Vilket är du? Troligtvis ingetdera. Konservativ betyder att inte vilja förändra något utan i stället värna om det vi har. Det känns oförsiktigt. Progressiv är att fortsätta på den inslagna vägen i tangentens riktning vilket verkar om möjligt ännu värre. Reaktionär är att vrida tiden tillbaka vilket vi har fått lära oss är omöjligt och löjligt att ens nämna som alternativ.

I den nietzscheanska serien ”omvärdering av alla värden” ska jag därför bryta en lans för det reaktionära. Det är inte så att jag tror att man kan ställa in klockan på julafton år 1999 eller något annat godtyckligt datum i det förgångna och sedan därifrån börja på nytt som om tiden sedan dess aldrig hade passerat. Min avsikt är snarast pedagogisk. Det här är mental träning i syfte att ifrågasätta och kanske omvärdera ord och begrepp som fienden – PK-isterna – redan ha laddat med så kraftiga värderingar att vi ibland har svårt att tänka klart.

Ta exempelvis tankefiguren ”katederundervisning” eller, ännu värre, ”katederundervisning med pekpinne”. Om du lite försiktigt i en diskussion med en PK-ist föreslår att det kanske är bra om elever lyssnar på sina lärare kan det hända att du i retur får en vass blick och en väsning av innebörd att du ”kanske vill återgå till katederundervisning med pekpinne, va!”. Om du då inte är mentalt tränad kommer du säkert att skrumpna eftersom du fått lära dig dels att katederundervisning, med eller utan pekpinne, är reaktionärt, dels att allt reaktionärt är väldigt dåligt och skämmigt för den som blir påkommen med dito tankar.

Jag har massor med gånger på dessa sidor framfört en enkel men troligen sann observation om människans mentalitet av innebörd att uppfattningar börjar i magen och sedan förädlas – eller eventuellt rationaliseras; falskt förnuft existerar – till logiska föreställningar i hjärnan.

Uppfattningar börjar med känslor och avancerar sedan till tankar som går att uttrycka i ord. Ett snarlikt sätt att uttrycka saken är Thorilds diktum om att det är större att tänka rätt än att tänka fritt: man får låta känslorna blomma hur som helst men innan de ska upphöjas till vedertagna och accepterade åsikter så måste de kalfatras av förnuftets stränge censor och revisor.

Förnuftets och eftertankens otacksamma roll är att säga nej. Alla kandidater till erkänd åsikt är inte värdiga. Även från mina inälvor kan avskyvärda dimmor uppstiga. Det är förnuftets uppgift att agera köksfläkt och förhindra dessa dimmor från att förpesta och förvrida medvetandet.

Nu får mitt fria och nyfikna tänkande en impuls som säger till exempel att det inte finns någon sanning och att den vite mannen är alla olyckors ursprung och att alla människor i hela världen har rätt till tandvård på min bekostnad om de bara lyckas ta sig till Sverige. Jaså minsann, säger mitt fria och nyfikna tänkande imponerat av innovationshöjden och djärvheten i dessa hugskott. Men förnuftets trista censor och revisor ifrågasätter. Kan det verkligen vara på det viset?

Den här texten är lite slingrig, jag ber om ursäkt för det, men jag tror inte att perspektivet är fel.

Det finns två påstått motsatta intressen som båda finner anledning att förutspå fascimens återkomst, å ena sidan exempelvis Nordiska Motståndsrörelsen, som välkomnar händelsen, å den andra Dagens Nyheters kulturredaktion, som räds den. Den 17 maj framförde kulturredaktionens chef Björn Wiman sina åsikter med avstamp i Torgny Segerstedts idoga kamp mot nazismen i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning före och under andra världskriget.

Då visar det sig att Wiman tillskriver den goda kraften – Segerstedt – samma politiska analys som den onda kraften som idag, enligt Wiman, representeras av dataanalysföretaget Cambridge Analytica. Så här säger Wiman om Segerstedt:

Med sin bakgrund som teolog var han inte rädd för att närma sig de stora bråddjupen. Inte heller för de stora orden. Han förstod att politiken inte bara handlar om sakfrågor och fakta, utan att den är kamp om människans inre liv. 

OK, inte bara fakta, utan människans inre liv. Nu Cambridge Analytica:

I den stora skandalen kring dataanalysföretaget Cambridge Analytica nyligen avslöjades en av bolagets högsta chefer när han rättframt talade om filosofin bakom företagets påverkansoperationer – en insikt i människans inre som teologen Segerstedt både skulle ha förstått och fasat för: ”Det duger inte att bedriva en valrörelse med fakta, eftersom allt handlar om känslor”, sade Cambridge Analytica-chefen. ”Människans två grundläggande drivkrafter är hopp och rädslor och många av rädslorna är outsagda eller till och med omedvetna”.

