Igår och i förrgår skrev jag om svenska särdrag, först vår beskedlighet, sammanhållning och ovilja att ta konflikter vilket gör att vår historia är så mycket mindre blodig än andra länders, sedan den märkliga självständighet mot starka, etablerade intressen som centralmakten, till exempel kungen, ibland uppvisar vilket, i kombination med folkets foglighet, kan göra maktutövningen snabb och effektiv. Mitt exempel på hur bra det kan gå på det viset var den motsvarighet till franska revolutionen som Gustav III genomförde utan att någon förlorade livet utom han själv och hans mördare.

Idag ska jag beskriva hur just dessa två särdrag också kan leda landet alldeles fel. Ett lydigt folk som räds konflikter i förening med en härskarmakt som inte alltid behöver förankra sina ambitioner i folkdjupet och bland de etablerade intressena har vid åtminstone två tillfällen i relativ närtid gjort att Sverige internationellt framstått först som ett slags stormakt och heroiskt föredöme, och sedan, när härskarmaktens vision visar sig sakna inte bara förankring utan också verklighetsanknytning, som avskräckande exempel som andra länder aktar sig för att efterlikna.

Mellan år 1700, när Karl XII som artonåring väckte världens beundran genom sin lysande seger mot en femfaldigt överlägsen ryss vid Narva, och år 1718, när ett skott vid Fredrikshalds fästning ändade kungens liv, inträffade just detta. Att kungen var en beundransvärd hjälte visste alla. Voltaire skrev en bok om honom och förklarade honom för ”den märkvärdigaste man som någonsin levat på jorden”. Men vad Karl XII egentligen hade för planer och vad hans militära projekt egentligen skulle leda till visste ingen. Europa väntade andäktigt. Boken Le grand Dictionnaire Historique kom ut i Paris mitt under kungens fälttåg i Europa och förklarade att Karl XII håller ”Europa i spänning”. När han år 1707 började marschera österut, mot nederlaget vid Poltava två år senare, kände inte ens hans egna generaler hans avsikter.

Igår skrev jag om hur märkvärdigt lätt och fredligt det gick till när Sverige genomförde vår motsvarighet till den blodiga franska revolutionen. Det berodde på svensk vänlighet och kompromissvilja, påstod jag (och föreslog att du gärna får kalla det konflikträdsla). Adeln gjorde inte särskilt motstånd trots att den förlorade sina privilegier, till exempel ensamrätten till vissa statliga tjänster.

Kanske tänkte du på en märkvärdig sak i min berättelse som jag inte gjorde något nummer av igår men idag ska framhålla, nämligen att den som i Sverige genomförde ”den borgerliga” revolutionen inte, som i Frankrike och hundra år dessförinnan i England, var borgarklassen själv, utan kungen. I England och Frankrike var borgarklassen tvungen att avrätta kungen för att få sin vilja igenom. Men i Sverige gjorde kungen själv jobbet åt borgarklassen. Det var Gustav III som tvingade igenom den avgörande lagen, alltså Förenings- och säkerhetsakten.

Detta är mycket tänkvärt. Det handlar om centralmaktens, ”statens”, historiska roll i vårt land. På Gustav III:s tid representerades och kontrollerades centralmakten av Gustav III, idag representeras och kontrolleras den av politikerväldet.

Jag brukar i marxistisk anda framställa centralmakten som representant för något etablerat intresse, till exempel att staten före Förenings- och säkerhetsakten kontrollerades av den härskande adeln eller att staten vid tiden för förra sekelskiftet kontrollerades av de svenska industrikapitalisterna och de stora jordägarna.

Det är mycket jag inte begriper, det mesta faktiskt. En särskild sak som jag inte begriper är varför vi, trots allt prat om svenskhet, svensk kultur och svenska särdrag, inte har någon seriös diskussion i frågan, inte ens bland så kallade Sverigevänner. Varför pratar vi inte om vilka vi svenskar är och vad som eventuellt skiljer oss från andra kulturer och folk?

Jag tror att förklaringen till denna stumhet, bortsett från att PK-istiska galningar vill göra det nazistiskt att känna sig själv och sitt land, är att den svenska skolan under uppemot sextio år har slarvat med historieundervisningen. Den utbildning jag själv fick i ämnet var skral och då gick jag ändå på det högrankade gymnasiet Södra latin. Det lilla jag kan om svensk historia har jag inhämtat senare (och i och för sig även vid doktorandstudier i ekonomisk historia på Uppsala universitetet). Så låt mig dela med mig av mina lärospån.

