Vanliga medborgare kan nu se resultatet av att den politik som pågått sedan beslutet om mångfald fattades enhälligt i riksdagen år 1975, och som nu uppenbarar sig inom alla områden.

I min nostalgiska värld, min barndoms idyll Flen, minns jag konstapel Marklund som patrullerade gatorna och en kriminalitet som låg på nivå äppelpallning. Ett inbrott på apoteket väckte stor uppståndelse.  I Vallins bokhandel arbetade Carin Österholm som gav Ulf Peder Olrog inspiration: ”Köp en Hjalmar Gullberg eller Vilhelm Moberg, men köp den av Violen från Flen”. På prins Wilhelms Stenhammar inledde alltid prinsen midsommardansen med slottsförvaltarens hustru. Vi i Flens samrealskola fick inte vistas utomhus efter klockan 21 och rektor Lund höll ett strafftal till den samlade skolan, eftersom några elever misstänktes ha varit berusade på Valborgsmässodansen.

Flen idag ser helt annorlunda ut, kallas i folkmun ”lilla Mogadishu”, och har betydande problem med samhällstilliten, skolan och ekonomin. Idag är 48 procent av skolbarnen utlandsfödda eller är barn med invandrarbakgrund, var fjärde elev har kommit till Sverige de senaste fyra åren. Flen är i botten av Lärarförbundets skolranking. Enligt nationalekonomen Hans Jensevik motsvarar Flens överkostnader för social omsorg en skatteförändring på mer än sex procent, vilket istället för höjd skatt slås ut på budget för exempelvis äldreomsorg. Nu lånar kommunen till driften. Flen är Sveriges sämsta kommun att bo i enligt SCB.

Sverige har en liten befolkning, och det är naturligt att man inte har eller har haft så många (om ens någon) intellektuella giganter som med sin unika insikt och kunskap kan påverka samhället mot en positiv riktning, och i yttersta fall rädda landet från förfall när makteliten håller på att tappa kontakt med verkligheten.

Men det gör egentligen inte så mycket om man har ett öppet samhälle värt namnet, eftersom man utan problem kan få inflytande från resten av världen där insikterna och kunskaperna finns. Som jag ser det har detta varit en av nyckelfaktorer som gjort den västländska civilisationen så mycket mer framgångsrik än alla andra.

Men när jag började intressera mig för Sveriges utveckling upptäckte jag ganska snabbt att Sverige inte har ett öppet samhälle i det här avseendet, eftersom positivt inflytande utifrån har svårt att accepteras och nå ut till den svenska makteliten och det svenska intellektuella kollektivet, inte att tala om den vanliga svensken. Vad man är öppen för är istället andra typer av inflytande, ofta antiintellektuella sådana. Visserligen kan det också betraktas som ett slags ”öppenhet”, men jag vet inte om mottaglighet för efterblivenhet och till och med ren ondska är något positivt, även om det känns riktigt härligt att hela tiden få den blinda svenska stoltheten (min benämning: den svenska sjukan) bekräftad: Att man är bäst på sin lilla täppa och att man är så duktig att man inte behöver insikt eller kunskap utifrån.

Jag föddes 1938. Det var en märklig tid, så till exempel fanns det bara två kön, vi fick försörja oss själva, statens roll var begränsad till att försvara landets gränser och bevara lag och ordning. Utbildning var också en statlig angelägenhet. Sveriges skattetryck var i nivå med eller lägre än övriga europeiska länders. Sverige var ett kristet, lutheranskt land med en homogen befolkning. Det var ett säkert samhälle med låg brottslighet och kvinnofrid. Detta är inte skrivet för att raljera utan för att förklara att vi som är födda på 30-talet kommer från en annan planet. Mellan min barndoms Sverige och dagens Sverige finns det en värld.

Vi föddes i uppförsbacke med snön i ansiktet men vinden skulle mojna. När vi kom ut i arbetslivet fanns egentligen ingen arbetslöshet och när insikten om miljöförstöring som konsekvens av våra ekonomiska framgångar kom, var vi väl etablerade på arbetsmarknaden. Få om någon generation har varit med om som så omvälvande förändringar för mänskligt liv under en livstid som vi. Förvisso fanns el och ånga när vi föddes men de nådde folket då vi var unga. Jag kan ännu minnas lukten av karbidlampan och glädjen över att slippa sitta på utedass; att gå ut inne var störst av allt!

