I Sverige tenderar vi att se världen som den ”borde” vara, och inte som den ”är”. Det ställer till det för oss. Det gör det svårt för oss att förstå och relatera till andra kulturer. Vi ser på omvärlden utifrån vår självbild, en guldinramad tavla av förträfflighet baserad på en samling nationella, sociala, ekonomiska och sportsliga framgångar. Vi ser på världen utifrån en övertygelse att världen ”borde” tycka, tänka och agera som Sverige. Först då kan världen förbättras.
Klicka på bilden för att se programmet. PODCAST: Ladda som mp3 ellerer lyssna på Soundcloud. I veckans avsnitt […]
Det finns ett antal formella orsaker till att jag inte skulle kunna komma ifråga som amerikansk president, bland annat att jag inte är född i USA. Men det finns andra och djupare orsaker till att jag vore oduglig till posten.
Jag har nämligen inget omdöme. Ta det här med Trumplägrets eventuella samröre med ryssarna under valkampanjen i höstas. Trumplägret förnekar att kontakter ska ha tagits och motståndarna kräver att saken utreds i botten. Den bakomliggande föreställningen är att sådana internationella kontakter vore förkastliga. Inte ens Trump själv tycks se något förlåtande i närmanden av den typen (om de nu förekommit).
Oavsett vad man tycker om Donald Trump – en patologisk sexiststolle med ostkroksfärgad bisarr frisyr eller äntligen någon som sätter ned foten mot islamistisk terror – så torde alla som läser svensk dagspress kunna vara överens om två saker: 1) det går inte en dag utan att någon Trumprelaterad artikel finns på förstasidan; 2) dessa artiklar är alltid starkt kritiska, för att inte säga svartmålande. Det finns ingen ände på hur bufflig, psykiskt störd, okunnig, världsfredshotande och allmänt katastrofal presidenten är. Det utrymme Trump ges i svenska dagstidningar – framför allt DN och SvD – får en nästan att tro att Sverige är en amerikansk delstat.
Den 27 maj, tolv dagar före valet i Storbritannien, läste jag en artikel i Dagens Nyheter som förklarade att Theresa May hade segern som i en liten ask. ”Därför kan ingen rubba Theresa May”, var rubriken. Det förklarades att ”Theresa May [drar] fram över landet och krossar både främlingsfientliga Ukip och det krisande Labourpartiet i ett enda slag”.
Förklaringen till denna oerhörda och säkra framgång låg i att ”de brittiska konservativa gillar helt enkelt att vinna. Och vinner är något Theresa May gör”. För att understryka Mays förkrossande överlägsenhet drar skribenten till med en talande liknelse: ”Det här är ett presidentval med bara en kandidat”.
För att förstå något nytt man fått ögonen på, brukar man jämföra med något tidigare känt. Det sker oavbrutet, utan att vi närmare tänker på det, genom användandet av bilder, liknelser och metaforer.
Ett nytt fenomen som många försöker förstå, är det snabba borttynande som under senare tid drabbat gamla, väletablerade, företrädesvis socialdemokratiska partier. Partier som i vissa fall funnits i ett hundratal år och i många fall varit bland ländernas största. De har kanske visat en del krämpor, men ändå strävat på vid god vigör – men sedan plötsligt försvunnit eller blivit obetydliga.
Jag åt lunch med en god vän, tillika vetenskapsperson och forskare inom ämnet nationalekonomi. Hon påpekade att svenskt näringsliv, representerat av organisationen med samma namn, under de senaste kanske två årtiondena blivit alltmer välvilligt inställt till invandringen. Det är väl rätt naturligt, sa hon, ty med mer folk som söker arbete sjunker lönerna och när lönerna sänks så går vinsterna upp. Det konstiga är, sa hon, att LO inte orkar stå emot med mer kraft. Om LO representerade sina medlemmars intressen mer än någon sorts politisk korrekthet så skulle organisationen kräva stopp för en invandring som hotar sänka lönerna.
Helt logiskt, sa jag. Men jag har en annan, kanske kompletterande förklaring till svenskt näringslivs invandringsvänliga inställning. Den utgår från teorin om det välfärdsindustriella komplexet och den är inte så nationalekonomisk, utan kanske mer statsvetenskaplig.