Den franska revolutionen, som inleddes med stormningen av Bastiljen i Paris den 14 juli 1789, var en historiens bladvändare. Revolution betyder att en härskande klass ersätts av en annan härskande klass (om du ursäktar en primitiv men praktisk tolkning). Den härskande klass som ersattes – eller snarare med giljotin avrättades – var adeln och den absoluta kungamakten. Den ersättande klassen var borgerligheten. Detta kunde endast genomföras med brutalt våld under avsevärd turbulens. Revolutionen är ingen tebjudning, sa Mao Zedong vid ett senare tillfälle, och det gällde sannerligen även den franska revolutionen.

Några veckor före valet spekulerade jag att det skulle bli rörigt när röstsedlarna var räknade. Allt skulle kastas upp i luften och bitarna falla på nya platser. Partierna skulle så småningom organisera sig på helt annat sätt än efter den traditionella höger/vänster-skalan (eller Allians mot rödgröna, som bara är en avatar av den traditionella borgare mot socialist-skalan).

Två nya naturliga allianser skulle uppstå, påstod jag, den ena bestående av M, KD och SD, den andra av C, L, MP med stöd av V. Vad med S? Så här skrev jag:

Läget verkar helt låst i riksdagspartiernas förhandlingar om vem som ska bli statsminister och bilda regering. På löpsedlarna har det stått att ”det här kan pågå ända till jul”. Kan det pågå till jul så kan det väl pågå till påsk. Inom överskådlig framtid kommer Sverige nog inte att ha någon regering.

En del menar att det regeringsfria alternativet är bra för Sverige eftersom det mesta regeringar gör är till skada, men det tror inte jag ty det finns åtskilliga problem som bör åtgärdas och jag vill inte helt avskriva förhoppningen att politikerna som omväxling skulle kunna göra något bra.

Men frågan är hur det kunnat bli så här. Det finns säkert tusentals möjliga svar, men jag ska peka på en förklaring som har fördelen att den inte är personorienterad såsom exempelvis att allting är Annie Lööfs och Jan Björklunds fel eftersom de inte kan tala med sverigedemokraterna. Min förklaring är strukturell vilket betyder att den inte framhåller några tillfälligheter utan i stället betonar systemets konstruktion, kort sagt att det handlar om ett systemfel (vilket är väldigt tråkigt eftersom systemfel är särskilt svåra att åtgärda).

I det senaste valet blev Sverige medvetet om en företeelse som kallas klanröstning. (Klan är ett för svenska förhållanden relativt nytt ord. Förr hette det ”stam”. Jag tror att ordbytet har samma PK-istiska orsaker som att det numera inte heter zigenare, utan rom, inte eskimå, utan inuit, inte lapp, utan same, inte städerska, utan lokalvårdare och så vidare. Klan låter lite flottare än stam eftersom det associerar till skotska lairds i rutiga manskjolar snarare än till, ja, du vet, ungefär som Pippi Långstrumps pappa.)

Jag blir ofta nedstämd och trött av den råa enfalden i det tankemönster som styr vårt land. Jag vet att det finns system i galenskapen och att de styrande på olika ibland illistiga sätt oftast har egen nytta av dumheterna – till exempel att om de predikar för medelklassaren att det finns tre, 15 eller 48 olika mänskliga kön så blir medelklassaren alldeles konfys och osäker och vågar inte protestera mot den samlade attack av medborgarfientlighet som härskarna riktar mot medelklassen – men ibland kan jag inte ens tro på mina egna skarpa analyser ty de föreställningar överheten utsätter oss för är helt enkelt för rudis.

Just idag är jag knäckt över att de svenska skolmyndigheterna ännu inte nått den grad av pedagogisk insikt som varit uppenbar för mänskligheten i tusentals år. Denna trista anklagelse mot Sveriges härskare ska jag nu belägga genom att citera dels ur Förordning (SKOLFS 2011:144) om läroplan för gymnasieskolan, dels ur Muqaddimah. Vad jag kan se har myndigheterna med berått mod – eller möjligen till följd någon Rousseau-inspirerade mental störning – förkastat sedan länge vunna och väl beprövade insikter till förmån för ett nyuppfunnet, primitivt tänkande.