I den värld vi föddes var vi medvetna om att vi själva hade ansvaret för vår överlevnad. Detta hade återverkningar på alla val vi gjorde i livet. Få med min bakgrund vågade eller hade resurser att studera efter skolplikt. Men vi som gjorde det blev väl omhändertagna av en förstklassig skola som efter oss har blivit sämre.

Isabella Lövins tal i Almedalen 8 juli 2018.

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap – röd tråd)                   8 – Mycket tydlig; c:a 70 procent om klimat o miljö.

K – Kunskap (bevismedlen)                                   8 – Genomgående bra. Väl underbyggd argumentation.

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                           6 – Här finns förbättringspotential.

A – Artistisk förmåga (språket)                              7 – Det ’bar’ inte riktigt – talet var bättre än Lövin.

Sammanvägt betyg:                                                 7,25

Mer än godkänt – men det finns utrymme för förbättringar.

Övergripande kommentar:

Allra först: Självklart är Isabella Lövin – liksom övriga partiledare/språkrör – en mycket god talare. För mig – som ’betygsättare’ – är 5,0 gränsen för godkänt. Samtidigt som 10,0 är nivån som J F Kennedy höll när han var som bäst eller som Barack Obama håller (…då med reservationen att de båda nämnda ledarna hade hyggligt stora talskrivarstaber … plus tillägget att de tränade mycket; en amerikansk president håller i genomsnitt 5-8 tal om dagen,,,liksom hans vicepresident…liksom deras fruar…och alla har egna talskrivare…).

”Ryssland”, sa en avsutten brittisk Moskvaambassadör, ”har alltid varit ett land för uslingar – men också för hjältar och helgon.”

Det är enkelt, när han nästa måndag (den 16 juli) i Helsingfors möter Amerikas president Donald Trump, att sortera in Rysslands president Vladimir Putin i passande kategori.

Men viktigare är att konstatera: Även som usling har Putin en överman. I allmän oanständighet överträffas han av Trump, som är vulgaritetens fader.

Putin har jag visserligen en gång i en kolumn skildrat som en man med ”ett ansikte som en punkterad badboll, skrynkligt och svullet på samma gång. Hans berömda fiskögon har sjunkit djupare in i kraniet. Han har tappat hår som en kvinna med hormonstörningar. Han ser för jävlig ut.”

Det var för fem år sedan. Därefter har allt gått Putins väg – Krim, Syrien, inflytande i Europa, främst i Österrike, Italien och Ungern och hejaklackar i många länder, inkl. Sverige.
Nu i Helsingfors är det en rimlig prognos, att Putin blir toppmötets vinnare.

Jimmie Åkessons tal i Almedalen 7 juli 2018.

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap (röd tråd)              9 – ’Glasklart’ budskap.

K – Kunskap (bevismedlen)                             9 – Åkesson klarade ’faktakollen’ väl. Även DN’s.

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                   8 – Åkesson är tekniskt driven – men har mer att ge.

A- Artistisk förmåga (språket)                        7 – Mycket bra anpassning till SDs målgrupper.

Sammanvägt betyg:                                         8,25

Hela talet genomsyrades av starkt självförtroende.

Övergripande kommentar:

Låt oss konstatera följande: Jimmie Åkesson är en god talare. Och, en ännu bättre debattör.

2018 års tal är nog Åkessons bästa Almedalstal. Det är i alla fall min uppfattning. Han levererade – på en väl anpassad nivå – det som hans väljare ville höra. Kanske till och med över SD-sympatisörernas förväntningar.

När jag hörde talet så kom jag att tänka på ett gammalt talesätt: Som man bäddar får man ligga. I Jimmie Åkessons och SDs fall så kan vi ändra lite grann på detta talesätt: Som sju-klövern har bäddat får SD ligga (…och när man gör så, alltså gör om ett gammalt talesätt, så kallas det noema på grekiska…). För det är ju ingen tvekan om att SD gynnas väldigt mycket av andra partiers genuina ovilja – och ibland oförmåga – att tala om många medborgares verklighet. Men, problem försvinner inte för att man inte vill tala om dem. Ibland tänker jag på den gamla anekdoten om mannen som tappat sina nycklar sent på kvällen och som desperat gick och letade efter dem.

Ebba Busch-Thors tal på Almedalen 6 juli 2018.

A – Ambition (= budskap (röd tråd)               8 – Välanpassat för målgruppen.

K – Kunskap (bevismedlen)                              8 – Bra även här. Bra variation.

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                    9 – En av de bästa retorikerna inom politiken.

