Regeringsformen är ett slags uppdragsbeskrivning för vårt lands välfärdsstat som den själv skrev när den blivit varm i kläderna år 1974. Där visar den hur den tänker.

Jag var länge en anhängare av dess tänkande eftersom det lät humanistiskt och omtänksamt. Numera har jag insett att välfärdsstaten bara tänker på sig själv. När den exempelvis säger att den ska trygga folks arbete så betyder det bara att den ska ha fri dragningsrätt på medborgarnas inkomster för att kunna inrätta en arbetsförmedling som kostar två BNP-procent utan att lyckas något särskilt med vad den gör annat än att ordna ett enkelt och anständigt liv till folk med anställning inom apparaten (plus en del klienter).

Den närmaste historiska parallellen jag kan komma på är medeltidens munk- och nunneväsende. Munkarna och nunnorna var försörjda mot att de skulle göra nyttiga sociala tjänster. En sansad bedömning är nog att de i stället valde inre arbete i form av bön och intressant umgänge med varandra.

I regeringsformens första kapitel, andra paragraf, står till exempel, förkortat, så här:

Särskilt ska det allmänna trygga rätten till utbildning.

Det allmänna ska trygga en massa andra saker också, men nu koncentrerar jag mig på utbildningen. Stadgandet innehåller minst fyra svåra begrepp. Det första är ”utbildning”. Det andra är ”rätten till utbildning”. Det tredje är ”trygga rätten till utbildning”. Det fjärde är ”det allmänna”. Puh, det här blir jobbigt.

Eftersom Sovjetunionens härskare aldrig sa vad de menade så utvecklades så småningom en profession av ”kremlologer” som hade till uppgift att försöka att tolka sovjetledarnas utspel i syfte att genomskåda deras avsikter. Det kunde handla om maktkamper i kremltoppen som inte fick uttalas i klarspråk.

På liknande sätt känner jag inför ledande svenska politikers uttalanden. Jag misstänker att de finns något undangömt budskap eftersom de vill något annat än jag men ändå måste formulera sig så att det inte stöter mig i onödan eftersom jag ändå är en väljare.

Låt mig ge ett aktuellt exempel. Den 12 juli hade Dagens Nyheter en artikel där utrikesminister Margot Wallström förklarar att FN:s säkerhetsråd måste ta sig an ett växande problem, nämligen vad hon kallar klimatflyktingar:

Enligt utrikesministern kommer det inte att dröja länge innan Europa får ta emot stora flyktingströmmar på grund av klimatet. 

– Bara exemplet Tchadsjön som krymper i en förfärande hastighet tvingar människor på flykt. Först kommer de att bege sig till närområden men sen kommer de såklart också att fly till angränsande länder. Vi har bara sett början på situationen med klimatflyktingar, säger Margot Wallström.

Först en utvikning om juridiken. I 4 kap Utlänningslagen definieras de olika asylgrunder som svensk lag erkänner. Asyl kan beviljas tre grupper, nämligen ”flyktingar”, ”alternativt skyddsbehövande” och ”övriga skyddsbehövande”.

En del begrepp är så allmänna att man inte, om man inte är förprogrammerad med en viss tolkning, vet vad de ska antas betyda. Begreppet ”nationalism” är ett sådant oklart begrepp. I Almedalen höll Liberalernas ledare Jan Björklund ett tal om nationalismen som fortfarande sätter myror i huvudet på mig.

Björklunds utgångspunkt var att Jimmie Åkesson hade sagt att han vill ”ersätta den liberala världsordningen med en nationalistisk, det liberala Europa med ett mer nationalistiskt”. Jag har inte kollat om Åkesson verkligen sagt så och i så fall vad han kan ha menat med det, men låt oss anta att han faktiskt sa något ditåt.

Björklund tar, efter en hyllning till det svenska fotbollslaget som nyss hade rönt framgångar i VM, avstånd inte bara från Åkesson utan från hela konceptet nationalism. Vad det är för fel på nationalismen framgår bara indirekt i några formuleringar som kanske funkade rent retoriskt men som inte ger särskilt mycket vägledning för den vetgirige.

Till exempel säger Björklund så här: ”Varför skulle vi ersätta det liberala Europa som har orsakat de mest framgångsrika samhällen mänskligheten har upplevt med ett nationalistiskt Europa som gång på gång när det har prövats har lett till historiens största katastrofer?”

