För den här texten måste det utfärdas en ”trigger warning”, särskilt för kvinnliga läsare. Om du inte vet vad trigger warning betyder så rekommenderar jag en förfrågan hos herr Google. Jag fick över nittiofem miljoner träffar.

Trigger warning är ett koncept som utvecklats vid amerikanska universitet och som handlar om att lärare inför sina kurser varnar studenter, särskilt kvinnliga studenter som är extra känsliga, för potentiellt stötande inslag i den föreskrivna kurslitteraturen. Det kan vara en text som påpekar att det i historien förekommer krig, en vedervärdig hantering vari människor tar skada, ibland till och med dör, eller en annan text där det framförs idéer som studentskorna blir så kränkta av att de riskerar att dåna och, ofta under gråtattacker, måste ledas bort från den lokal där saken avhandlas. Även svenska universitetsstudenter kan ta mycket illa vid sig av att behöva höra uppfattningar som de anser stötande, exempelvis när professor Germund Hesslow vid Lunds universitet öppet – och skamlöst som de chockerade studentskorna ser det – hävdar att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor.

Saker och ting brukar bli enklare om man talar sanning och för att förenkla tillvaron ska jag därför inte låtsas att jag med tiden inte blir alltmer bekymrad över den muslimska invandringen. Jag blir det, det är bara att erkänna. Så nu vet du var du har mig.

Mitt bekymmer uppträdde först som en argumentlös känsla. Detta var ett besvärande memento eftersom argumentlösa känslor kan vara uttryck för fördomar och även om fördomar ofta fungerar som praktiska tumregler som i många fall gör det lättare att ta sig fram i tillvaron så är det obehagligt att behöva tillstå att man eventuellt har fördomar mot muslimer.

Så för sinnesfridens och det goda samvetets skull började jag rannsaka mina motiv.

Kan det vara så att jag ogillar muslimer för att de ofta inte vill ta i hand? Miljöpartisten Yasri Khan vägrade ta i hand och tvingades därför ta tillbaka sin kandidatur till partistyrelsen så detta bruk är tydligen ett för svenskt vidkommande godkänt skäl till avståndstagande från muslimer (även om svenska domstolar utdömer skadestånd till muslimer som får lida för att de inte vill ta i hand, exempelvis genom att nekas anställning). Stefan Löfven har i riksdagen grötmyndigt förklarat att det är osvenskt att inte ta i hand: ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”.

Men jag blir inte störd av osvenska hälsningsritualer. Även om det är obekant för Löfven förekommer sådant också i de mest ursvenska sällskap. Jag var nyligen på släktkalas och där hälsade männen på varandra med handslag och på kvinnorna med kindpussar. Ingen verkade misstycka. Kanske hade Löfven tagit avstånd från detta exotiska bruk.

När Napoleon år 1815 slutgiltigt förlorat sin makt efter slaget vid Waterloo var det inte bara kejsaren själv som tappade fotfästet i tillvaron utan även tusentals andra människor som lojalt tjänat och försörjts av den store härskaren. Inte minst konstnärer och hantverkare, som ägnat sina liv till att skapa glans, stil och ära åt den slagna regimen, blev tvungna att bekymra sig över sin  försörjning.

Redan sju år tidigare hade det portugisiska hovet under regenten João VI tillsammans med några tusen förnäma portugiser flytt till Rio de Janeiro undan Napoleons generaler som då var i färd med att erövra den iberiska halvön. João VI tyckte att Brasilien saknade stil, kultur och intellektuell resning och tog efter Napoleons fall chansen att bjuda in en grupp arbetslösa franska kulturpersonligheter och skickliga yrkesmän. År 1816 anlände den så kallade Franska Konstbeskickningen till Rio. Där fanns tavelmålare, arkitekter, en låssmed, skulptörer, musiker, finsnickare, en medaljgravör, körsnärer och musiker, totalt uppemot hundra personer inklusive familjemedlemmar.

