Min tillvaro är på många sätt privilegierad. Ett av dessa privilegier, som tilltar med åren, är att jag inte behöver bry mig om vad andra människor tycker. Jo, av personliga och sociala skäl är jag känslig för andras uppfattning om mig, jag är trots allt en normalt snäll och konflikträdd svensk, men jag behöver inte rädas att chefer eller kollegor ska djävlas med mig och hota mig med indragna fördelar eller uteblivna avancemang. Av att bli kölhalad och rådbråkad av journalister har jag årtiondens plågsam erfarenhet så det biter inte längre.

Därför kan jag säga vad jag tycker vilket också passar min nyfikna och sökande själ. Till exempel kan jag filosofera över konflikten mellan integration och segregation som jag tror är motsatser. Integration betyder att olika folkgrupper ska blandas så att man inte märker någon skillnad mellan dem, segregation betyder att de ska hållas åtskilda så att det går tydliga gränser.

Begreppen integration och segregation är, som du så väl vet, kanske de mest värdeladdade – motsatt värdeladdade – i vårt samhälle. De är som pluspol och minuspol utan att man för den skull kan sätta en lampa mellan dem och dra någon nytta av spänningen. I stället leder spänningen bara till sprakande konflikt. Här utspelar sig vårt samhälles huvudsakliga motsättning som står mellan politikerväldet och medelklassen.

SAAB hette en svensk bil som tillverkades i Trollhättan och under lång tid, tills verksamheten tog slut, hade svåra problem. Onödigt att detta utdragna lidande skulle behöva inträffa när en sådan som Jan Björklund eller Gustav Fridolin lätt hade kunnat styra upp situationen.

Om Fridolin hade varit chef i stället för en massa klantar från bilindustrin hade han grejat det på hundra dagar. För det första hade han höjt ingenjörslönerna. Det är klart att SAAB hade otillräckligt kompetenta ingenjörer. Om man duger något till vill man väl inte bo i Trollhättan.

Dessutom skulle han ha beordrat näringsdepartementet att garantera att alla nyanställda ingenjörer fick ett introduktionsår då de jobbade med en erfaren ingenjör som mentor. För övrigt var luften så dålig i fabriken att arbetarna blev trötta och fick koncentrationsproblem. Det skulle Fridolin greja med ”klimatsmarta, moderna lärmiljöer”, jag menar produktionsmiljöer.

Björklund hade satt in ännu skarpare åtgärder för att rädda biltillverkaren. Bilproduktion är ju en kunskapsbransch och då måste man se till alla som jobbar där är behörigen examinerade. Lösningen är medarbetarlegitimation. Alla medarbetare måste ansöka hos näringsdepartementet att få sin utbildning vidimerad, godkänd och stämplad. De som saknar medarbetarlegitimation får gå extrakurser på Högskolan Väst i Trollhättan eller sluta på företaget. Ett annat kraftfullt initiativ från Björklunds sida hade varit att införa ”försteingenjörer”. Dessa fick utses av företagets olika avdelningar och erhålla extrabelöning av staten. Precis vad försteingenjörerna skulle göra kanske man inte visste, men det skulle nog så småningom komma vägledande föreskrifter från Vinnova.

Överbefolkning har ingenting med tät befolkning att göra. Även om just jag, son av fria vidder och öppna landskap, känner obehag inför ett myrsamhälle som Hong Kong kan man inte påstå att sådana samhällen är överbefolkade enär folk där faktiskt lyckas hålla sig försörjda. Överbefolkning är något annat än att det bor många människor per kvadratkilometer.

Överbefolkning är också något annat än att folk dör av svält, pest och krig vilket de regelbundet gjort genom århundradena. År 1709, det året då Karl XII fick stryk av ryssen vid Poltava, blev det dessutom missväxt i Sverige så många som inte dött i kriget i stället svalt ihjäl. Året efter utbröt pest så då dog många överlevande som inte var unga och starka. (Det man då kallade pest var antagligen influensa som då liksom nu hotar varje år och inte nödvändigtvis böldpester som digerdöden.) Sådana då för tiden normala tillstånd skulle man inte kalla överbefolkning. Det var den ordning Gud hade inrättat.

Jag tror att begreppet överbefolkning är en social konstruktion, det vill säga en produkt av våra känslor, snarare än något mer naturgivet. Inte ens Thomas Malthus, överbefolkningens store teoretiker, såg på överbefolkningen så som vår tid gör. För honom var problemet att människan förökar sig snabbare än försörjningsmöjligheterna kan växa och att tillvaron därför korrigerar människoöverskottet med omedelbar verkan genom svält, sjukdom, krig och annat slags död. För oss framstår överbefolkningen snarare som en stor, närmast permanent, grupp människor som inte lyckas försörja sig på nivåer och med metoder som anses acceptabla utan att för den skull behöva dö undan på det malthusianska sättet.