Här ligger en massa undertext som jag tror kan sammanfattas i två teser. Den första är att fri handel och fria kapitalrörelser mellan länderna har underlättat för företag att utvecklas och därför bidragit till det välstånd som världen idag åtnjuter (även de fattigare länderna har fått det bättre). Den tesen tror jag på. Men jag tror inte att någon nu existerande politiker, ej heller Åkesson eller Trump, ens skulle komma på tanken att vilja återskapa ett system där ekonomierna var nationella och varje land var självförsörjande på nästan allt. Så vad menar Björklund? Kanske vill han bara framställa Åkesson som en galning.

Dagens Medicin publicerade nyligen en artikel av tolv psykologer – ”professorer, docenter och verksamhetschefer” – som krävde mer resurser till psykvården. Standardkrav från det välfärdsindustriella komplexet således och därför inget särskilt att bry sig om. Detta är det bakgrundsbrus vari vi lever och därför lärt oss att inte notera ungefär som fisken och vattnet.

Men en detalj fångade min uppmärksamhet, nämligen uppgiften att ”den nationella kostnaden” för ”psykisk ohälsa” eller möjligen ”psykiatriska diagnoser” uppgår till 70 miljarder kronor per år. Eftersom jag inte vet vad nationell kostnad betyder och ej heller är så säker på psykisk ohälsa och psykiatriska diagnoser ville jag gärna veta mer. 70 miljarder är ändå en och en halv BNP-procent, så det handlar inte om småpengar.

De tolv psykologerna hade inte besvärat sig med källhänvisningar, så jag frågade herr Google. Och se! Bland mycket annat intressant letade Google fram en artikel från 2013 av dåvarande socialförsäkringsminister Ulf Kristersson av vilken det framgick att den psykiska ohälsan var alarmerande – redan då! – och att OECD hade räknat ut att det kostade 70 miljarder ”i förlorade arbetsinsatser och utgifter för vård och omsorg”. Det gjorde mig inte så mycket klokare, men när jag ändå var där passade jag på att läsa ministerns artikel.

Då slog det mig – och Gud må förlåta mig följande rader – att jag tror att allt det där är ett stort kvacksalveri. Fastän svenskarna varje år får ett rikare och behagligare liv blir vi bara psykiskt sjukare och psykiskt sjukare och så försöker psykologer och deras allierade lura skattebetalarna att om man bara sätter av mer pengar till psykologer så kommer det att lösa sig. Jag tror tvärtom. Psykologer är experter på psykisk ohälsa och vill gärna utveckla sitt gebit. Ju mer psykisk ohälsa som finns desto större fält har de att ploga, så och skörda. Med fler psykologer så kommer det att upptäckas och uppfinnas mer psykisk ohälsa.

Jag försökte nyligen läsa Portugals nationalepos Os Lusíadas av Luís de Camões. Boken publicerade 1572 och kom snart att hyllas till den grad att författarens dödsdag, den 10 juni, blev Portugals nationaldag.

”Försökte” är ett mer träffande uttryck än ”läsa”. Diktverket består av mer än 1 100 åttaradiga likformiga strofer (som rimmar abababcc, om du vill veta). Dessutom är det konstigt skrivet som nästan alla gamla texter som inte moderniserats – och därvid troligen förvanskats – av hjälpsamma nydanare. Men det värsta är att man för att förstå berättelsen, som handlar om Vasco da Gamas upptäckt av sjövägen till Indien, dit han anlände i maj 1498, måste veta allt om grekisk och romersk historia, filosofi och religion, vilket jag inte gör.

Men jag lyckades begripa att eposet är en lysande hyllning till det portugisiska folket – ”luserna” – som under hela händelseförloppet har beskydd av gudinnan Venus. Hon lägger sig hela tiden i allt som sker ty hon inte gillar guden Bacchus, som står på lusernas motståndares – muslimernas – sida.

I början av 1400-talet var Portugal ett obemärkt land som ofta härjades av muslimska slavjägare. Muslimerna tillfångatog luser och sålde dem på slavmarknader i Nordafrika. Nu inträffar något mycket märkvärdigt. Jag tror inte att jag romantiserar. På mindre än hundra år reser sig Portugal från det kanske ynkligaste och mest eftersatta landet av alla till en världsmakt med besittningar över hela jorden. Det var inte så helt olikt den resa Sverige gjorde under nittonhundratalet där svenskarna i början tillhörde jordens fattigaste och vid slutet jordens rikaste.

För ungefär fyrtio år sedan skrev jag en roman för att visa att u-landsbistånd för det mesta är skadligt, inte för givaren, utan för mottagaren. För givaren är det snarast en behaglig syssla. Jag hade hållit på med den i tio år så jag visste vad jag pratade om.