I ett blogginlägg den 9 juni granskar Rebecca Weidmo Uvell det islamiska studieförbundet Ibn Rushds ekonomi. Det har formligen regnat skattepengar över förbundet. För pengarna har man köpt ett hotell, Granhedsgården AB. Det är mycket som inte verkar stämma.
Skumraskaffärerna åsido, vilken typ av islam står Ibn Rushd för? År 2009 gav förbundet ett hederspris till sajten Islamguiden. Så här motiverades valet:
Ibn Rushd Studieförbund delade den 28 mars 2009 ut sitt årliga Hederspris. I år gick priset till Islamguiden och Aso Asinger. Det var tredje gången Ibn Rushd Hederspris delades ut och den högtidliga prisutdelningen skedde under studieförbundets årliga konferens, som denna gång hölls i Göteborg och hade temat ”Islam och fred”.
Bruket av rasism i dagens mediala språk har inget med rasism att göra utan har blivit ett skällsord som använts för att trycka till någon vars uppfattning man ogillar. Ann Heberlein har just skrivit ett läsvärt bidrag om det moderna bruket av rasistordet. När min hustru för ett antal år vid ett besök i Sverige med viss bestörtning reagerade då en bekant ville ha in så där 25 miljoner invandrare i landet fick hon med kraft över sig rasistordet som vi då för första gången hörde i sin moderna tappning.
För de mer historiskt intresserade kan det kanske därför vara av intresse att ta del av den påverkan som skolbarnen fick för 100 år sedan i Sverige. Här är ett sådant exempel nämligen den allmänna läroboken i geografi för folkskolan (Mindre Geografi och Kartbok för Folkskolan av Fridtjuv Berg, folkskollärare, fil. Dr.). Försättsbladet anger att det var andra utgåvan med författarens förord från augusti 1914.
Jag känner mig vilsen i dagens politik. Det som har rört till det för mig är den identitetspolitik som numera genomsyrar politiken. Jag har en förståelse för enskilda individers identitet som människa är viktig. Jag själv har genomgått detta som andra generationens invandrare. Det tog många år innan jag förstod och accepterade att jag både är svensk och ungrare samt att jag faktiskt har två hemländer. När jag insåg detta blev jag trygg som individ.
Om någon framför en åsikt som andra inte delar tycks dessa andra numera i ökande utsträckning uppleva att de blir kränkta som individer. Om den som framfört åsikten då ber om ursäkt händer det allt oftare att ursäkten inte godtas. I stället för förlåtande blir det bara fördömande.
Det slog mig att jag inte sett så mycket om stök på bibliotek på senare tid. För två år sedan uppmärksammade Paulina Neuding företeelsen genom artiklar i Svenska Dagbladet, men sedan har det liksom blivit tyst. Antagligen har väl någon löst problemet, tänkte jag.
För säkerhets skull frågade jag herr Google om hans uppfattning.
Låt mig här passa på att kommentera herr Googles existens. Jag kan knappt komma på någon som gjort mer för friheten och demokratin än herr Google. Det skulle i så fall vara herr Gutenberg, han med boktryckerikonsten. Herr Gutenberg gjorde det möjligt för vanliga människor, såframt de var läskunniga och hade en liten peng, att själva utan mellanhand, exempelvis i form av en präst med egna avsikter, ta del av andras tankar och då inte bara författarnas av evangelierna och Pauli brev, utan även sekulära och rentav revolutionära skrifter. Man kan inte nog lovprisa herr Gutenberg för de mänskliga framsteg hans konstruktion möjliggjorde.
Min portugisiskafröken i Rio de Janeiro blev lite störd häromsistens. Hon tyckte att jag tog för lätt på de mänskliga rättigheterna när jag pratade om att polisen inte får dra sig för att använda våld när det gäller att återerövra det statliga kommandot över no go-zoner. Det gjorde mig lite bekymrad eftersom hon är en klok kvinna. Om hon tyckte sig upptäcka tvivelaktiga tendenser hos mig måste jag utsätta mig för allvarlig skärskådning.
