En del läsare har dubier kring teorin att Sverige styrs av det välfärdsindustriella komplexets egenintressen. De menar att människor som jobbar inom komplexet inte i huvudsak drivs av önskemål om att deras arbetsgivare måtte få större offentliga anslag, utan av en drift att vara goda och att ständigt kunna sola sig i strålglansen från de egna dygderna.

Jag menar att det ligger mycket denna observation, men att resonemanget om det omsättningsmaximerande välfärdskomplexet håller i alla fall.

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski har varit på bio och redovisar sina intryck i form av en huvudledare bakom betalvägg den 17 september. Han har sett Ruben Östlunds ”The Square”. (Det har jag också och kommer med en recension inom kort.)

Wolodarskis observationer koncentreras till filmens paradscen, ett tiominuters artöverskridande mobbningsdrama där en ensam mycket naturtrogen apimitatör gradvis tar kontrollen över en hel bankett av väluppfostrade, smokingklädda överklassmänniskor. Festdeltagarna har på förhand instruerats att negligera apmannen för att inte provocera honom och sitter därför lydigt, under ökande obehag, stilla medan apan begår den ena skändligheten efter den andra mot utvalda gäster. Till slut, när apmannen överfaller och kanske förbereder sig att våldta en ung kvinna i allas åsyn, släpper bankettgästernas hämningar och ett gäng smokingherrar övermannar apan och slår möjligen ihjäl honom. Som Wolodarski påpekar hade motsvarande lika gärna kunnat utspela sig på en skolgård eller på sociala medier.

Jag har kommit på mig själv med en intellektuell inkonsistens. Jag pläderar två sinsemellan åtminstone delvis motsägelsefulla teser.

Den ena tesen är att det går en huvudmotsättning mellan å ena sidan politikerväldet och det vidhängande välfärdsindustriella komplexet och å den andra den hyggligt anständiga och skattebetalande medelklassen som exploateras av motståndarsidan för att motståndarsidan ska kunna fortsätta sitt självförhärligande humanitära stormaktsprojekt och därmed vinna fördelar för sig själv.

För ungefär två år sedan hade jag en diskussion med Lorentz Lyttkens, som alltid har kloka synpunkter. Jag var redan då oroad över vart Sverige var på väg och det var han också, men han var mer förtröstansfull. Han sa att han trodde på demokratin. Om medborgarna vill andra saker än vad politikerna artikulerar så kommer politikerna att ändra sig eftersom de vill bli återvalda, sa han. De älskar nämligen makten mer än något annat.

När vi funderar över samhället, politiken, framtiden och hur vi ska förhålla oss till alla rörelser, krafter och intressen som spelar i vår omvärld så måste vi ha en rimligt säker grundföreställning om hur spelplanen och regelverket ser ut för att inte bli helt bortkollrade.

En grundfråga är vilka som är mina vänner och vilka som är mina fiender. Chockerad över mitt ordval? Den preussiske generalen och militärstrategen Carl von Clausewitz är känd för postulatet att ”kriget är fortsättningen av politiken med andra medel”. Vänd på det. Politiken är krigets förberedelser med andra medel. Jag menar inte att politiken måste leda till blodigt handgemäng, jag menar bara att det finns vänner och fiender även inom politiken och att vi bör försöka identifiera dem precis som man gör i krig om man ska ha en chans att klara sig.

Bara för att jag inte skrivit om det välfärdsindustriella komplexet på ett tag så ska du inte tro att komplexet har lagt ned verksamheten och bommat igen. Tvärtom. Allt går på högtryck som vanligt, det utvecklas nya slags bidrag och vårdinsatser, det vidunderliga maskineriet ångar på, socialgrottekvarnen mal vidare som aldrig tillförne.

En ideologi är en uppsättning färdiga och med varandra väl avstämda tankar som identifierar det mänskliga samhällets grundläggande drag. Ideologin etablerar ett slags förförståelse som gör att människor kan tala med varandra och hantera sina relationer utan att hela tiden behöva fördjupa sig i filosofins grundproblem.

Det är möjligt att jag är paranoid, men jag oroar mig för ett sammanbrott i Sverige. Vi svenskar vet inte vad som menas med samhälleligt sammanbrott och hur det känns – eller ens ser ut – för Sverige har inte haft något sammanbrott sedan det karolinska enväldet förintades år 1718.

Jag sa till en kompis att vi kanske kan studera sammanbrotten i Sovjetunionen, DDR och Nazityskland för att få lite vägledning. Hitler satt i sin bunker och lovade att stampa fram nya arméer ur marken bara ryssarna kom ännu lite närmare Berlin. Det första som ryker när katastrofer närmar sig är troligtvis sanningen. Man känner att man inte kan lite på någonting.

För många år sedan, på den tiden när det fanns telefonkiosker, träffade jag en höjdare på Brottsförebyggande rådet som sa ha, ha, det mest effektiva brottsförebyggande arbete han själv skulle kunna göra vore om han ställde sig vid en telefonkiosk för att förhindra skadegörelse. Han trodde kort sagt inte på sin egen arbetsgivares förmåga att fullgöra sin uppgift.

Jag skrev nyss om hur västerlandet under den långa perioden sedan andra världskriget har utgjort ett enda långt befrielseprojekt där tidigare förtryckta grupper – enkannerligen kvinnorna – har sluppit ur sin särbehandling och i stället hamnat i en tillvaro med konkurrens på lika villkor med de tidigare härskarna, alltså de vita männen. Min tes var att denna utveckling inte enbart varit behaglig för de nybefriade som i stället kräver skydd mot friheten genom exempelvis kvotering och identitetspolitik.

Det är ett sådant perspektiv, tror jag, som man med fördel kan betrakta och kanske till och med förstå muslimsk kvinnosyn och kvinnopolitik.

Då och då har jag skrivit om det märkliga faktum att den officiella svenska återgivningen av den första satsen i den första artikeln i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna skiljer sig från, vad jag har kunnat konstatera, de flesta andra länders.

Herr Google har hjälpt mig att plocka fram vad jag tror är de officiella formuleringarna från olika länder.