Vi lever i en mycket känslosam tid där det välfärdsindustriella komplexets klienter inte på något vis får bedömas efter samma mallar som man bedömer vanliga människor. Detta har sina randiga orsaker. Om klienterna bedömdes på vedertaget sätt så skulle det välfärdsindustriella komplexets omsorger kanske ifrågasättas och om man ifrågasätter komplexets verksamhet ligger det nära till hands att ifrågasätta komplexet självt. Sådant vore närmast ett slags majestätsbrott och får inte förekomma. Därför har makten i Sverige bestämt sig för att stämma i bäcken och med kraft motverka alla försök att i enlighet med dess egen princip om allas lika värde klassa välfärdsklienter efter samma normsystem som vanliga medelklassare bedöms. Detta gäller även migranter och då särskilt ensamkommande barn. Låt mig ge ett exempel.

Jag har själv varit ett ensamkommande barn. När jag var sexton år reste jag på ett transportfartyg över Atlanten för att gå i en internatskola i USA. Det var visserligen mindre besvärligt än att åka med gummibåt över Medelhavet, men helt utan strapatser var det inte ty kocken gjorde ett antal målmedvetna försök att våldta mig. Av det hade jag idag kunnat göra ett stort indignations- och offernummer, men då var det bara att värja sig bäst man kunde och det gick bra.

Mottagandet på skolan kunde jag inte klaga på. Jag fick mat, husrum, fickpeng och skolutbildning. I kronor räknat var mitt stipendium mindre än det som erbjuds motsvarande afghanska barn som kommer till Sverige men det var ändå givmilt. Hemspråksundervisning var det inte tal om. Jag fick heller ingen tolk vilket man idag säkert skulle betrakta som en grav orättvisa. Mottagarlandet, jag menar skolan, hade nämligen föreställningen att jag skulle tvingas förkovra mig i lokalspråket för att så snabbt som möjligt kunna integrera mig i den erbjudna skolundervisningen. Någon särskild engelskaundervisning för utlänningar erbjöds inte heller. Amerikanerna snålade med att erbjuda EFI eftersom det fanns hur många engelsktalande som helst, det vill säga mina klasskamrater, att gratis öva på.

Tisdagen den 25 september höll president Trump ett tal inför FN:s generalförsamling. Enligt media var talet ett stort misslyckande ty åhörarna hånskrattade åt presidenten. ”Hånskratt mötte Trump i FN” är rubriken på Dagens Industris artikel:

Donald Trumps tal i FN:s generalförsamling innehöll en aning mindre amerikansk ilska än fjolårets variant. Det bjöd dock på en rejäl avhyvling av Iran, nedlåtande kommentarer om Opec samt en hyllning till anti-globalismen. Åhörarna svarade med ett kollektivt hånskratt.

Församlingens skratt åt presidenten har uppmärksammats i media jorden runt. ”Världens ledare skrattade åt Donald Trump under FN-tal”, var rubriken hos australiensiska News Com. ”Skratt bröt ut när Trump skröt om vad han åstadkommit”, förklarar The Guardian. CNN beskriver händelsen så här:

President Donald Trump klev fram till den välkända talarstolen hos FN:s generalförsamlingen på tisdagen och började sitt tal som om det varit ett valtal: genom att skryta om att hans regering ”har åstadkommit mer än nästan någon annan regering i vårt lands historia”.

Många av de församlade världsledarna och utländska dignitärerna besvarade detta med ett skratt.

Nu har jag tröttnat på alla – även från min sida – vaga, trevande och osäkra diskussioner om huruvida det faktiskt förekommer någon åtstramning av migrationspolitiken och har därför ägnat en söndagsförmiddag åt att kolla fakta. Egentligen är det två frågor: för det första hur statistiken ser ut och för det andra hur man ska förklara de utvecklingstendenser som kan iakttas. Här ska jag koncentrera mig på den första frågan och lämna den andra till något annat tillfälle. Den första frågan är svår nog.

Ett problem är att man i debatten inte skiljer så noga på asylsökande, flyktingar och andra kategorier som ingår i den totala volymen utan kallar alla migranter för flyktingar. Av det totala antalet ankomster är de asylsökande bara en liten del. Förutom asylsökande finns det exempelvis arbetskraftsinvandrare, gäststuderande, anhöriga (till olika kategorier), gäststuderande och folk som anländer i enlighet med EES-avtalet som stipulerar fri rörlighet av arbetskraft inom EU (dock att den arbetskraft som kommer hit kan vara tredjelandsmedborgare bosatta i annat EU-land).

Flykting är en asylsökande som av svenska myndigheter bedömts falla under FNs flyktingkonvention eller någon annan lag som identifierar övriga skyddsbehövande. Alla asylsökande är därför inte automatiskt flyktingar. Några får nobben av Migrationsverket.

Jag har träffat ett antal invandrarföräldrar, närmare bestämt två stycken, som berättat i stort sett likalydande historier om hur de förlorat kontrollen över sina tonåriga barn och om hur barnen gradvis glidit in i asocialt beteende. Jag tror att dessa två berättelser är typiska och därför värda att ta på allvar.

Invandrarföräldrarnas budskap är mycket enkelt: det handlar om att makten över deras barn har socialiserats, det vill säga att stat och kommun övertagit föräldrarnas rätt att uppfostra barnen.

