Min far föddes 1918 och var yngst av elva syskon. Inget av syskonen var intresserat av att ta över skogsgården och inget av dem skaffade heller någon stor barnaskara. Istället blev de hantverkare, affärsfolk eller ingenjörer som min far. Svenska folket flytta till städerna vid den tiden för att arbeta inom industri och andra näringar.

Gissningsvis (jag hittar inga siffror) var fertiliteten 1918 i Sverige ungefär på samma nivå som den är i Tanzania nu, alltså kring fem barn per kvinna. Idag är siffran 1,9 barn per kvinna i Sverige.

I Tanzania var fertilitetsgraden 5,2 barn per kvinna 2013 enligt Utrikespolitiska institutet. All statistik rörande befolkning i Östafrika bör tas med en rejäl nypa salt eftersom folkbokföringen delvis är uppskattningar. Alla jämförelser är alltså att ses som gissningar, om än inte helt tagna ur tomma intet.

Tanzania har sedan 20 år en hög tillväxt av BNP, sju procent 2016. Tydligt är också att många flyttar till städer och tätorter så allt fler arbetar inom service och industri samtidigt som jordbruket sakta moderniserats. Det behövs färre händer för att familjen ska överleva vilket leder till att barnalstrandet kommer att minska. Det jag märkte under mina år i Tanzania då många par med yrkesutbildning deklarerade att ett eller två barn räckte för dem då de ordnade för ålderdomens försörjning oberoende av barnen.

Outbildade ser fortfarande en stor barnaskara som en garanti för ålderdomen. Jag ser tydligt den skillnaden i familjeplanering inom min familj i Tanzania beroende på utbildningsnivå och livsföring. Förändringarna går dock oerhört snabbt inom både ekonomi och livsinställning i Östafrika, snabbare än i Sverige på 1950– och 60-talet.

Sofokles var en grekisk tragediförfattare. Han levde för 2 400 år sedan. Han upprätthöll sin personliga moral och sa: ”Jag skulle föredra att misslyckas med heder framför att vinna med hjälp av fusk.”

Så gammaldags! Välkommen, Sofokles, att betrakta tidens valrörelser.

För mängder av vår tids politiska ledare och de tongivande partierna är fusk – och övergrepp och våld – en integrerad del av valrörelsen, jämförbar med affischer, valstugor och spinning efter debatter.

Valfusk är därigenom för demokratin vad doping är för idrotten. Allt för att vinna! Och vare sig stjärncyklister eller partisekreterare skäms över att fusket rycker undan själva grunden för idén med idrottsliga möten respektive folkstyre.

Skäms de inte? Nej, alla de andra gör det också.

Jag var i Panama i maj 1989, när det rika och trevliga lilla landet skulle välja president. Intresset för landet fanns i att dess starke man, Maximum Leader of the National Liberation var Manuel Noriega, en general och ertappad storskurk i narkotikabranschen och samtidigt en värdefull CIA-kontakt. Valdagen var jag ute tidigt. Jag såg valurnor bäras in i en vallokal. Jag lyfte en urna i plast. Den var tung – uppenbarligen i förväg fylld med röster på ”rätt” kandidat. Jag diskuterade detta med den högste valobservatören, den idealistiske president Jimmy Carter. Han svarade med ett iberiskt ordsspråk: ”Det ges föga val bland ruttna äpplen.”

Idag i Sverige finns flera utbildningar som inte förbättrar ens chanser att få vare sig jobb eller högre inkomst. Så har det varit väldigt länge. För ett halvt sekel sedan var visserligen en universitetsutbildning, vilken som helst, i princip en garanti för ett bekvämt jobb och en biljett till medelklassen. Men idag ser arbetsmarknaden alltså annorlunda ut. Den som besöker universitetens hemsidor får dock uppfattningen att ingenting förändrats under det halva seklet: Varje utbildning leder till jobb, åtminstone om man är kompetent (och vem ser sig själv som något annat än kompetent?).

Några exempel: Kulturarbetare är i det närmaste berömda för svältlöner och osäkra anställningar. Men på hemsidan för Göteborgs Universitets kulturkandidatprogram står att läsa att ”Du får användning av utbildningen i arbeten som kulturkritiker, kulturjournalist och som författare av utbildnings- och kursmaterial. Dina kompetenser kan också komma till användning på tv-, film- och mediebolag, inom folkbildning och turism eller som arrangör av olika kulturevenemang”. Det låter ju bra, men hur många av kulturkandidatprogrammets före detta elever har fått jobb inom kultursektorn? Hur många har fått jobb överhuvudtaget? Hur lång tid tar det i snitt att få jobb efter examen?

Journalister finns i stort överskott. Detta lär förvärras i takt med att traditionell pappersmedia dör ut och online- och alternativa medier tar över. Man skulle dock kunna få för sig att en journalistisk renässans är nära förestående när man läser Luleå Tekniska Universitets hemsida: ”Med utbildningen Journalistik och medier i bagaget är du rustad för de förändringar som sker i medielandskapet. Du har en bred kunskap för att till exempel göra program eller nyheter för radio, tv och webb, eller jobba som skribent, radio- eller tv-reporter och redaktör”. Inget att oroa sig med andra ord, vilket man självklart backar upp med statistik som visar att universitetets alumner har högst anställningsgrad av alla journalistikutbildade i hela… nähä inte det? Inga siffror? OK.