Det gick inte så särskilt bra för beskickningen. För det första hade João inte tillräckligt med pengar för att kunna slå på stort. För det andra levde brasilianarna mentalt kvar i barocken och var inte intresserade av någon modernisering. Men de franska artisterna lyckades ändå lägga en grund för de sköna konsternas utveckling i den lite efterblivna före detta kolonin.

Det finns en motsats till serendipitet som jag ibland lider av. Om serendipitet är turen att hitta bra saker som man inte ens visste att man letade efter så är motsatsen oturen att inte inse saker som man är väl medveten om. Nyligen fick jag ett anfall av sådan oserendipitet.

Inför ankomsten av orkanen Florence uppmanade guvernören i den amerikanska delstaten North Carolina medborgarna vid kusten att under det stundande ovädret lämna sina hem och flytta till säkrare platser. ”Om du vägrar att delta i denna obligatoriska evakuering så måste du upplysa dina anhöriga för det är mycket sannolikt att du dör”, varnade borgmästare Mitch Colvin i Fayetteville. Jag höll särskild koll på skeendet ty min dotter med familj bor i Charleston, South Carolina, som ligger just vid kusten söder om North Carolina. Frugan och jag hade för övrigt tänkt resa dit och hälsa på, men Florence kom emellan.

Utan att tänka klart föreställde jag mig ungefär vad som troligen hade hänt i motsvarande situation i Sverige och projicerade detta på South Carolina. En tropisk storm är väl ungefär som skogsbränder eller någon annan oväntad och kaotisk händelse som att det kommer 10 000 migranter i vecken vilket det gjorde hösten 2015. I Sverige blir det då fart på myndigheterna. Myndigheten för Säkerhet och Beredskap tar fram katastrofplanerna ur hyllan och börjar verkställa. Migrationsverket beställer madrasser och tält och rekvirerar gymnastiksalar för att husera de nyanlända. Polackerna skickar brandbilar.

Min tillvaro är på många sätt privilegierad. Ett av dessa privilegier, som tilltar med åren, är att jag inte behöver bry mig om vad andra människor tycker. Jo, av personliga och sociala skäl är jag känslig för andras uppfattning om mig, jag är trots allt en normalt snäll och konflikträdd svensk, men jag behöver inte rädas att chefer eller kollegor ska djävlas med mig och hota mig med indragna fördelar eller uteblivna avancemang. Av att bli kölhalad och rådbråkad av journalister har jag årtiondens plågsam erfarenhet så det biter inte längre.

Därför kan jag säga vad jag tycker vilket också passar min nyfikna och sökande själ. Till exempel kan jag filosofera över konflikten mellan integration och segregation som jag tror är motsatser. Integration betyder att olika folkgrupper ska blandas så att man inte märker någon skillnad mellan dem, segregation betyder att de ska hållas åtskilda så att det går tydliga gränser.

Begreppen integration och segregation är, som du så väl vet, kanske de mest värdeladdade – motsatt värdeladdade – i vårt samhälle. De är som pluspol och minuspol utan att man för den skull kan sätta en lampa mellan dem och dra någon nytta av spänningen. I stället leder spänningen bara till sprakande konflikt. Här utspelar sig vårt samhälles huvudsakliga motsättning som står mellan politikerväldet och medelklassen.

SAAB hette en svensk bil som tillverkades i Trollhättan och under lång tid, tills verksamheten tog slut, hade svåra problem. Onödigt att detta utdragna lidande skulle behöva inträffa när en sådan som Jan Björklund eller Gustav Fridolin lätt hade kunnat styra upp situationen.

Om Fridolin hade varit chef i stället för en massa klantar från bilindustrin hade han grejat det på hundra dagar. För det första hade han höjt ingenjörslönerna. Det är klart att SAAB hade otillräckligt kompetenta ingenjörer. Om man duger något till vill man väl inte bo i Trollhättan.

