Två kvinnor, båda premiärministrar, var för sig, i två av Europas viktigaste länder, står inför hotet att sparkas.

Vem faller först? Angela Merkel? Eller Theresa May?

Sannolikt rätt svar: Ingen av dem. Båda rider ut stormen. Prime Minister May, 61, är av den ekonomiska tidstriften Forbes (mästare på listor) klassad som den näst mäktigaste kvinnan i världen. Den allra mäktigaste är – eller var tills för någon vecka sedan – Bundeskanzler Angela Merkel, 63.

Det finns i övrigt inga stora likheter mellan de båda.

Nyligen tillkännagav SD att man trots allt inte kommer att kräva en folkomröstning om EU under nästa mandatperiod. Rent strategiskt är detta ett vettigt beslut för att underlätta en eventuell koalition med Moderaterna, men det är såklart inte enda anledningen: Brexit går minst sagt trögt just nu och Storbritannien har inte blivit det föregångsland många – inklusive jag – hoppades att det skulle bli. Stödet för EU är tvärtemot högre idag än det varit på mycket länge i de flesta regioner.

Jag misstänker att detta var ett smart drag, även från ett EU-skeptiskt perspektiv. Svenskar brukar gilla att ”vänta och se” hur det går för andra innan vi själva gör drastiska saker, så att vänta tills Storbritannien varit utanför EU åtminstone fem år kan vara klokt. Med tiden ökar EU-motståndarnas chanser att vinna eftersom den omedelbara chocken för den brittiska ekonomin (och det lär bli en sån chock) kommer hinna lägga sig och landet får mer tid att dra nytta av att inte längre vara fast i EU-byråkratin. Det kommer alltså bara bli svårare och svårare med tiden för svenska EU-vänner att använda Storbritannien som ett ”skräckexempel”.

Jag tolkar alltså inte SDs beslut att inte kräva folkomröstning som bevis för att partiet håller på att överge sitt EU-motstånd, men för säkerhets skull vill jag ändå påminna alla om varför vi måste väcka liv i EU-frågan, samt slå hål på ett par myter som även de flesta EU-motståndare tror på.

I en tidigare artikel skisserade jag den evolutionära bakgrunden till människans självmedvetande. Medvetandet om den egna dödligheten, om det okändas, framtidens, hotande och lovande egenskaper gör människan evigt orolig, olycklig, missnöjd, livrädd, hoppfull och vaken. Tre vägar för politisk strävan öppnar sig från denna utgångspunkt, tre vägar som motsvarar de tre grundinställningar vi så väl känner till: liberalismen, socialismen och konservatismen. De har alla det gemensamt, att de bygger på ett visst sätt att umgås med och undkomma dödsångesten.

Den första möjligheten är att förbjuda, förneka, förtränga eller bortse från de möjliga negativa följderna av mötet med det okända. Det är att (påbjuda andra att) gilla olika, att (kräva av andra att) leva i övertygelsen att allt löser sig och att något gott kommer ur varje möte med det okända. (Parenteserna avser att påvisa den viktiga distinktionen mellan privat och offentligt, mellan moral och politik, mellan frivillighet och tvång, en distinktion som tyvärr ofta missaktas.) Denna programmatiskt optimistiska inställning kallar vi liberalism.

Det liberalismen eftersträvar är det politiska upprätthållandet av det tidigare stadium av medvetandets utveckling som rådde innan dödsångesten och missnöjet tog över. Varför kan vi inte bara vara nöjda, hoppas på det bästa och lämna varandra i fred? Det mesta går ju ändå bra, och en överdriven ängslighet håller oss tillbaka. Liberalismen uppmanar oss att bortse från följderna av vårt självmedvetande för att på detta sätt undfly vår dödsångest. Liberalismen kan associeras med en lägre medvetandegrad.