Dåmera var detta en apart och ouppfostrad åsikt. Numera är uppfattningen närmast vedertagen. År 2015 fick skotten Angus Deaton nobelpriset i ekonomi för att han formulerat samma upptäckter om biståndets vansklighet som jag. Mer mainstream kan det inte bli.

Av detta kan du lära dig att du med förtröstan och stark övertygelse kan misstro folk som argumenterar för mer u-landsbistånd. Motsvarande grad av misstänksamhet bör du rikta mot u-landsbiståndets inhemska släktingar, exempelvis socialpolitiken och arbetsmarknadspolitiken. Även sådan verksamhet är, enligt min uppfattning, visserligen behaglig för apparatfolket men verkningslös och ofta till och med skadlig för klienterna.

Men den nattsvarta synen har jag inte på all mänsklig verksamhet. I så fall hade jag aldrig vågat sätta mig i en flygmaskin eller kliva in i en hiss. Jag litar på Airbus och Otis. Jag litar även på Skoda och Mercedes Benz, ja, till och med på Unilever. Jag äter Findus ärter utan att oroa mig det minst för några obehagliga bieffekter. Jag sätter mig med full tillit i en stol från Ikea.

När drottning Kristina hade abdikerat, konverterat och flyttat till Rom träffade hon den världsberömde portugisiskbrasilianske jesuiten Padre Antônio Vieira. Dessa två, som utvecklade någon sorts bekantskap, kanske rentav vänskap, tillhörde tidevarvets intellektuella och kulturella avantgarde.

Vieira kämpade bland annat för indianernas frigörelse från slaveriet på sockerplantagerna och för judarnas rättigheter (vilket sammantaget höll på att kosta honom livet på Inkvisitionens bål). Folket behandlade honom som en nutida rockstjärna. När han skulle predika kunde platsen utanför katedralerna vara ockuperade tidigt på morgonen av folk som vill säkra en plats i kyrkan.

Kristina, ”drottningen av Rom”, hade liknande status som en av Europas ledande kulturmecenater och förespråkare för religionsfrihet.

Men vad sade de egentligen till varandra? Jag beställde Vieiras samlade brev från en bokhandel i Lissabon och fick tre volymer på sammanlagt 1 800 sidor för 98 euro inklusive frakt. Jag fick två besvikelser.

Barn har inte så mycket erfarenheter och kan inte göra mogna bedömningar. De tänker därför infantilt. För att förstå det onda och det goda som händer i deras värld indelar de människor i dumma och snälla. I Vilda Västern var cowboysarna snälla och indianerna dumma (fast det numera kanske är tvärtom, sak samma). Under andra världskriget var amerikanerna snälla och tyskarna dumma (numera har nog amerikanerna blivit dummare medan tyskarna fortfarande är nästan lika dumma som de var förut). Svenskar, särskilt nysvenskar, är snälla eftersom alla har lika värde men det finns högerpopulister som inte har lika värde för att de är dumma.

De flesta barn som växer upp och skaffar sig erfarenheter upptäcker att en tolkning av världen som försöker förklara allt med att folk är snälla eller dumma inte funkar så bra. Till exempel duger den tolkningen inte till att förklara varför amerikanerna som var så snälla tidigare nu blivit dummare. Dessutom upptäcker barnet under sin uppväxt att motsvarande tankemönster finns även hos de dumma som alltså betraktar sig själva som snälla och andra som dumma. Om barnet dessutom, som grädde på moset, är introspektivt lagt så kommer det förr eller senare att få tillfälle att ifrågasätta sin egen läggning. Är jag verkligen alltid snäll?

Mänskligheten tycks ha två helt olika metoder att hantera det dilemma som det barnsliga tolkningsmönstrets hårda konfrontation med verkligheten orsakar. Den första metoden är envis fortsatt infantilisering. Man väljer att inte lära sig. Man slutar inte att förklara världen genom att dela upp människor i snälla och dumma.

Sedan jag för kanske fyrtio år sedan började utveckla någon sorts i bästa fall seriöst tänkande kring den svenska samhällsutvecklingen efter demokratins genombrott har jag hävdat att allt styrts av en enda dominerande formel, nämligen ”det blir bäst när centralt placerade experter fattar besluten”.

De tydligaste representanterna för detta tänkande var nog makarna Myrdal, som personifierade den centraliseringsiver som karaktäriserat svensk politik sedan 1930-talet (med ett tillfälligt avbräck i form av 1990-talets liberaliseringar). Paret Myrdal blev själva inkarnationen av den sociala ingenjörskonst som av socialdemokratin sattes i system från deras maktövertagande år 1932 och som till en början lite motvilligt men efter andra världskriget med ökande entusiasm anammades av de borgerliga politikerna. Folkhemmet byggdes på tanken att det blir bäst när välutbildade teknokrater i centrala myndigheter lade människornas liv till rätta.