A- Artistisk förmåga (språket)                         9 – Mkt bra användning av retoriska hjälpmedel.

Sammanvägt betyg:                                          8,5

– Busch-Thor gjorde ett bra jobb – men, räckte det för att stanna i riksdagen?

Övergripande kommentar:

KDs största problem är självklart – totalt sett – deras kommunikation. Eller kanske rättare – deras oförmåga att få kommunikationen att nå ut. KD syns helt enkelt inte i debatten. Varken nationellt, regionalt eller lokalt. I TV-debatterna får man ofta en undanskymd roll. Svårigheten att få ut sina budskap brett är dock inget nytt. KD har i princip alltid fått kämpa i motvind. Därför blir det något av en paradox att det parti som kanske har haft tre av politikens allra skickligaste retoriker – enbart sett till retorisk teknik – under de senaste 45 åren. För jag tror inte att någon kan förneka att Alf Svensson, Göran Hägglund och Ebba Busch-Thor höll/håller hög nivå som talare.

Stefan Löfvens tal i Almedalen 5 juli 2018

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap (röd tråd)              9 (nästan värt 10) En tydlig röd tråd. Sammanhållet. Bra tänkt

K – Kunskap (bl a bevismedlen)                    8 Mkt bra balans mellan bevismedlen.

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                   8  Bästa jag har hört från Löfvén.

A – Artistisk förmåga (språket)                      7 Bra – utan att vara lysande.

Sammanvägt betyg:                                          8,0

Bästa tal jag personligen har hört från Stefan Löfvén. Ett ’statsministertal’.

Övergripande kommentar:

Gårdagens tal – tror jag – gick ’rätt in’ i varenda socialdemokrat. Men, jag tror att även många icke-socialdemokrater blev berörda. Exempelvis bör såväl centerväljare och liberaler som de flesta kristdemokratiska anhängarna ha sympatiserat med mycket av det som statsministern tog upp i sitt tal.

Jag tyckte att det var intressant att Stefan Löfven i talet ’vävde in’ sin egen historia här och där. Hans egen familj, hans uppväxt, skoltiden, med mera ’dök upp’ här och där i talet. Min första tanke gick till Barack Obamas acceptance speech som hölls sent på valdagens kväll i USA, tisdagen den 4 november. Obama avslutade då sitt tal med att tala om en svart, 106 år gammal kvinna: Ann Nixon Cooper. En kvinna som hade lagt sin röst på Obama. Och på ett helt fantastiskt sätt så kopplade Obama denna gamla kvinnas liv till USAs historia under hennes livstid. Och för varje årtionde som hon levt, så beskrev Obama en stor händelse i USAs historia. Till slut blev åhörarnas upplevelse att Ann Nixon Cooper blev så mycket mer än ’bara’ en gammal kvinna – hon blev en ’metafor’ för USA. Om du som läser detta inte har sett/hört Obamas tal så rekommenderar jag att du går in på denna länk och lyssnar/tittar.

Annie Lööfs tal i Almedalen 4 juli 2018.

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap (röd tråd)     8    Bra röd tråd – väl sammanhållet tal.
K – Kunskap (bevismedlen)                    8    Annie Lööf har höjt sin nivå.
T – Teknik (d v s retorisk teknik)           8    Tekniken har förbättrats avsevärt.
A- Artistisk förmåga (språket)                8    Helt OK – dock ett förbättringsområde.

Sammanvägt betyg:                                 7,5 Annie Lööf höll sitt bästa Almedals-tal.

Övergripande kommentar: För fem-sex år sedan skrev jag – ganska elakt ska erkännas – följande kommentar som sammanfattning av ett av centerledarens framträdanden: ’Annie Lööf höll ett tal’. Därför känns det bra att i år kunna skriva ovanstående ord: ’Annie Lööf höll sitt bästa Almedals-tal’. Lööf har verkligen utvecklats som talare under åren som partiledare. Scennärvaron är utmärkt, felsägningarna är borta, manushanteringen är bra, taltempot är bra liksom pauseringarna. Engagemanget och inlevelsen skapar kontakt med åhörarna.

I början av Annie Lööfs partiledarkarriär liknade jag henne ibland med en ’kroppsspråks-’, ’må-bra-’ eller ’skratta-dig-frisk-talare’ eftersom de budskapsmässigt då hade jämförbara upplägg: budskap och nytta lika med noll. Men sedan 4-5 år har Annie Lööf lämnat den kategorin – med ackuratess!