En pappa berättade helt nedbruten en rättfram och lättbegriplig historia. Den sextonårige sonen hade börjat umgås med vad pappan ansåg vara olämpliga kamrater. Pappan försökte tala sonen till rätta. Sonen försvann då på nätterna och sov hos kompisar. Till slut tänkte den förtvivlade pappan att han kanske skulle låsa in sonen på nätterna. Tänk inte en tanke åt det hållet, sa sonen hotfullt, för då går jag till socialen. Då bröt pappan samman för han insåg att sonen hade makten på sin sida. Staten står på barnens sida mot föräldrarna. Barn som inte aktar för rov att anmäla föräldrarna för socialen går inte att uppfostra.

Så börjar sonen handla med knark. Pappan tror att han kanske kan få hjälp av polisen. En kväll tipsar han polisen om att sonen säljer knark. Polisen haffar sonen och antecknar saken i sina journaler och databaser. Efter en timme är sonen på fri fot. Pappan inser att han inte kan göra något för att rädda sin son när staten använder sin övermakt för att sätta stopp för alla försök till uppfostran. Pappan ger upp.

Du kanske tycker att det är tjatigt av mig att åter älta #metoo-kampanjen eftersom den vid det här laget är rätt vanhedrad för att inte säga rullad i tjära och fjäder. Jag tror att eftertänksamma kvinnor idag skulle akta sig för att komma dragande med tjugo år gamla sexuella oförrätter som de inte gjorde så särskilt mycket för att avvärja medan de pågick. Men frågan är viktig, inte minst för att kampanjen för bara något år sedan stack en hel värld i brand och av många kvinnor (och en del män, föralldel) hyllades som inledningen till en ny era i könsrelationerna.

Man kan på goda grunder göra sig löjlig över dessa händelser men de berörda kvinnorna var nog för det mesta ärliga. De kände sig säkert uppriktigt utsatta för förnedrande behandling av vissa karlar. Hur ska man förstå det?

Jag tror att det ligger mycket i den så ofta framförda teorin om de medfödda skillnaderna i mäns och kvinnors sexualitet enligt vilken mannen på grund av sin kroppskonstitution och sina gener drivs att maximera sin avkomma vilket bäst sker genom att deponera sin säd på så många därtill lämpade platser som möjligt medan kvinnan, också hon beroende av sin fysiska konstruktion, som inte tillåter motsvarande maximering av antalet barn, i stället av naturen manas att maximera avkommans kvalitet genom att noggrant välja rätt individ bland de uppvaktande herrarna vilket med naturnödvändighet betyder att avvisa och tacka nej till nästan alla erbjudanden (men uppmuntra de få utvalda).

Jodå, jag vet att kulturen kan övertrumfa naturen och jag har hört talas om p-piller, men jag tror i alla fall på den där teorin, inte minst för att den stämmer med mina erfarenheter av hur män och kvinnor uppför sig mot varandra när tanken på parning kan bli aktuell. Antag nu att teorin är korrekt och att männens nedärvda pockanden och kvinnornas avvisanden är inskrivna i naturen. Hur ska vi i det perspektivet betrakta de senaste femtio, sextio årens sexuella frigörelse?

Den tyske inrikesministern Horst Seehofer hävdar att invandringen är alla problems moder. Jag menar att det är fel, i varje fall för svenskt vidkommande. Felsynen är allvarlig ty om vi inte rätt identifierar problemens sanna moder så kommer vi inte att kunna lösa ens invandringsproblemen (om de över huvud taget går att lösa). Däremot är det sant att invandringsproblemen är den mest besvärande enskilda effekten av grundorsaken. Andra effekter är sådant som den svenska skolans ihållande svårigheter och brottsligheten i en del utanförskapsområden.

Man hör allt som oftast, inte minst på statstelevisionen, att flera partier inom sjuklövern har anammat sverigedemokraternas invandringspolitik och att det är därför antalet asylsökande har sjunkit sedan 2015. Detta är vilseledande på flera sätt.

För det första är det inte relevant att bara räkna antalet asylsökande eftersom varje asylsökande som beviljas uppehållstillstånd så småningom får med sig ett antal anhöriga som inte behöver söka asyl. (Men färre asylsökande betyder rimligtvis färre anhöriga om andelen som får uppehållstillstånd är konstant.) För det andra beror minskningen av antalet asylsökande – eller snarare återgången till normaltillståndet före hösten 2015 – inte på svenska åtgärder utan på sådant som att Turkiet mutats av EU att stänga sin gräns mot Europa. Åtstramningsmyten är just en myt.

För det tredje är det inte sant att sjuklöverpartierna ska ha anammat sverigedemokraternas invandringspolitik. Sant är att de anammat en del av sverigedemokraternas invandringsretorik. Detta betyder inte mer än att exempelvis socialdemokraterna, moderaterna och kristdemokraterna numera oroar sig över saker som sverigedemokraterna tidigare var ensamma om att oroa sig över. I verkligheten, till skillnad från den del av hjärnan där man oroar sig, har inget hänt. Inget av de åtta riksdagspartierna har någon genomarbetad och trovärdig invandringspolitik som direkt skulle kunna sjösättas om partiet fick ansvar för saken.