När folk talar om ett handelskrig mellan USA mot Kina och EU, svarar Trump, att just det kriget förlorades av USA för länge, länge sedan. Tidigare presidenter har reagerat mot – men utan kraft och utan uppföljning – att Europa, Kina och Japan successivt infört mängder av icke-monetära handelshinder och vidmakthållit eller höjt sina egna tullar, trots att man i handeln med USA vanligen mött mycket låga tullar. En betydande del av eftergifterna till Europa avseende handeln är en följd av politiken efter andra världskriget, när USA genom Marshallhjälpen och fri tillgång till sina marknader ville stötta Europas återuppbyggnad. Detsamma gällde Japan. När sedan tiderna förändrades, ändrades dock inte villkoren för handeln.

Vad USA nu vill åstadkomma är en normalisering av bland annat olika tullar samt icke-monetära handelshinder genom ”free and fair trade”. ”Fair” betyder att två nationer, som handlar med varandra, inte ska tillämpa olika nivåer på tullar eller ha olika andra hinder för varor. Enligt World Trade Organization är till exempel Kinas tullar tre gånger högre än USAs motsvarande. Därtill kommer ibland allvarliga icke-monetära handelshinder.

Det årliga handelsunderskottet gentemot Kina har speciellt intresse, eftersom det är exceptionellt stort: 375 miljarder dollar (nästan 3/4 av Sveriges BNP). USA vill dessutom hindra en fortsättning av den systematiska och väl organiserade stölden från Kinas sida av amerikansk intellektuell egendom, vilken också fortgått sedan länge. Denna fråga är av största vikt för USA på grund av Kinas kompetens att utveckla och billigare tillverka kopior, och därigenom alltmer kunna konkurrera beträffande högteknologiska produkter.

Få bestrider idag att Vladimir Putin är en skicklig och framgångsrik ledare för det ryska imperiet. Liksom sin motpart i USA, Trump, så är han knappast något salongslejon eller trivsam småpratare utan en kraftfull och slug företrädare för sitt folk. Sverige har alltid haft ett komplicerat förhållande till den store grannen i öster. Under Sovjettiden var Sverige en god granne och statsbesöken många. Efter kommunismens fall och demokratins genombrott har förhållandet mellan Sverige och Ryssland gradvis försämrats. Boris Jeltsin som var Rysslands store reformator och som införde demokrati efter planhushållningens kollaps hade och har töntstatus i Sverige och är här mest känd för sina dryckesvanor. För bättre förståelse av Jeltsin rekommenderas läsning av Stig Fredriksson utmärkta bok ”Boris Jeltsin”.

Ryssland omfattar elva tidszoner och är världens största land men med en befolkning under 150 miljoner, till ytan dubbelt så stort som USA men med halva dess befolkning. Klimatet är fientligt och medför att Ryssland trots sin storlek egentligen inte kan kallas supermakt; men landet kan knappast heller erövras. En vanlig kommentar från väst är att ingen avser att erövra Ryssland.

Putin, som kan sin historia, vet bättre. Under de senaste 500 åren har Ryssland blivit invaderat åtskilliga gånger, av polackerna 1605, av svenskarna 1708, av fransmännen 1812 och av tyskarna 1914 och 1941, men som sagt aldrig erövrats. Ryssar är besatta av denna sin historia och har därför en ambition att ha ett djup i sitt intresseområde för att kunna bemöta potentiella fiender.
Rysslands ockupation av och införlivande av Krim 2014 är en del av denna ryska säkerhetspolitik. Kravaller i Kiev detta år ledde till att ryssvänlige Victor Janukovytj avsattes som president. Det talades om Natoanslutning av Ukraina, något som Ryssland var berett gå i krig för förhindra. Kortfattat genomförde Ryssland då en destabilisering av Krim, som med Sevastopol som hemmahamn för den ryska flottan alltid sett sig som en del av Ryssland.

Det är nu, när den 52-årige, långa, tanige våldsmannen Bashar al-Assad efter sju långa år vunnit inbördeskriget i Syrien, som jag minns mitt första möte med Damaskus.

Det var våren 1961. Jag hade rest genom hela Mellanöstern. Syrien var något annat – vackert, välklätt, väluppfostrat och med mat som var korsning av fransk (från kolonialtiden) och orientalisk: grodlår till mezzen. Kvinnorna var vackra. Franskan var mera gångbar än engelskan.

Jag skrev i en rapport: ”Damaskus ligger vid randen av öknen. Men atmosfären är klassisk medelhavsstad.”