I april förekom i liten debatt i Svenska Dagbladet som jag bedömer värd att återbesöka eftersom den illustrerar en hypotes som jag tycker mig få allt starkare belägg för när jag studerar samhällsdebatten. Hypotesen är att PK-ister ofta slirar i sina bedömningar och till och med förvränger sanningen. Det betyder inte att andra inte skulle ljuga. Alla ljuger. Hypotesen är bara att PK-ister verkar ha en särskild fallenhet för, eller kanske svagare spärrar mot, att skarva eller i varje fall uttrycka sig försåtligt.

Debatten började med att Lars Adaktusson, europarlamentariker för kristdemokraterna, krävde ett antal åtgärder för att den svenska staten åtminstone inte ska hjälpa islamistiska organisationer att sprida sin lära i Sverige. Till exempel, säger Adaktusson, måste det ekonomiska stödet till organisationer ”kopplade till Muslimska Brödraskapet och islamism” nu stoppas.

Adaktusson stödjer sig på den nyligen publicerade rapporten av docenten Aje Carlbom som utarbetats på uppdrag av Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Huvudbudskapet i Carlboms rapport, som jag förstår det, sammanfattar han själv så här:

Ett dilemma med att ge MB-associerade organisationer möjlighet att utveckla sin verksamhet är att det innebär att staten (eller andra bidragsgivare) erbjuder skattemedel till en mindre grupp aktörer som sprider budskap som underminerar den dominerande värdegrunden i samhället. Värden som ifrågasätts av aktivister i MB-associerade organisationer rör yttrandefrihet i religionsfrågor, värdet av jämställdhet mellan kvinnor och män, synen på homosexualitet och sexuella minoriteter och även antisemitiska uttryck.

Dikotomierna när det gäller att indela svenska folket står som spön i backen. Där finns GAL mot TAN, somewheres mot anywheres, höger mot vänster, globalister mot nationalister, alliansanhängare mot rödgröna väljare, socialister mot borgerliga samt förstås min favorit politikerväldet mot medelklassen. Vilken soppa.

Det finns ytterligare en dimension som jag för varje dag blir alltmer plågsamt medveten om. Skiljelinjen går mellan dem som tror att politikerna relativt smärtfritt och lätt kan lösa Sveriges problem – där begreppet Sveriges problem verkar bli alltmer synonymt med Sveriges migrationsrelaterade problem – och dem som förlorat denna 1900-talsföreställning om politikens krafter, låt mig kalla dem pessimister eller realister. Skiljelinjen går alltså mellan de fortsatt barnatroende och pessimistrealisterna.

Själv hör jag till pessimisterna. För femtio år sedan trodde jag att politiker hade verktyg att lösa nationens problem bara de bestämde sig. Nu tror jag inte längre på det. Det finns inget annat sätt att förklara att misslyckanden tillåts bestå utan motåtgärder. Politikerna anar att de inte kan lösa problemen och därför låter de bli att försöka för att deras tilltagande hjälplöshet inte ska uppenbaras.

Tänk att du är en stor samhällstänkare som i detalj kan beskriva samhällets konstruktion och var huvudmotsättningarna går och sådant där. Du förklarar så pedagogiskt du kan för din nästa, men han bara ser på dig med nollställd blick eftersom ju samhället inte alls ser ut som du säger. Det känns snopet för tänkaren. Han har inget för att säga att men vänta nu, det jag beskriver är inte det existerande samhället, utan det blivande, fattaru?

Karl Marx var en sådan samhällstänkare. Redan 1848, när han var trettio år, publicerade han och polaren Engels Det Kommunistiska Manifestet, som innehåller alla de viktiga tanketrådar som tänkaren skulle komma att spinna vidare på under resten av sitt liv och på så vis lägga grunden för den lära som vi kallar marxismen, sedermera marxismleninismen (eftersom Marx var visionär – stollig visionär, men visionär lik förbannat – och tänkare medan Lenin var den som utvecklade den marxistiska förkunnelsens praktik – på ett sätt som naturligtvis var förödande för de drabbade människorna, men nu talar jag om teoriutveckling, inte mänskligt lidande). Så här förklaras samhällets konstruktion i Manifestet:

Vår epok, bourgeoisins epok, utmärker sig dock därigenom att den har förenklat klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser: bourgeoisi och proletariat.

Som du vet var Thomas Thorild författare till inskriptionen ovanför aulan till Uppsala universitet som lyder ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. När jag för länge sedan för första gången läste det där trodde jag att de obildade stenhuggarna hade skrivit fel eftersom fritt självklart är bättre än rätt. Rätt är trist, kolla i facit liksom, lita på auktoriteter. Jag har helt ovetenskapligt frågat några av dagens trettioåringar och de tycker också att Thorild fått det där om bakfoten.

Nu ska jag hävda att den antithorildska uppfattning som jag en gång närde – och som jag tror de flesta idag delar – är vår tids olycksbådande intellektuella grundfel.

