Caesars karriär hindrades i början av hans – relativa – fattigdom och hans frändskap med popularerna, det folkliga partiet i senaten. När han väl hade lyckats få befäl över armén i Gallien tog den fart. Han samlade på sig enorma rikedomar och stort politiskt inflytande genom att förhärja landet och slå ned allt motstånd med extrem grymhet. Helvetierna som var den första stam han angrep, reducerades med två tredjedelar. Ett annat uppror slutade med att alla vapenföra mäns händer höggs av – och så vidare. Den vapenmakt och det inflytande han samlat på sig skrämde senaten som beordrade honom hem. Han kom, med en del av sin armé. Hans motståndare i senaten flydde och inbördeskriget var ett faktum. Han vann det också, och behandlade sina fiender med extrem mildhet.

De senaste åren har politiken och politikerna uppvisat den ena skandalen efter den andra. Allt har inte varit olagligt, utan mest pinsamma demonstrationer av dubbelmoral och hyckleri, till exempel miljöpartistiska statsråd som gör sitt bästa för att smutsa ned miljön – av bekvämlighet och snålhet. Men borde inte Romsons användande av förbjuden bottenfärg och obeskattad diesel betraktats som olagligt och lett till rättsliga följder? Eller det kan gälla mångmiljardbeslut för nya Karolinska som fattas under inflytande av jäv. Inga följder.

Men dessa fall har faktiskt diskuterats i pressen. De brott som finns på denna lista har delvis också diskuterats, men bara de brott som utförts av sverigedemokrater, inte de andras. De etablerade partierna skyddas av etablerade massmedia. Uppstickaren kläms åt. (SVT har faktiskt behandlat frågan, men på ett översiktligt sätt). Men jag undrar vad som kommer att hända efter valet. Man ser redan tendenser till anpassning efter vad man antar passar de nya makthavarna. SD är makthavare, även om de inte skulle sitta i regeringen. Endast de smågåviga – min mammas ord: snällt sätt att säga dum eller obegåvad – har inte redan diskonterat detta. (Tyvärr måste de flesta av våra ledande politiker räknas till denna efterblivna sort).

Tandhygienisten Bernt Herlitz behandlades däremot med extrem stränghet, för att inte säga brutalitet. Politikerna hejade samfällt på de anklagande kvinnorna i metoo-rörelsen och såg uppenbarligen med likgiltighet eller i många fall med tydlig belåtenhet på hur de påstådda förövarna behandlades. Denna likgiltighet är också en sorts grymhet. Här finns en genomgång av metoo-rörelsen och dess följder. (Se särskilt avsnittet Konsekvenser). Expressens chefredaktör uppvisar denna likgiltighet för alla anklagades öde.

Det ena våldsdådet efter det andra utförs i invandrargettona. Oftast ingen åtgärd. Rån, våldtäkter och bil- och skolbränder fortsätter. Uppenbarligen anser politiker och andra beslutsfattare att detta är normalt. Det får man räkna med. Politikerna använder sig av extrem mildhet, eller kanske bättre: extrem undfallenhet.

Varför var Caesar så grym mot Galliens upproriska stammar – och så mild gentemot sina fiender hemma i Rom? Varför är våra politiker så grymma mot vissa, och så milda mot andra?

Förklaringen är densamma: dem man har nytta av behandlar man milt. Efter den slutliga segern i Gallien hade Caesar förvandlat invånarna till hjon: De användes för att leverera varor, skatter och slavar. Personligen hade han ingen nytta av dem. Cicero och Cato, två av hans motståndare i inbördeskriget. var däremot inflytelserika män, män med många anhängare, klienter. Genom att erbjuda sådana män som Cicero och Cato nåd och återställandet av alla deras rättigheter och tillgångar, gjorde han dem till sina klienter. Han blev deras patronus, som de därefter måste stödja i allt. Cato kunde inte förlika sig med denna tanke. Han tog livet av sig.

Bernt Herlitz kunde utifrån unga invandrares tandstatus sluta sig till att de var äldre än vad de uppgivit. Han anmälde dem. Alltså, förstod Gotlands politiker, ”Han är inte någon av oss! Han angriper våra skyddslingar. Honom kan vi klämma åt. Det förlorar vi inget på.” Herlitz åtalades för brott mot sekretessbestämmelserna och fälldes slutligen i Arbetsdomstolen. Han ådömdes kostnader på över 600 000 kronor. Genom en insamling på nätet täcktes dessa kostnader och mer – på tre dagar. Detta skedde under Almedalsveckan på det Gotland, där han och de som åtalat honom bor. Inget etablerat medium skrev om saken. Inte var det Herlitz de ville skydda.