För den som letar efter postmoderna, PK-istiska idéer är läroplanen som att upptäcka Klondyke för en guldvaskare. Postmodernismen förkunnar som bekant att det inte finns någon stabil och verklig sanning och att kunskap, om det finns någon, inte kan överföras från en individ till en annan utan var och en måste själv finna sin sanning. På det viset får man elever som ska finna sin egen väg och upptäcka sin egen verklighet med läraren som ett vänligt mysande väsen som är där för att påminna lite då och då om demokratin, värdegrunden och grupparbetets välsignelser. Under rubriken Läraren ska finns följande fyra punkter:

Serendipitet är den lyckliga turen att hitta intressanta saker som man inte ens visste att man letade efter. Igår hade jag serendipitet. Först hittade jag en två år gammal doktorsavhandling från Uppsala universitet som försöker förklara så kallade klimatförnekare med utgångspunkt inte i klimatvetenskap utan i förnekarnas eget defekta psyke. Sedan läste jag i Svenska Dagbladet om en SIFO-mätning om unga kvinnors partipreferenser.

Doktorsavhandlingen heter Ideological roots of climate change denial: Resistance to change, acceptance of inequality, or both? och framlades av en vid disputationen 37-årig kvinnlig doktorand. Den är i mina ögon helt sensationell. Så här beskrivs avhandlingens tes i en tidning från det statliga forskningsrådet Formas (http://www.extrakt.se/notis/psykologin-bakom-klimatfornekelse/):

Trots att det råder stor enighet inom forskarvärlden att klimatförändringarna är ett allvarligt hot mot livet på jorden finns det fortfarande de som förnekar problemet. Forskare vid Uppsala Universitet har nu undersökt psykologin bakom. Den nya studien visar att de personer som accepterar hierarkiska maktstrukturer också har större benägenhet till klimatförnekelse.

Tidigare forskning visar att det är vanligare bland politiskt konservativa personer att också förneka klimatförändringar. Detta har nu undersökts vidare i mer detalj. Och enligt resultaten så går det att koppla förnekelse av klimatförändringar med bland annat politisk orientering, auktoritära attityder, en kallhamrad personlighet (låg empati och hög dominans), trångsynt personlighet (låg öppenhet för erfarenhet) och en benägenhet att undvika oro. Det man tror kan förklara dessa kopplingar är så kalla social dominansorientering, SDO, som mäter acceptansen för och förespråkandet av hierarkiska och dominanta relationer mellan sociala grupper.

Den 11 september beslöt Europaparlamentet med mer än två tredjedels majoritet att det finns en ”klar risk” att Ungern åsidosätter artikel 2 i Lissabonfördraget varför en process mot Ungern enligt artikel 7 ska inledas.

I artikel 2 stadgas att:

Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.

Artikel 7 måste man läsa flera gånger för att begripa så låt mig förklara vad jag tror att jag begripit. Europeiska rådet, som består av medlemmarnas statschefer samt en ordförande (Donald Tusk) och kommissionens ordförande (Jean-Claude Juncker), kan ingripa på två sätt mot medlemsländer som anses bryta mot artikel 2. Det mildare ingreppet är att säga ajabaja. Det hårdare är att begränsa medlemmens rättigheter, till exempel rättigheten att rösta i EU. Ett annat möjligt straff är att dra in bidrag.

I Brasilien har på senare år skett något mycket märkvärdigt som innebär att åklagare och domare plötsligt börjar tillämpa lagar som funnits sedan länge vilket bland annat resulterat i att man, för första gången på femhundra år, faktiskt sätter dit höga politiker för korruption. Till exempel sitter förre presidenten Lula da Silva i fängelse (men försöker ändå, helt utsiktslöst, att få domstolar att godkänna att han ska få ställa upp i presidentvalet i oktober).

Haha, kan du skratta, typiskt u-land att inte tillämpa de lagar som gäller! Men skratta inte för mycket för även Sverige har liksom Brasilien på senare år försiktigt börjat inrätta en ny ordning där juristerna spottar upp sig och inte längre lydigt accepterar sin traditionella roll som maktens nickedockor. ”En helt ny filosofi börjar slå igenom bland svenska jurister”, säger min juristvän. ”Juristerna kan för första gången tänka tanken att makten inte alltid har rätt.”

Jag ska ge två mycket aktuella exempel, som för övrigt är nästan identiska, på hur juristerna blir alltmer styva i korken.