Sentensen innehåller två svåra ord: fritt och rätt. Fritt är lättare att definiera än rätt. Fritt betyder gränslöst, obehindrat, obundet, självständigt, oavhängigt, suveränt. Det kan exempelvis vara att månen är gjord av ost eller att det finns 63 kön eller att en person som säger sig vara en katt också är det.

Rätt betyder något helt annat. Det betyder att hålla sig till ett rättesnöre som man måste underkasta sig. Det rätta är mycket strängare än det fria eftersom tanken att det finns ett rätt frammanar insikten att det i så fall oundvikligen också finns saker som är fel, kanske, Gud förbjude, just mina uppfattningar.

De flesta ekonomier producerar mer än det minimum som behövs för att befolkningen ska kunna överleva och fortplanta sig. Några ekonomier, exempelvis den svenska, producerar oerhört mycket mer än detta minimum. Frågan är vad olika samhällen gör med detta överskott. Det kan vara väldigt olika.

De gamla egyptierna använde sitt överskott till att bygga pyramider och andra märkvärdiga byggnadsverk. Tyckte pyramidarbetarna att de hade en intressant syssla som lät dem förverkliga sig själva? Det har jag svårt att tro. Men de hade nog inte så mycket att säga till om. Besluten om hur överskottet skulle användas fattades av farao och den lilla klicken präster i hans omgivning.

I en demokratisk marknadsekonomi som den svenska gäller andra principer för det ekonomiska överskottets fördelning och användning. Hos oss har den enskilde mer att säga till om än i det antika egyptiska systemet. Den enskilde har hos oss därför kunnat tillgodogöra sig en hygglig del av ett överskott som stadigt vuxit i kanske tvåhundra år. Det ser vi om vi jämför en vanlig människas livsstil idag med hur det var för tvåhundra år sedan. Vattentoalett i bostaden, rinnande varmt och kallt vatten, disk- och tvättmaskin, elektriskt ljus och så vidare.

Livet i Sverige har, bortsett från eventuella privata berg- och dalbanor, varit en lugn och behaglig resa för oss som fötts efter andra världskriget. De största hoten, till exempel löntagarfonderna, har det inte blivit något av. Svenskarna har bekvämt färdats genom tiden som i business class i en Airbus A350-900.

Det kanske främsta skälet till att man kan färdas med sådant välbehag och trygghet i en Airbus A350-900 eller något annat modernt flygplan är att piloterna knappt får pilla på knapparna och reglagen. Jo, om vädret är vackert och även alla andra omständigheter är optimala kan piloterna få landa manuellt. I osäkrare förhållanden är regeln att maskinerna tar över. År 2009 kraschade Air France Flight 447, en Airbus A330, i Atlanten vilket berodde på att jourhavande pilot inte litade på instrumenten utan fick för sig att han kunde bättre själv.

Biggles tid är alltså över inom flygindustrin. Varför håller sig då flygbolagen med högavlönade flygare i eleganta uniformer om planen kan flyga sig själva? Jag har frågat folk i branschen och inte hört något mer övertygande svar än att passagerarna tycker att det känns bättre med en stilig pilot som utstrålar auktoritet och säkerhet. Förresten påstås det vara likadant inom skeppsfarten. När passagerarfartyget Costa Concordia år 2012 förliste utanför den italienska ön Giglio och 32 personer dog så lär det ha berott på att kapten Francesco Schettino lagt sig i datorernas jobb och ville köra farligt nära Giglio för att glassa för sina polare på ön (eller, som det lite motsägelsefullt också påstås, ägnade sig mer åt sin älskarinna än åt att styra fartyget).

Så diktade Pink Floyd i en av sina mest lyckade sånger, Another brick in the wall, och det ligger mycket i det.

Att konstruera samhällsförståelser är ungefär som att konstruera maskiner eller dataprogram. När man kommit så långt att modellen visat sig fungera hjälpligt, eller i varje fall nästan, så är det minst lika mycket jobb kvar för att ta bort buggar och finslipa detaljer. Så är det med min teori om att det moderna samhället, åtminstone det svenska, är uppbyggt av å ena sidan ett politikervälde med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och å den andra en nettoskattebetalande medelklass.

Jag vet att det är rätt många som inte gillar den idén, kanske för att de inte förstått den, kanske för att den inte är färdigutvecklad, kanske för att den, trots vad jag inbillar mig, inte funkar. Men jag har inte sett någon annan teori med högre förklaringsvärde så för mig får den tills vidare duga. (Alternativa tankefigurer såsom GAL-TAN, höger-vänsterskalan och ”globalism mot nationalpopulism” känns för allmänna för mig. Hur kan de teorierna förklara de levande, praktiska vardagsproblem som folk har, till exempel debaclet i skolorna?)