Dessutom skulle han ha beordrat näringsdepartementet att garantera att alla nyanställda ingenjörer fick ett introduktionsår då de jobbade med en erfaren ingenjör som mentor. För övrigt var luften så dålig i fabriken att arbetarna blev trötta och fick koncentrationsproblem. Det skulle Fridolin greja med ”klimatsmarta, moderna lärmiljöer”, jag menar produktionsmiljöer.

Björklund hade satt in ännu skarpare åtgärder för att rädda biltillverkaren. Bilproduktion är ju en kunskapsbransch och då måste man se till alla som jobbar där är behörigen examinerade. Lösningen är medarbetarlegitimation. Alla medarbetare måste ansöka hos näringsdepartementet att få sin utbildning vidimerad, godkänd och stämplad. De som saknar medarbetarlegitimation får gå extrakurser på Högskolan Väst i Trollhättan eller sluta på företaget. Ett annat kraftfullt initiativ från Björklunds sida hade varit att införa ”försteingenjörer”. Dessa fick utses av företagets olika avdelningar och erhålla extrabelöning av staten. Precis vad försteingenjörerna skulle göra kanske man inte visste, men det skulle nog så småningom komma vägledande föreskrifter från Vinnova.

Överbefolkning har ingenting med tät befolkning att göra. Även om just jag, son av fria vidder och öppna landskap, känner obehag inför ett myrsamhälle som Hong Kong kan man inte påstå att sådana samhällen är överbefolkade enär folk där faktiskt lyckas hålla sig försörjda. Överbefolkning är något annat än att det bor många människor per kvadratkilometer.

Överbefolkning är också något annat än att folk dör av svält, pest och krig vilket de regelbundet gjort genom århundradena. År 1709, det året då Karl XII fick stryk av ryssen vid Poltava, blev det dessutom missväxt i Sverige så många som inte dött i kriget i stället svalt ihjäl. Året efter utbröt pest så då dog många överlevande som inte var unga och starka. (Det man då kallade pest var antagligen influensa som då liksom nu hotar varje år och inte nödvändigtvis böldpester som digerdöden.) Sådana då för tiden normala tillstånd skulle man inte kalla överbefolkning. Det var den ordning Gud hade inrättat.

Jag tror att begreppet överbefolkning är en social konstruktion, det vill säga en produkt av våra känslor, snarare än något mer naturgivet. Inte ens Thomas Malthus, överbefolkningens store teoretiker, såg på överbefolkningen så som vår tid gör. För honom var problemet att människan förökar sig snabbare än försörjningsmöjligheterna kan växa och att tillvaron därför korrigerar människoöverskottet med omedelbar verkan genom svält, sjukdom, krig och annat slags död. För oss framstår överbefolkningen snarare som en stor, närmast permanent, grupp människor som inte lyckas försörja sig på nivåer och med metoder som anses acceptabla utan att för den skull behöva dö undan på det malthusianska sättet.

Vi lever i en mycket känslosam tid där det välfärdsindustriella komplexets klienter inte på något vis får bedömas efter samma mallar som man bedömer vanliga människor. Detta har sina randiga orsaker. Om klienterna bedömdes på vedertaget sätt så skulle det välfärdsindustriella komplexets omsorger kanske ifrågasättas och om man ifrågasätter komplexets verksamhet ligger det nära till hands att ifrågasätta komplexet självt. Sådant vore närmast ett slags majestätsbrott och får inte förekomma. Därför har makten i Sverige bestämt sig för att stämma i bäcken och med kraft motverka alla försök att i enlighet med dess egen princip om allas lika värde klassa välfärdsklienter efter samma normsystem som vanliga medelklassare bedöms. Detta gäller även migranter och då särskilt ensamkommande barn. Låt mig ge ett exempel.