Inte sällan har vi på senare tid kunnat höra att den traditionella vänster-högerskalan inte längre är användbar för att beskriva de aktuella politiska motsättningarna och fraktionsbildningarna. Andra klassifikationsgrunder har föreslagits, till exempel GAL-TAN-skalan och olika två- eller flerdimensionella indelningar såsom den politiska kompassen där GAL-TAN kompletteras med ”ekonomiskt vänster” och ”ekonomiskt höger”. En annan förslagen indelning är ”globalism-nationalism”.

Den traditionella vänster-högerskalan skapades för att beskriva fraktionsbildningen i den franska Nationalförsamlingen i samband med revolutionen i Frankrike 1789, där de radikala revolutionärerna satte sig till vänster och moderatare krafter och lojalister till höger. På detta sätt kom först liberalismen och sedan socialismen att förknippas med vänster medan först rojalism och lojalism och senare motupplysningens tänkare och deras läror, konservatismen i vid mening, förknippades med höger. Så småningom placerades liberalismen gärna i mitten, speciellt under Kalla kriget när liberaler och konservativa allierade sig mot Andra världens kommunism, som därmed blev extremvänster.

Min personliga uppfattning är att vänster-högerskalan fungerar alldeles utmärkt för att på ett enkelt och lättfattligt sätt ge tydliga benämningar på politiska åsiktspaket. Den bygger nu som ursprungligen på olika fraktioners sympatier och antipatier för varandra snarare än på idéinnehåll eller politisk motivation. Det största problemet med en sådan skala är att den som skriker högst och har de starkaste antipatierna får utforma skalan efter eget behag, vilket vi sett när vissa socialistiska läror av vänsterextremister placerats i något de kallar extremhögern. Vänster-högerskalan är däremot inte användbar för att hjälpa oss att analysera politiska uppfattningars intellektuella innehåll, deras psykologiska och sociologiska motiv eller deras inbördes sammanhang. Den kan bara ge oss etiketter, men det kan den göra på ett robust sätt också i en miljö av hårda åsiktsmotsättningar. Antagligen ligger en förvillelse angående dessa vänster-högerskalans begränsningar bakom påståendena om dess oanvändbarhet.

Vanliga medborgare kan nu se resultatet av att den politik som pågått sedan beslutet om mångfald fattades enhälligt i riksdagen år 1975, och som nu uppenbarar sig inom alla områden.

I min nostalgiska värld, min barndoms idyll Flen, minns jag konstapel Marklund som patrullerade gatorna och en kriminalitet som låg på nivå äppelpallning. Ett inbrott på apoteket väckte stor uppståndelse.  I Vallins bokhandel arbetade Carin Österholm som gav Ulf Peder Olrog inspiration: ”Köp en Hjalmar Gullberg eller Vilhelm Moberg, men köp den av Violen från Flen”. På prins Wilhelms Stenhammar inledde alltid prinsen midsommardansen med slottsförvaltarens hustru. Vi i Flens samrealskola fick inte vistas utomhus efter klockan 21 och rektor Lund höll ett strafftal till den samlade skolan, eftersom några elever misstänktes ha varit berusade på Valborgsmässodansen.

Flen idag ser helt annorlunda ut, kallas i folkmun ”lilla Mogadishu”, och har betydande problem med samhällstilliten, skolan och ekonomin. Idag är 48 procent av skolbarnen utlandsfödda eller är barn med invandrarbakgrund, var fjärde elev har kommit till Sverige de senaste fyra åren. Flen är i botten av Lärarförbundets skolranking. Enligt nationalekonomen Hans Jensevik motsvarar Flens överkostnader för social omsorg en skatteförändring på mer än sex procent, vilket istället för höjd skatt slås ut på budget för exempelvis äldreomsorg. Nu lånar kommunen till driften. Flen är Sveriges sämsta kommun att bo i enligt SCB.

Sverige har en liten befolkning, och det är naturligt att man inte har eller har haft så många (om ens någon) intellektuella giganter som med sin unika insikt och kunskap kan påverka samhället mot en positiv riktning, och i yttersta fall rädda landet från förfall när makteliten håller på att tappa kontakt med verkligheten.