Jag har genom åren besökt landet många gånger; jag var länge bosatt i grannlandet Libanon och Damaskus blev ett naturligt utflyktsmål. Ännu mera minns jag Franska klubben i världens äldsta stad, Aleppo, araber och greker, armenier, assyrier och syrianer, kurder, tjerkesser, mandéer och turkar samsades vid samma bord och pratade växelkurser för de mest exotiska valutor och hade synpunkter på marknadspriset för korinter. Det var inte en tolerant miljö men de religiösa grupperna var många – sunniter, kristna, alawiter, druser, ismailiter,  mandéer, shiiter, sufer, salafister, yazidier och judar – och religion var en privatfråga.

Jag reste med glädje också till det romerska Palmyra och det multikulturella Qamishli vid Eufrat. De var goda platser – även i ett land med fem konkurrerande spionorganisationer och under klacken på familjen al-Assad och dess vänner.

Ända sedan britterna i en folkomröstning för drygt två år sedan valde att begära utträde ur EU så har mardrömsprognoserna stått som spön i backen, inte minst i svensk press. Detta är inte i sig självt förvånande, dels eftersom Storbritannien gjort ett antal misstag under Brexit-processen och dels eftersom EU har en stark propaganda-apparat. Vad som däremot är något förvånande är hur många svenska EU-vänner som inte bara tror utan verkar hoppas att Storbritanniens utträde kommer att bli en katastrof, för att lära de uppstudsiga självständighetstörstande britterna en läxa.

Notera att nästan alla svenska EU-vänner inför varje Europaparlamentsval talar sig varma för att begränsa EU:s makt och göra EU ”smalare och vassare”. Visserligen är de inte emot EU, men med undantag för Liberalerna så är alla andra partier åtminstone på pappret inte EU-federalister.

EU-vännerna brukar också hävda att EU visst är demokratiskt, just för att länder kan välja att gå ur. Alltså: visserligen tas beslut genom odemokratiska processer i Bryssel, men det är ju helt valfritt att vara med och genom att inte rösta för att gå ur så ger väljarna sitt medgivande till vad Bryssel gör.

Nästan så fort den första lågan slog upp i en svensk skog för några veckor sedan så började partierna göra politik av katastrofen. Man må tycka att detta är osmakligt, men det är hursomhelst förståeligt när valdagen inte ens är två månader borta. Jag tvekar personligen på att ens ett terroristattentat skulle undgå politisering om det skedde imorgon. Här följer några av mina observationer och prognoser kring torkan och skogsbränderna:

Bränderna kan mycket väl rädda Miljöpartiet kvar i Riksdagen

Jag förstår att detta låter ologiskt; MP är ju Riksdagens kanske främsta nedrustningsentusiaster och en stor anledning till att vi inte har resurserna som krävs för att släcka bränderna själva. Samtidigt så är skogsbränderna till stor del ett resultat av torkan, som enkelt kan kopplas till den globala uppvärmningen. Jag säger inte att det är rätt att göra den kopplingen, men många väljare kommer definitivt att göra den. Sommaren 2018 kan mycket väl bli för Miljöpartiet vad hösten 2015 var för Sverigedemokraterna: En katastrofperiod som får väljarna att vakna och (tro sig) förstå att partiet haft rätt hela tiden.

Miljöpartiet har ju dessutom i denna valkampanj gått ”back to basics” och kampanjade redan innan bränderna nästan uteslutande på miljötemat och hur vi måste förändra vårt samhälle nu. Detta budskap kommer vara mycket mera lättsålt efter denna sommar. För en månad sen hade jag gett Miljöpartiet 40 procents chans att hänga kvar. Nu tror jag att chansen är närmare 80 procent.

”Den torraste sommaren i mannaminne”, ja, så kan det låta och kanske också vara. Miljöpartiet greppar det torra höstrået och ser sommarvädret som ett bevis för sin tes om människans påverkan av jordklotets klimat. Isabella Lövin menar i en tweet att vi skall vara glada och tacksamma för bensinskattehöjningar och flygskatt.

Som en erfaren släkt- och lokalhistoriker anser jag förstås att historia är ett både intressant och givande forskningsområde. Så jag vänder mig till de källor vi har nära oss, på den tiden när prästerskapet vakade över oss svenskar i symbios med statsmakten.

Prästen fick sin lön via det så kallade tiondet. Bonden skulle leverera till sin präst det tionde av varje inkomstslag. Var tionde rågskyl, var tionde kalv, var tionde höna och så vidare. För att kontrollera att det inte fuskades närvarade herr prästen ute på åkrarna.

Prelaten skulle även inleverera statistik till Tabellverket, gällande befolkningen från 1759 och under senare delen av 1700-talet även mer och mer näringsmässig statistik. Från och med 1800-talet räknades djur av olika slag regelbundet, dock ej årsvis. I anteckningarna gällande befolkningsstatistiken inlemmas också uppgifter om ”märkeliga handlingar”, drunkningar, mord, lönskalägen, men också anteckningar om väder och vind. Det är här det finns intressanta uppgifter att hämta för den som vill ta sig längre tillbaka i tiden än SMHI:s statistik.