I dagarna pejlade jag läget för att se om det var möjligt att få en debattartikel publicerad i någon av våra största morgontidningar. Det stör mig att de inte rapporterar om de stora mängder icke-västliga migranter som kommer till Sverige under flera år framöver. Jag ville också testa om debattredaktörernas inställning förändrats under de senaste fem-sex åren. Nu har jag ett antal gånger förgäves försökt att få dem intresserade. Trots att jag har tagit fram opublicerade fakta om Sveriges extrema asylpolitik och de stora demografiska förändringar som den medför vill de inte publicera. Till slut har jag givit upp.

Men varför gör de inte ett försök nu när nyhetsrapporteringen, för sin trovärdighets skull, tvingas att rapportera åtminstone några av massinvandringens konsekvenser? Så många hävdar att åsiktskorridoren har rämnat och att vi nu har ett öppnare medialt landskap. Jag har tvivlat, eftersom det så fort man vill diskutera grundläggande frågor som asylbedrägerier, volymer och demografiska förändringar varit tvärstopp. Kanske det är läge för en motbild till alla dem som hävdar att vi stramat upp inflödet och ligger på ”EU:s miniminivå”, till exempel Göteborgs-Postens politiska redaktör, Alice Teodorescu, som nyligen hävdat just detta i en ledartext.

Jag har tidigare här på sajten presenterat fakta (med länkar) som visat att en sådan åtstramning endast är temporär och att vi hittills i år har beviljat uppehållstillstånd till minst fyra gånger så många asylsökande som vad våra övriga nordiska grannländer har gjort tillsammans.

Enligt Migrationsverkets prognos kommer vi att bevilja 118 000 uppehållstillstånd till asylsökande fram till och med 2021. Dessutom kommer en halv miljon anhöriga samt utomeuropeiska arbetskraftsinvandrare att söka sig hit under denna period.

För tio år sedan fick jag en debattartikel i denna fråga publicerad i dagspressen, på DN Debatt. Den fick stort genomslag och handlade om hur journalisterna undvek att berätta sanningen om invandringen och dess konsekvenser.

Sedan dess har det varit uppförsbacke för artiklar i ämnet. Särskilt under senare år har det konsekvent varit nobben, oftast utan motivering. Det gäller såväl för de större morgontidningarna som för kvällstidningarna och debattredaktörer på lokaltidningar.

När det gäller media i våra grannländer har i synnerhet dansk press intresserat sig för det märkliga klimat som gäller yttrandefriheten i Sverige. Politiken, Danmarks största dagstidning, gjorde 2014 ett fyra sidors stort uppslag där de presenterade några av mina refuserade texter under rubriken ”Svenskarne tör ikke debattera indvanring”.

Två år tidigare hade Jyllands-Posten en lång text av mig som de rubricerade ”Et svensk tabu”.

År 2015 kom en av Norges största tidningar, Verdens Gang, hit för att intervjua min dåvarande medförfattare Karl-Olov Arnstberg och mig om den mediala motviljan mot oliktänkande i det konsensusstyrda Sverige.

Undantaget på hemmaplan har varit debattredaktören Andreas Henriksson, först på Dagens Samhälle, och senare finanstidningen Resumé. Han har tagit in några av mina texter. En av dessa publiceringar kallade han för sitt svåraste publicistiska beslut som debattredaktör. Det säger någonting om klimatet i ett land, där för media ovälkomna fakta om migration utmönstrats som mer eller mindre rasistiska och därför helst ska tigas ihjäl.

Är det idag lika omöjligt att kommat till tals i det offentliga samtalet, som tidigare under 2010-talet? Mina försök visade i alla fall att både Dagens Nyheters, Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens debattredaktörer fortsätter att undvika en allsidig debatt. Utan ett enda ord till motivering tackade de nej till underbyggda texter som visade att det inte är sant att vi stramat upp inflödet till något som kallas för ”EU:s miniminivå”.