Men det gör egentligen inte så mycket om man har ett öppet samhälle värt namnet, eftersom man utan problem kan få inflytande från resten av världen där insikterna och kunskaperna finns. Som jag ser det har detta varit en av nyckelfaktorer som gjort den västländska civilisationen så mycket mer framgångsrik än alla andra.

Men när jag började intressera mig för Sveriges utveckling upptäckte jag ganska snabbt att Sverige inte har ett öppet samhälle i det här avseendet, eftersom positivt inflytande utifrån har svårt att accepteras och nå ut till den svenska makteliten och det svenska intellektuella kollektivet, inte att tala om den vanliga svensken. Vad man är öppen för är istället andra typer av inflytande, ofta antiintellektuella sådana. Visserligen kan det också betraktas som ett slags ”öppenhet”, men jag vet inte om mottaglighet för efterblivenhet och till och med ren ondska är något positivt, även om det känns riktigt härligt att hela tiden få den blinda svenska stoltheten (min benämning: den svenska sjukan) bekräftad: Att man är bäst på sin lilla täppa och att man är så duktig att man inte behöver insikt eller kunskap utifrån.

Jag föddes 1938. Det var en märklig tid, så till exempel fanns det bara två kön, vi fick försörja oss själva, statens roll var begränsad till att försvara landets gränser och bevara lag och ordning. Utbildning var också en statlig angelägenhet. Sveriges skattetryck var i nivå med eller lägre än övriga europeiska länders. Sverige var ett kristet, lutheranskt land med en homogen befolkning. Det var ett säkert samhälle med låg brottslighet och kvinnofrid. Detta är inte skrivet för att raljera utan för att förklara att vi som är födda på 30-talet kommer från en annan planet. Mellan min barndoms Sverige och dagens Sverige finns det en värld.

Vi föddes i uppförsbacke med snön i ansiktet men vinden skulle mojna. När vi kom ut i arbetslivet fanns egentligen ingen arbetslöshet och när insikten om miljöförstöring som konsekvens av våra ekonomiska framgångar kom, var vi väl etablerade på arbetsmarknaden. Få om någon generation har varit med om som så omvälvande förändringar för mänskligt liv under en livstid som vi. Förvisso fanns el och ånga när vi föddes men de nådde folket då vi var unga. Jag kan ännu minnas lukten av karbidlampan och glädjen över att slippa sitta på utedass; att gå ut inne var störst av allt!

I den värld vi föddes var vi medvetna om att vi själva hade ansvaret för vår överlevnad. Detta hade återverkningar på alla val vi gjorde i livet. Få med min bakgrund vågade eller hade resurser att studera efter skolplikt. Men vi som gjorde det blev väl omhändertagna av en förstklassig skola som efter oss har blivit sämre.

Isabella Lövins tal i Almedalen 8 juli 2018.

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap – röd tråd)                   8 – Mycket tydlig; c:a 70 procent om klimat o miljö.

K – Kunskap (bevismedlen)                                   8 – Genomgående bra. Väl underbyggd argumentation.

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                           6 – Här finns förbättringspotential.

A – Artistisk förmåga (språket)                              7 – Det ’bar’ inte riktigt – talet var bättre än Lövin.

Sammanvägt betyg:                                                 7,25

Mer än godkänt – men det finns utrymme för förbättringar.

Övergripande kommentar:

Allra först: Självklart är Isabella Lövin – liksom övriga partiledare/språkrör – en mycket god talare. För mig – som ’betygsättare’ – är 5,0 gränsen för godkänt. Samtidigt som 10,0 är nivån som J F Kennedy höll när han var som bäst eller som Barack Obama håller (…då med reservationen att de båda nämnda ledarna hade hyggligt stora talskrivarstaber … plus tillägget att de tränade mycket; en amerikansk president håller i genomsnitt 5-8 tal om dagen,,,liksom hans vicepresident…liksom deras fruar…och alla har egna talskrivare…).