Invånarna i invandrargettona röstar i extremt hög grad på S. Dem har partiet nytta av. Deras oönskade beteende måste förtigas och – om det inte längre går – ursäktas. (Och därför har man så stor nytta av nazisterna. Det ger möjlighet att förtiga muslimska grupperingars illdåd. Man riktar nästan enbart ljus på dem, nazisterna. Nazisternas särställning som medel att skrämma och utesluta är så viktig, att man begår rena dumheter. SvD sköt Ann Heberlein ifrån sig och antydde att hon skulle vara nazistiskt anstruken. Den som, också på det mest långsökta sätt, kan anknytas till nazisterna, skyddar man inte längre. Denne får då inte längre vara med i gänget).

Dessa gettoinvånare är en viktig del av väljarbasen, tror man. Därför har man sett och ser med välvilja på ett fortgående stort inflöde av också uppenbart lycksökande ekonomiska emigranter. Men nu håller denna strategi på att gå överstyr. Invandringen har varit så stor och lett till sådant elände i dessa områden att befolkningen också där börjat vända sig mot regeringen och S och gå över till SD. Det måste kännas snopet och otacksamt.

Caesar gjorde fiender till sina klienter genom att erbjuda nåd. Våra regeringar gör invandrarna till klienter genom att erbjuda dem gratis välfärd – ekonomiskt underhåll, sjukvård, pensioner och annat. Det är en mycket gammal strategi. Skapandet av den moderna välfärdsstaten är en modern variant på patronus-klientförhållandet. Den moderna välfärdsstaten var en så värdefull gåva att dess mottagare för lång tid, för flera generationer, gjordes till den politiska (socialdemokratiska) maktens klienter. Det fordras mycket starka krafter för att bryta upp denna gamla lojalitet. Nu har så skett. En stor andel av LO:s medlemmar röstar till exempel på SD.

Det kan också spåras i svaren på två av de frågor DGS låtit Sentio ställa om vården och våldet.

Det första ämnet undersöktes med frågan: Har du förtroende för att sjukvården skall ge dig bra vård om du blir allvarligt sjuk, eller har du inte det? Sjukvården är fortfarande ett mycket aktuellt ämne. Undersökningens något förvånande resultat var att en stor andel av befolkningen – sju av tio – fortfarande är mycket eller ganska nöjd med sjukvården. Det var ingen stor skillnad mellan könen. Däremot är de äldsta mest nöjda, vilket också är något förvånande.

Det andra ämnet undersöktes med frågan: Tror du att det grova våldet – rån, våldtäkter, skjutningar och annat, under nästa regering kommer att öka, minska eller vara på ungefär dagens nivå?

En av tre tror att det grova våldet kommer att öka medan hälften så många, en av sex tror att det skall minska. Nästan fyra av tio tror att våldet kommer att vara på ungefär oförändrad nivå.

Man kan spåra ett tydligt mönster i partisympatisörernas svar. De partier som i det längsta förordat en generös invandringspolitik är också de som säger sig i mindre utsträckning tro på ökat våld.

De motstridiga bilder dessa undersökningar uppvisar ger en förklaring till SD:s tillväxt och det kommande valresultatet. Svenskar är fortfarande nöjda med det erbjudande som skapades i början på förra seklet, och som gjorde många av dem till socialdemokratins trogna klienter.

Däremot är man oroad över andra delar av den verklighet som man vistas i. De ser det grova våldet och det angår dem. De är rädda för våldet. Löfvens önskan att enbart eller främst tala om välfärdsfrågor kommer väljarna inte att tillgodose. De vill att invandringens och dess konsekvenser, kanske främst det ökande grova våldet, skall diskuteras och angripas.

Socialdemokratins omsorger om sina nya klienter, invandrarna, och det därmed förenade förtigandet av det våld och de andra brott som präglar gettona skrämmer. De senaste årens storas invandring har dessutom spritt våldet också utanför gettona. Därmed känner sig socialdemokratins gamla klienter svikna, svikna så till den grad att det gamla patronus-klientförhållandet bryts upp. Det kommer knappast att kunna återställas. Det inte lite ironiskt: S har bejakat invandring av maktegoistiska skäl – till den grad att deras gamla klienter vänder sig mot dem. Och de förlorar makten.