Jag har själv varit ett ensamkommande barn. När jag var sexton år reste jag på ett transportfartyg över Atlanten för att gå i en internatskola i USA. Det var visserligen mindre besvärligt än att åka med gummibåt över Medelhavet, men helt utan strapatser var det inte ty kocken gjorde ett antal målmedvetna försök att våldta mig. Av det hade jag idag kunnat göra ett stort indignations- och offernummer, men då var det bara att värja sig bäst man kunde och det gick bra.

Mottagandet på skolan kunde jag inte klaga på. Jag fick mat, husrum, fickpeng och skolutbildning. I kronor räknat var mitt stipendium mindre än det som erbjuds motsvarande afghanska barn som kommer till Sverige men det var ändå givmilt. Hemspråksundervisning var det inte tal om. Jag fick heller ingen tolk vilket man idag säkert skulle betrakta som en grav orättvisa. Mottagarlandet, jag menar skolan, hade nämligen föreställningen att jag skulle tvingas förkovra mig i lokalspråket för att så snabbt som möjligt kunna integrera mig i den erbjudna skolundervisningen. Någon särskild engelskaundervisning för utlänningar erbjöds inte heller. Amerikanerna snålade med att erbjuda EFI eftersom det fanns hur många engelsktalande som helst, det vill säga mina klasskamrater, att gratis öva på.

Tisdagen den 25 september höll president Trump ett tal inför FN:s generalförsamling. Enligt media var talet ett stort misslyckande ty åhörarna hånskrattade åt presidenten. ”Hånskratt mötte Trump i FN” är rubriken på Dagens Industris artikel:

Donald Trumps tal i FN:s generalförsamling innehöll en aning mindre amerikansk ilska än fjolårets variant. Det bjöd dock på en rejäl avhyvling av Iran, nedlåtande kommentarer om Opec samt en hyllning till anti-globalismen. Åhörarna svarade med ett kollektivt hånskratt.

Församlingens skratt åt presidenten har uppmärksammats i media jorden runt. ”Världens ledare skrattade åt Donald Trump under FN-tal”, var rubriken hos australiensiska News Com. ”Skratt bröt ut när Trump skröt om vad han åstadkommit”, förklarar The Guardian. CNN beskriver händelsen så här:

President Donald Trump klev fram till den välkända talarstolen hos FN:s generalförsamlingen på tisdagen och började sitt tal som om det varit ett valtal: genom att skryta om att hans regering ”har åstadkommit mer än nästan någon annan regering i vårt lands historia”.

Många av de församlade världsledarna och utländska dignitärerna besvarade detta med ett skratt.

Nu har jag tröttnat på alla – även från min sida – vaga, trevande och osäkra diskussioner om huruvida det faktiskt förekommer någon åtstramning av migrationspolitiken och har därför ägnat en söndagsförmiddag åt att kolla fakta. Egentligen är det två frågor: för det första hur statistiken ser ut och för det andra hur man ska förklara de utvecklingstendenser som kan iakttas. Här ska jag koncentrera mig på den första frågan och lämna den andra till något annat tillfälle. Den första frågan är svår nog.

Ett problem är att man i debatten inte skiljer så noga på asylsökande, flyktingar och andra kategorier som ingår i den totala volymen utan kallar alla migranter för flyktingar. Av det totala antalet ankomster är de asylsökande bara en liten del. Förutom asylsökande finns det exempelvis arbetskraftsinvandrare, gäststuderande, anhöriga (till olika kategorier), gäststuderande och folk som anländer i enlighet med EES-avtalet som stipulerar fri rörlighet av arbetskraft inom EU (dock att den arbetskraft som kommer hit kan vara tredjelandsmedborgare bosatta i annat EU-land).

Flykting är en asylsökande som av svenska myndigheter bedömts falla under FNs flyktingkonvention eller någon annan lag som identifierar övriga skyddsbehövande. Alla asylsökande är därför inte automatiskt flyktingar. Några får nobben av Migrationsverket.