Efter ett tag upptäckte jag en sak som jag aldrig tänkt på tidigare. Den är kanske självklar för andra, men jag hade aldrig formulerat den i min skalle. Upptäckten är att det inte kan finnas några mänskliga rättigheter, till exempel yttrandefrihet och religionsfrihet, om det inte finns vad Thomas Hobbes kallade en Leviatan, alltså en statlig våldsapparat med ensamrätt på våldsutövning som dessutom svartsjukt och vildsint värnar sitt våldsmonopol.
Vi är många som önskar att vakna ifrån den mardröm som asylinvandringen innebär. Sanningen är dock att vi har en verklighet att hantera. Vi kan inte längre önska bort saker.
Det är inte ens meningsfullt att tala om varför det blev som det blev. Själv har jag röstat mot vansinnet i de tre sista valen. Resultaten är vad det är.
Vad gör vi nu?
Varför valde jihadisten Salman Abedi att attackera Ariana Grande-konserten i Manchester? Barn och ungdomar, mest tjejer, hade samlats för att lyssna på musik och ha kul. Så som vi gör i västvärlden. Men så gör man inte i strikta islamiska länder. Där kan inte unga tjejer gå ut hur som helst.
Det riskerar att bli likadant även här. Tjejer som inte vågar röra sig fritt ute. För jihadattackerna är bara det mest extrema uttrycket för en mycket större konflikt mellan väst och islamisk fundamentalism. Det är en konflikt som märks i vår vardag, på skolan, på jobbet och på stan.
På Sveriges nationaldag drabbades Europa av ännu en jihadattack. En jihadist försökte slå ihjäl poliser utanför Notre Dame-katedralen i Paris med en hammare. Han hade även knivar på sig. Han sköts ner innan dessa kom till användning. Förmodligen var avsikten att ta sig in i katedralen och hugga ner folk på måfå, som London-jihadisterna gjorde i pubarna på Borough Market den 3 juni.
Vi befinner oss i fastemånaden ramadan då de troende muslimerna ska anstränga sig att göra goda gärningar. Jihadisterna ser jihad som en god gärning. Profeten Muhammed utkämpade flera viktiga slag mot islams fiender under denna månad. Dessutom, den starka religiösa stämningen under ramadan där man läser Koranen mer, går i moskén mer, ber mer, kan bidra till att öka ivern hos jihadisterna. Förra ramadan attackerade till exempel en man som skrek ”Allahu akbar!” Sankt Pauli kyrka i Malmö.
Det svenska samhället har utvecklats på ett sådant sätt att Reason (förnuft, logiskt tänkande) och Accountability (ansvarighet, plikt, skyldighet) gradvis har börjat förlora sin innebörd. I stället har en allomfattande, men suddig och vag Godhet och Snällhet ersatt dessa solida begrepp som ett fungerande samhälle måste vila på.
Detta blev för mig alldeles tydligt efter att ha lyssnat på gymnasieminister Anna Ekström i morgonens radio. Frågan gällde rätten att fortsätta gå i gymnasiet även om man var ”papperslös” och inte längre hade rätt att uppehålla sig i landet. Här gällde förvisso vissa regler men dessa var så suddiga att landets gymnasierektorer gjorde sina egna bedömningar efter humanitära skäl och detta uppenbarligen med ministerns goda minne.
En överläkare vid namn Stefan Krakowski skriver den 1 juni en gästledare i Svenska Dagbladet där han säger att trots all utbildning verkar folk inte bli mer insiktsfulla:
Det vi nu ser från delar av allmänheten är en misstro mot vetenskaplig forskning i sig, och de resultat den ger, exempelvis när det gäller vaccination av barn…
Många tycks inte längre vara intresserade av att inhämta information förutsättningslöst. I stället utgår man från ett känslosvall kring vilket man bygger sina argument och där inga oliktänkande tolereras. Inte sällan uttryckt i oförsonlig ton på sociala medier.
Staten ålägger medborgarna skyldigheter och ger dem rättigheter. I Sverige anses staten (eller ”samhället” i ett av socialdemokratin introducerat och numera gängse språkbruk) som regel vara god, och medborgarnas tillit till staten och kommunerna (”det allmänna”) som leverantör av välfärdsstatens goda är i huvudsak fortfarande hyggligt stark. Vittnesbörd om att tilltron är satt under press saknas dock inte. Polisens dokumenterade oförmåga att leverera trygghet i lokalsamhället är en omständighet, sjukvård och omsorg en annan. Ingen bestrider längre, att den sviktande tilltron har med strömmen av asylsökande att göra. Invandring och flyktingmottagande sätter press på olika delar av den svenska välfärden.