Varifrån kom då den där föreställningen? En ytlig analys skulle kunna – och brukar – identifiera Vladimir I. Lenin som tänkandets ursprung. Det är rätt på så vis att Lenin, marxismens store praktiker, faktiskt introducerade centralstyrningen som ledande princip i sitt försök till samhällsbygge. Vad annat kunde han göra när ekonomin skulle organiseras efter en plan? När det hela kommit igång skulle staten, enligt Lenins vision, i varje fall vittra bort och det kommunistiska lyckoriket med fria och självständiga sovjetmänniskor slå ut i blomning.

Föreställ dig att du är med i en båtklubb som är jättetrevlig men har ett allvarligt problem, nämligen att det stjäls något alldeles förskräckligt. Problemet är särskilt bekymmersamt eftersom klubben efter noggranna undersökningar har kommit fram till att förövarna finns bland medlemmarna. Man vet rätt väl vilka tjuvarna är.

För att komma till rätta med saken har båtklubbens styrelse bestämt att inrätta en särskild kommitté som ska motverka stöld. Kommittén ska bestå av 47 föreningsmedlemmar som sitter i tre år var. Alla föreningsmedlemmar, varav en hygglig andel är tjuvar, har rösträtt.

Kommittén inrättades år 2006. För att säkerställa att inga tjuvar blir invalda har båtklubbens styrelse bestämt att endast hedervärda medlemmar ska kunna väljas till kommittéledamöter. Men eftersom det saknats fungerande metoder att kontrollera efterlevnaden av dessa regler har det visat sig, såklart, att tjuvaktiga medlemmar röstat in andra kända tjuvar i kommittén för att insatserna mot den allmänna tjuvaktigheten i båtklubben inte ska bli alltför besvärande för tjuvarna.

För att ytterligare villa bort korten har kommittén beslutat att systematiskt mobba en viss medlem. På kommitténs möten finns en fast punkt på dagordningen – punkt sju – då denne medlem ska förtalas och smutskastas.

Under de senaste kanske tio åren har en ny ostronart etablerat sig längs Sveriges västkust. Det är det japanska jätteostronet Crassostrea gigas, vilket på latin betyder jättetjockostron. Vi som är vana vid den svenska eller europeiska ostronarten Ostra edulis – ”ätligt ostron” – har inte alltid varit så förtjusta. Kanske har jag nu förlikat mig med japanesaren.

För de flesta människor är redan Ostra edulis äcklig i bemärkelsen att den ser alltför slemmig ut för att man i rått skick ska vilja stoppa den i munnen. Vi som lärt oss att efter citronering av mollusken få en särskild njutning av dess metalliska smak väcker därför ibland en sorts förfärad beundran från dem som ryser vid tanken att faktiskt äta detta fasta slem.

Japanesaren är däremot, enligt min uppfattning, genuint äcklig. Till skillnad från Ostra edulis, vars skal är runt och max en decimeter brett, ser gigasvarianten ut som en fjällig fot och kan bli flera decimeter lång. När man öppnar den fylls man, jag i alla fall, av avsmak. Det är inte bara ett normalt, fast slem, utan ett slem som är fyllt med ljust var och brunfläckiga utväxter.

Nu ska du inte låta dig påverkas av min preliminära avsmak för det japanska ostronet. Det är världens mest sålda ostron och kallas på eleganta restauranger i Paris för ”fines de claire” och uppskattas tydligen av fransmän.

Under de senaste årtiondena har ett politikerförakt vuxit fram i Sverige. Det har varit ett nytt inslag i den svenska kulturen.

Tidigare fanns ingen motsvarighet. Sedan 1930-talet hade socialdemokraterna ett starkt grepp om Sveriges politik. Socialdemokraternas motståndare – ”borgarna” – gillade inte vad socialdemokraterna hittade på och försökte artikulera alternativ. Båda sidorna hade sina anhängare som trodde på sina respektive förtroendevalda representanter. Borgerligt sinnade väljare trodde på sina borgerliga politiker och de socialdemokratiskt sinnade litade på sina representanter. Därför fanns inget utrymme för ett allmänt politikerförakt. Väljarna kanske ogillade sina motståndares förtroendevalda men eftersom de litade på sina egna gick det inte att ta avstånd från politikerna som kollektiv. Politikerna var ingen egen väldefinierad och sammanhållen grupp utan bara representanter för olika samhällsintressen.