Det första felet med populismen är att man inte vet vem den är och vad den egentligen vill, men det är inte populismens eget fel, för den har ingen styrelse som skriver ett program och inget språkrör eller pressekreterare som försöker förklara vad den obefintliga styrelsen avser.

Det är bara en sak man säkert vet om populismen och det är att den tar avstånd från – några skulle säga hatar – etablissemangen eller närmare bestämt etablerade politiska eliter (vad det nu betyder, i Sverige menas normalt de så kallade sjuklöverpartierna; på YouTube hörde jag Steve Bannon, som gör en annorlunda analys, kalla sina motståndare för ”Davos-partiet” varmed han menade det sällskap av framstående företagsledare och politiker som årligen sammankallas av World Economic Forum vilket är ett slags internationellt Almedalen fast på vintern). Hur kan man veta det så säkert? Jo, för att både etablissemangen och populisterna säger det. Hur vet man vem som är populist? Jo, det är han som hatar etablissemangen.

Etablissemangen säger att populister saknar lösningar. Populister kan peka på problem, men i verkligheten har de inga trovärdiga lösningar, säger etablissemangen. Jag tror att etablissemangen har rätt. Bara för att man ogillar en etablerad makthavare har man inte säkert en bättre plan för att lösa de problem som de etablerade makthavarna misslyckas med att lösa.

En populist som fyller mig med vämjelse och oro är exempelvis Beppe Grillo, ledare för det italienska vinnarpartiet Femstjärnerörelsen (här kan du studera hans stil). För mig illustrerar han just det som är populismens svaghet, nämligen föreställningen att en ny sorts nationella ledare skulle kunna lösa det gamla samhällets problem på något smartare och effektivare sätt. Till exempel att Grillo själv skulle ha någon listigare bot på arbetslöshet och ojämlikhet än etablerade politiker.

Jag tror inte det existerar något smartare sätt att lösa de problem som etablerade politiker försöker lösa med de metoder som de är villiga att pröva. Om populister låtsas ha den kompetensen är de, tror jag, just så stora charlataner som de etablerade politikerna påstår. Populisterna har inga hittills oprövade dunderkurer. Människor som entusiastiskt inbillar sig att sådana dunderkurer existerar är dumskallar (vilket illustreras i det folkliga engagemanget i videoinslaget enligt ovan).

Betyder det då att alla klagomål på politiska etablissemang till sin natur är populistiskt futila och allmänt dödfödda? Kan goda alternativ inte tänkas? Jag tror att det finns alternativ, men de kräver ett helt annat tänkande.

Till exempel, för att formulera en politik för de två ovannämnda problemen, arbetslösheten och ojämlikheten, måste en ny och trovärdig politik starta från en annorlunda utgångspunkt, nämligen att ingen politik i världen kan lösa alla problem åt medborgarna. Medborgarna har själva huvudansvaret – även om politiker under årtionden har låtsats och lovat att de kan hantera alla medborgarnas svårigheter.

Om det därför kommer en ”populist” och föreslår, liksom Beppe Grillo, att han ska leverera nya fungerande lösningar på gamla problem, som etablissemanget bara inte har tänkt på, så misstror jag honom. Om han däremot säger att saken är mycket svårare än man kunde föreställa sig och att politiken har tagit sig vatten över huvudet och att det därför krävs helt andra typer av lösningar som kräver en ny sorts engagemang från medborgarna – om populisten säger allt detta så anser jag populisten för möjlig statsman.

Det finns inga lätta lösningar är mitt trista budskap.