På senare tid har det chockerat uppmärksammats att det pågår en del hanky-panky på landets HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn. Det handlar närmare bestämt om att kvinnlig personal har sex med barnen. Företeelsen påstås vara ”normaliserad”. Att den så kallade Arbogakvinnan haft sex med flera av de manliga barnen på sitt HVB-hem verkar vara en allmänt känd skandal.
SVT visar en filmsnutt av vilken det framgår att det kan handla om värsta bunga bunga-party i Silvio Berlusconis anda:
Det är en kväll i Åmål. I en lägenhet på orten dricks det en hel del alkohol. Vissa i sällskapet beskrivs som berusade. Det kräks, det dansas, och till och med ett bord går sönder. I lägenheten finns då bland annat en minderårig ungdom som bor på ett HVB-hem i kommunen. Och flera ur personalen på HVB-hemmet.
Under tre decennier beräknas mer än 600 000 svenska kvinnor ha rest till Gambia, många av dem för att inleda sexuella relationer (och till och med ingå äktenskap) med betydligt yngre, afrikanska män. En dokumentär hittar du här. Men det kallas sällan sexresor – i Gambia talar man istället om ”semesterromanser”, ”romantiska äventyr” eller ”pojkvänsupplevelser”. Det låter bättre så.
Relationerna har på många sätt betraktats som win-win-situations: Kvinnorna har sett sig som de unga männens ”räddare”, de har ofta satsat stora summor pengar på männen och deras släkt – och fått uppmärksamhet och sex tillbaka. Männen har fått en kraftigt förbättrad ekonomi och inte sällan ett uppehållstillstånd i den svenska hustruns hemland. Relationerna har ofta skämtats bort och kvinnorna har kallats naiva och lättlurade, där de efter några år stått utan såväl make som sparpengar.
När vi idag hör ordet ”helig krigare” tänker nog många av oss på en självmordsbombare. Ordet har fått en starkt negativ klang och nästan kommit att bli synonymt med ”jihadist”. Det är fullt förståeligt, då det i vår tid framför allt är jihadister krigar i sin tros namn. Men i fiktionens värld finns det en mer sympatisk figur som skulle kunna benämnas helig krigare. Han är visserligen inte from, och långt ifrån en helig man, men han står på änglarnas sida i sitt krig mot demonerna. Och han är snarast motsatsen till en asketisk jihadist där han sitter och nattsuddar med en flaska whisky, rufsigt hår och löst knuten slips. Han heter John Constantine och skulle, självironisk som han är, aldrig själv beskriva sig själv som ”helig krigare”.
Klicka på bilden för att se programmet. PODCAST: Ladda som mp3 eller lyssna på Soundcloud. I veckans […]
När Vespasianus hade tillträtt som kejsare år 69 e Kr, införde han en avgift för de offentliga toaletterna i Rom. När folket, inklusive kejsarens son Titus, protesterade, påstås Vespasianus ha stuckit ett mynt under näsan på sin son och konstaterat: ”Pecunia non olet!” Pengar luktar inte.
Men nära två årtusenden senare anser Stadsmissionens direktor Marika Markovits att vissa pengar stinker alldeles för mycket för att få göra nytta för de behövande.
Jag står framför det magnifika teaterhuset i Norrköping. På fasaden kan man läsa Esaias Tegnérs devis: ”Förkunna seklers sorg, förkunna seklers glädje”. Det är i slutet på maj. Scenkonstbiennalen och sommaren har anlänt samtidigt till staden vid Bråviken som antar formen av östgötsk idyll. Syrénen blommar. Jag förväntar mig att under denna festival och branschträff par excellence få ta del av avantgardistisk spjutspets-scenkonst.
Den första kvällens föreställning är Befrielsefronten av Maria Sveland. En våldtäktsman förgriper sig på Örebros kvinnor. I Svelands fiktion har förövaren cendréfärgat hår. Lo Kauppi gör samma försök att omskapa verkligheten med titeln på sin nyskrivna pjäs Vita män våldtar. Jag förmodar att en sådan titel helt enkelt säljer bättre på den marknad som aldrig utsätts för den riktiga marknaden.