Allt går tillbaka till Montesquieus maktdelningslära enligt vilken den beslutande (riksdagen), den verkställande (regeringen) och den dömande (domstolarna) makten ska balansera varandra och ingen gren av staten vara helt överordnad de övriga. I USA och Tyskland har man exempelvis författningsdomstolar som kan pröva lagars förenlighet med respektive lands grundlagar och, om författningsdomstolarna så tycker, upphäva den lagstiftande maktens beslut.

På valvakan i teve visades en sensationell graf över röstningen i ett invandrartätt valdistrikt i Stockholmstrakten. Socialdemokraterna hade fått en bit över sjuttio procent av rösterna. Det där satte myror i huvudet på mig. Är det på samma vis i alla invandrartäta områden? Hur har i så fall socialdemokraterna lyckats med ett sådant konststycke?

Jag beslöt att försöka ta reda på fakta och lämna frågan om socialdemokraternas eventuella machinationer till någon annan gång.

Hur vet man vilka områden som är invandrartäta? Nu är det så lyckligt att Tino Sanandaji för fyra år sedan på uppdrag av mig gjorde en uppföljning av Mauricio Rojas tidigare beräkning av antalet utanförskapsområden vid olika tidpunkter.

Ett utanförskapsområde definieras här som ett område där färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade och att andelen elever som gick ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda). Som definition på ”område” valdes valdistrikt (utom i storstäderna, där indelningen gjordes lite annorlunda av skäl som jag inte besvärat mig med att förstå).

När folk före valet frågade mig vad jag trodde skulle hända sa jag ärligt att jag inte visste men att det troligen inte skulle hända någonting. Det kommer att klargöras i valet, sa jag också. Nu har valet avhållits. Allt har blivit klarare. Mycket riktigt kommer det sannolikt inte att hända någonting. Det betyder att jag tror att det tills vidare kommer att fortsätta med ungefär samma politik som under den gångna mandatperioden.

Det är visserligen möjligt att Alliansen med hjälp av hittills oräknade utlandsröster kan sega sig förbi de rödgröna och därför bilda regering. Många tycker att det vore stort nog för att skåla i champagne. Det går att förstå på samma sätt som man lätt kan förstå att AIKs anhängare jublar om AIK vinner allsvenskan. Men den fotboll som AIK spelar är nästan identisk med den fotboll som Hammarby spelar så för den som inte är emotionellt bunden till något lag är det egalt vilket lag som vinner. Med det menar jag att erfarenheten från de senaste mandatperioderna visar att det inte skiljer sig så mycket åt mellan de olika partiernas ambitioner.

Att PK-ismens idégods ursprungligen utvecklades vid amerikanska universitet och därifrån spred sig över världen tror jag är ovedersägligt. Men när dessa tankefrön med atlantvindarna kommit till vårt land, var har de då fått sitt starkaste fäste (bortsett från på universiteten, vilket är självklart med tanke på ursprunget)? Två huvudkandidater anmäler sig: politikerväldet samt media. Vilken av dessa utövar det ideologiska ledarskapet i deras gemensamma strävan efter att föröka sin makt och sitt inflytande?

(Går det att besvara en sådan fråga så att ens insikter och förståelse ökar? ”Förståelse” är knepig sak. Hur ska man veta att man ”förstår”? Jag tror att förståelse är den känsla som inträder när man kan dra en parallell mellan en ny och obekant företeelse och egna, tidigare gjorda och välbekanta erfarenheter. Om någon kommer till mig och föreslår att ett plus ett är lika med två och begär att jag ska förstå det så är jag benägen att nicka bifall eftersom det stämmer med mina erfarenheter. Om jag exempelvis har dragit upp en fisk ur havet och sedan drar upp en till så ser jag att det blir två fiskar när jag lägger dem bredvid varandra och funderar över resultatet.

En gång skulle jag förklara denna tankegång för min dotter. Hon invände att det efter hennes erfarenhet i så fall var naturligare att anse att 1 + 1 = 3 eftersom familjen sedan hon själv väl blivit född bestod av en person, pappa, plus en person, mamma, som plötsligt blivit tre. Efter att ha begrundat detta enades dottern och jag om att det fanns en betydelsefull tidsfaktor att ta hänsyn till och att matematikens regler kanske inte gäller fullt ut på lite längre sikt.)