”Ryssland”, sa en avsutten brittisk Moskvaambassadör, ”har alltid varit ett land för uslingar – men också för hjältar och helgon.”

Det är enkelt, när han nästa måndag (den 16 juli) i Helsingfors möter Amerikas president Donald Trump, att sortera in Rysslands president Vladimir Putin i passande kategori.

Men viktigare är att konstatera: Även som usling har Putin en överman. I allmän oanständighet överträffas han av Trump, som är vulgaritetens fader.

Putin har jag visserligen en gång i en kolumn skildrat som en man med ”ett ansikte som en punkterad badboll, skrynkligt och svullet på samma gång. Hans berömda fiskögon har sjunkit djupare in i kraniet. Han har tappat hår som en kvinna med hormonstörningar. Han ser för jävlig ut.”

Det var för fem år sedan. Därefter har allt gått Putins väg – Krim, Syrien, inflytande i Europa, främst i Österrike, Italien och Ungern och hejaklackar i många länder, inkl. Sverige.
Nu i Helsingfors är det en rimlig prognos, att Putin blir toppmötets vinnare.

Jimmie Åkessons tal i Almedalen 7 juli 2018.

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap (röd tråd)              9 – ’Glasklart’ budskap.

K – Kunskap (bevismedlen)                             9 – Åkesson klarade ’faktakollen’ väl. Även DN’s.

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                   8 – Åkesson är tekniskt driven – men har mer att ge.

A- Artistisk förmåga (språket)                        7 – Mycket bra anpassning till SDs målgrupper.

Sammanvägt betyg:                                         8,25

Hela talet genomsyrades av starkt självförtroende.

Övergripande kommentar:

Låt oss konstatera följande: Jimmie Åkesson är en god talare. Och, en ännu bättre debattör.

2018 års tal är nog Åkessons bästa Almedalstal. Det är i alla fall min uppfattning. Han levererade – på en väl anpassad nivå – det som hans väljare ville höra. Kanske till och med över SD-sympatisörernas förväntningar.

När jag hörde talet så kom jag att tänka på ett gammalt talesätt: Som man bäddar får man ligga. I Jimmie Åkessons och SDs fall så kan vi ändra lite grann på detta talesätt: Som sju-klövern har bäddat får SD ligga (…och när man gör så, alltså gör om ett gammalt talesätt, så kallas det noema på grekiska…). För det är ju ingen tvekan om att SD gynnas väldigt mycket av andra partiers genuina ovilja – och ibland oförmåga – att tala om många medborgares verklighet. Men, problem försvinner inte för att man inte vill tala om dem. Ibland tänker jag på den gamla anekdoten om mannen som tappat sina nycklar sent på kvällen och som desperat gick och letade efter dem.

Ebba Busch-Thors tal på Almedalen 6 juli 2018.

A – Ambition (= budskap (röd tråd)               8 – Välanpassat för målgruppen.

K – Kunskap (bevismedlen)                              8 – Bra även här. Bra variation.

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                    9 – En av de bästa retorikerna inom politiken.

A- Artistisk förmåga (språket)                         9 – Mkt bra användning av retoriska hjälpmedel.

Sammanvägt betyg:                                          8,5

– Busch-Thor gjorde ett bra jobb – men, räckte det för att stanna i riksdagen?

Övergripande kommentar:

KDs största problem är självklart – totalt sett – deras kommunikation. Eller kanske rättare – deras oförmåga att få kommunikationen att nå ut. KD syns helt enkelt inte i debatten. Varken nationellt, regionalt eller lokalt. I TV-debatterna får man ofta en undanskymd roll. Svårigheten att få ut sina budskap brett är dock inget nytt. KD har i princip alltid fått kämpa i motvind. Därför blir det något av en paradox att det parti som kanske har haft tre av politikens allra skickligaste retoriker – enbart sett till retorisk teknik – under de senaste 45 åren. För jag tror inte att någon kan förneka att Alf Svensson, Göran Hägglund och Ebba Busch-Thor höll/håller hög nivå som talare.