Vi har alla genom åren hukat oss för PK-stormen, för anklagelserna om rasism och fascism. Vi har aktat oss för att uttrycka eller ens tänka förbjudna tankar eftersom vi, i varje fall några av oss, på allvar undrat om PK-fariséerna kanske trots allt har haft rätt och att vi i själva verket burit på brunråttegener.
En del har hukat sig mindre än andra, varit ståndaktiga, stått upp i den isande snålblåsten och vägrat att vika sig. Många av dessa har blivit hårt straffade, förlorat vänner, utstått familjegräl, fått tåla arbetskamraters gliringar och illa dolda förakt och kanske missat befordran, utvecklingschanser och förmåner på jobbet.
Tänkte jag skulle skriva ner några rader om personer jag beundrar och mött i olika sammanhang genom livet. Först ut är Alf Svensson. I Riksdagen stod vi formellt på olika sidor men var goda vänner. Ett fint minne jag har av honom var när han agerade reseledare i Jerusalem åt tidningen Kristdemokraten samt hur vi fick honom att fortsätta med politiken efter hans tid som partiledare åt Kristdemokraterna vilket i sin tur gjorde att en dröm uppfylldes för mig.
Att se Alf Svensson vandra ner för Oljeberget mot Jerusalem i Jesus fotspår var ett oförglömligt minne för mig. Men samtidigt ett tecken på att han måste fortsätta med politiken. Senare på kvällen hade vi ett balanserat och viktigt samtal om Alfs egen framtid där han gradvis övertygades om att hans bana var långt ifrån slut. Jag kände stödet från hans fru Sonja. Då visste jag att vi skulle lyckas återuppväcka den kristne och nyligen utmanövrerade partiledare till en större plats.
Många av vårt samhälles dominerande debattfrågor drivs av emotionella eller sociologiska överväganden snarare än av insikter och förståelse. Jag tror att frågan om den ekonomiska tillväxten är en sådan. Till exempel skriver miljöpartiet så här i sitt program:
”Vi måste ställa om till en ekonomi som tar långsiktiga hänsyn till miljön och människors välbefinnande. Ständig ekonomisk tillväxt i traditionell bemärkelse är inte möjlig på en planet med begränsade resurser. Det är politikens ansvar att forma marknadens förutsättningar så att resurser används i överensstämmelse med villkoren för ett hållbart samhälle.”
Vad jag kan förstå är detta för många känslomässigt tilltalande men i praktiken bakvänt resonerat. (Och dessutom försåtligt, ty ”vi” betyder, fattar man när man läser vidare, staten, inte ”vi medborgare”.)
I en ny bok, Svenska konservativa profiler (Realia förlag, 2017), berättar skribenten Simon O. Pettersson om ett antal svenska, konservativa tänkare och författare. Det rör sig om ganska korta och koncentrerade porträtt, men tecknade med lätt hand och med personliga kommenterar som anknyter till vår samtid. I förordet förklarar han:
”I min roll som historisk hävdatecknare är min blick också riktad mot framtiden. Jag drar mig således inte från personliga omdömen om vad som är värdefullt för att formulera en konservativ åskådning i dag och vad som tvärtom är problematiskt. Boken går på så sätt utöver sin roll som introduktion och blir också ett inlägg i den aktuella diskussionen.”
I rummet står en massa elefanter som man inte kan se om man är ledande politiker. Där finns elefanten Skola, elefanten Migration, elefanten Kriminalitet, elefanten Accelererande Offentliga Utgifter, elefanten Sjukvård och så vidare.
Folket, som till skillnad från de ledande politikerna kan se elefanterna, ägnar stor och bekymrad ansträngning åt att försöka begripa varför de ledande politikerna inte tycks uppfatta elefanterna.
Trumps tillkännagivande var väntat. Trump är en handlingsmänniska där praktiska resultat och inte minst i första hand för de egna medborgarna betyder mer än politisk och medial uppvisning. Parisöverenskommelsen har inte mycket med vetenskap att göra utan var en ren politiskt överenskommelse. Det troliga resultatet blir sannolikt detsamma som efter Kyotoavtalet för 20 år sedan. Knappast något land levde då upp till löftena som gavs. I stället accelererade utsläppen.
DET GODA SAMHÄLLET 