Sveriges för närvarande mest akuta och svårhanterliga problem är migrationen. Vad beror den på? Det finns tre berättelser.

Den första berättelsen är den officiella, av politikerväldet ständigt artikulerade, nämligen att migranterna är flyktingar undan kriget i första hand i Syrien. Detta är uppenbart felaktigt. Migrationsverket rapporterar att mindre än 14 procent av de asylsökande under de senaste tre veckorna kommit från Syrien. Om man lägger till migranter från Afghanistan och Irak, där krigsliknande förhållanden kan förekomma, blir det ändå inte mer än 27 procent.

En läsare ställde följande fråga: ”Vi som läser ditt DGS är ju i stort sett ense om att vargen nu verkligen kommer. Men det skulle vara väldigt intressant om du gav dig i kast med frågan om hur det står till med den där vargen. I vilken utsträckning är vi i en exceptionell situation?”

Vad jag än svarar kan man vara ganska säker på att det om femtio, eller kanske bara två, år kommer att ha visat sig vara fel. Det enda jag egentligen lärde mig under mina år som statsanställd, lönegradsinplacerad och fackligt ansluten framtidsforskare var att framtiden inte kan förutsägas. Jo, morgondagens väder kan man ha en hygglig aning om (gissningar enligt modellen ”samma som idag” lär vara rätt träffsäkra), men knappast nästa veckas.

Sedan den här sajten startade för lite mer än två år sedan har vi haft strax över tolv miljoner sidvisningar. Över tiden kan man iaktta en svagt ökande trend månad för månad. Antalet läsningar per dag ligger numera kring 20 tusen. Antalet unika läsare per månad brukar ligga kring 100 tusen.

Det är stor variation vad gäller antalet läsare mellan artiklarna. Mest läst hittills är en av Helena Edlund med över 130 tusen läsare. Tvåa kommer en artikel av Mohamed Omar med 118 tusen. En genomsnittlig artikel får ungefär 5 000 läsare.

Jag tror mig ha förstått att läsekretsen på den här bloggen är rätt splittrad när det gäller klimatfrågan, som ju egentligen inte är en enda fråga, utan en massa frågor, till exempel om klimatet påverkas av människan, om denna påverkan i så fall är av ondo eller tvärtom gynnsam, om man har en aning om huruvida statliga åtgärder bör vidtas och i så fall vilka åtgärder och vilka effekter dessa sannolikt skulle få och så vidare.

På anslagstavlan fanns en lapp signerad ”Nietzsche” med texten ”Gud är död”. Därunder satt en lapp signerad ”Gud” med texten ”Nietzsche är död”.

Jag har alltid undrat vad Nietzsche menade med att Gud är död. Hade Gud hastigt insjuknat och avlidit och hur hade detta i så fall gått till?

Min portugisiskalärarinna hade sett en svensk film från 2016 som hette just så, The Swedish Theory of Love, av en Erik Gandini, och ville diskutera den med en expert på svenskhet, vilket hon anser att jag är med tanke på att jag bott ganska länge i landet.
Jag började med att se filmen. Den tar sin utgångspunkt i en socialdemokratisk skrift från 1972, Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik, där det föreslås att politiken ska inriktas på att säkerställa att relationer mellan människor baseras på kärlek, inte på ekonomiskt beroende. Eller som filmens speaker formulerar det:

I Ann Heberleins utmärkta bok Den banala godheten finns ett tokroligt stycke som redovisar en granskning gjord av Försvarshögskolan om hur 300 svenska IS-krigare försörjt sig under sin jihad:

… nästan alla [har] uppburit någon form av statligt bidrag under tiden de befunnit sig utomlands för att strida. Vanligast är olika typer av bidrag som kommer från Försäkringskassan som barnbidrag, bostadsbidrag, underhållsstöd och föräldrapenning. Många av dem som ska resa iväg för att delta i terrorhandlingar ansöker också om studielån för utlandsstudier. Polismyndigheten uppskattar att en betydande del av terrorresenärerna har lånat pengar av CSN för att bekosta sin verksamhet.

Per Gudmundsons huvudledare i Svenska Dagbladet den 19 juni tog ett strupgrepp på mig på ett sätt som jag inte upplevt på länge. Tonläget är lugnt och lågt och slutsatserna är försiktigt formulerade. Men det känns som om han på sitt torra sätt bekräftar en misstanke man länge gått och burit: nu är hoppet ute för att Sverige ska kunna hantera migrationssituationen i de ordnade former vi hoppats på.

Gudmundson startar med en presskonferens med polishöjdare förmiddagen den 7 april, en dag då polisen plötsligt fick annat att göra i och med eftermiddagens terrorattack på Drottninggatan. Men Gudmundsons skildring av presskonferensen ger en känsla att vad polisen redan då lågmält men definitivt ville säga var att ”vi klarar inte det här”.

Nu ska jag inte vara så dogmatisk som du kanske tror. Jag har tidigare kraftfullt argumenterat för att marxismen och PK-ismen är väsensskilda djur, men man kan också anlägga ett annat betraktelsesätt. I ett visst perspektiv kan jag erkänna att de har släktskap.

Jag tror att marxismens fundament är arbetsvärdeläran. Den säger ungefär att värde, alltså nyttigheter, sådant som man i vår tid mäter i pengar och tidigare kanske i skäppor råg och askar lax, skapas av arbete. Arbete mäts i timmar. Den som arbetat i tio timmar har alltså skapat dubbelt så mycket värde den som arbetat i fem timmar. Det görs ingen distinktion i kvaliteten på arbetet. Alla arbetstimmar skapar lika mycket värde.

Portugisiskalärarinnan och jag talade om hur mobiltelefonerna ändrat vår livsstil. Ett exempel bara. Förr i tiden, när man stämde möte med någon, så sa man till exempel ”Vi ses i hörnet av Sturegatan och Karlavägen i morgon klockan halv sju”. Nästan alltid och med minutiös precision förverkligade sig också mötet enligt den uppgjorda planen. Hela planeringsprocessen inklusive förhandling och beslut tog kanske 30 sekunder.

Nu går det inte till så. Nu säger man i stället ”Kan vi inte ses i morgon?” ”Absolut. Vi hörs av i morgon.”

Jag har sagt det här förut, men likaväl som Fader vår behöver upprepas i kyrkan i århundrade efter århundrade så kan detta budskap inte nog ofta inhamras i församlingens medvetande.

Politikerväldet och dess intellektuella stormtrupper i media har under de senaste månaderna fått upptäcka att deras normala skrämsel- och brunmenartaktik gentemot medborgare som vill diskutera migrationsfrågan på allvar inte längre fungerar. Folk bryr sig allt mindre om ifall de blir kallade rasister och brunråttor.