård och andra pekar på förstärker fördelarna med sådana alternativ. Är det inte hög tid att ställa frågan hur det kunde komma sig att den Myrdalska modellen, med sin sovjetiska förebild, någonsin kunde tillåtas dominera barntillsynen i vårt land? De som främst bör klandras är våra förment borgliga partier, som inte vågat utmana denna socialistiska grundbult.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s